måndag 26 september 2016

När samhället ger upp


Uppfattningen att Sverige håller på att glida isär är inte ny. Från vänsterhåll har den varit ett stående inslag i klasskampsretoriken i decennier. Men då har den avsett inkomstgap, skillnader i uppväxtvillkor, förmögenheter och liknande. Nu har den kommit att betyda något annat.

Det alltfler i dag menar med ett Sverige som glider isär är uppdelningen av landet i välfungerande områden respektive förlorade områden. Detta är något nytt, och det borde oroa alla oavsett politisk hemvist.

Det finns en rad samverkande faktorer som lett fram till denna situation. En ohållbar migrationspolitik med misslyckade integrationsåtgärder. En misslyckad skolpolitik. En undfallande kriminalpolitik. En allmän förflackning när det gäller att försvara viktiga värden i ett demokratiskt rättssamhälle. Blindhet, naivitet och grava politiska felprioriteringar har skapat en situation som inom bara något år kan komma att bli rent explosionsartad om vi inte vänder utvecklingen.

Berättelsen om Sjumilaskolan i Biskopsgården i Göteborg är ett tydligt men skakande exempel på vad som händer när samhället ger efter för kriminalitet genom att trivialisera ungdomsbrottslighet som exempel på "tristess" och "frustration", låter brottsligheten växa till sig år för år och samtidigt misslyckas med både arbetsmarknadspolitik, migrationspolitik och skola. Då går det precis så här (läs reportaget).

Alla goda intentioner i världen är förgäves om de bottnar i en naiv verklighetsuppfattning. Inga mångfaldsplaner eller genusglasögon hjälper om det saknas utbildade lärare som kan prata svenska eller en ledning som förmå ge elever studiero.
Sjumilaskolan, där en tredjedel går ut med godkända betyg, är alltså den mångkulturella kunskapsskola som borde vara det liberala Skolsveriges skyltfönster på samma sätt som det konkursmässiga Malmö borde vara socialdemokratins paradexempel för Sverige och världen. Gemensamt för Göteborg och Malmö är att det är två städer som har styrts av Socialdemokraterna nästan ostört sedan den allmänna rösträttens införande. Men S känner inget ansvar för hur illa situationen har blivit.

Om situationen i Biskopsgården säger sociologen Maria Wallin:
Det handlar om att vi inte klarar att upprätthålla samhällets normer och då träder andra normer och maktsystem in. Göteborg är inte unikt. Då hade vi löst det här för länge sedan. Inte heller storstäderna är unika. Problemet kommer att eskalera över hela landet, det är en utveckling vi förutsåg redan när gängbråken började i Backa för sju år sedan. 
Wallin lyfter något som är självklart och samtidigt så skrämmande: om vi inte klarar av att upprätthålla samhällets normer kommer de att ersättas av nya. Det är just vad som nu sker på en rad håll. I Sverige finns områden där det är vardag att kriminella gäng dominerar gatubilden, stjäl, hotar, attackerar blåljuspersonal för att markera revir samt lever på att sälja stöldgods.

Det ska visserligen nämnas att väljarna i dessa områden faktiskt också har ett delansvar - genom att fortsätta att rösta på samma politiker med samma misslyckades politik har de själva bidragit till att skapa denna situation.

Men detta handlar även om rikspolitik. Skolan är ett nationellt misslyckande och inget unikt enbart för de mest utsatta områdena, även om läget är extra allvarligt där. Migrationspolitiken är inget som beslutats om i Biskopsgården. Ej heller polisens kris är Biskopsgårdsbornas fel.

Sjumilaskolan visar ett samhälle som har gett upp om unga elevers framtid, som inte tycker att den är värd att kämpa för. Som låter kriminella härja. Som låter bråkstakar styra. Och sviker de elever som faktiskt vill något. När det tillåts gå så här långt återstår snart bara panikåtgärder. Och de är sällan särskilt bra.

Titta noga, politiker. Detta är konsekvenserna av den politik som förts under de senaste 25 åren. Ni borde skämmas. 

söndag 25 september 2016

Gå inte i Löfvens fälla


Under lördagen lämnade Socialdemokraternas nyvalda partisekreterare ett besked som kommer sätta ny fart på spekulationerna om framtida regeringskonstellationer.

Beskedet är att Socialdemokraterna går till val ensamt utan Miljöpartiet 2018. Detta är egentligen inte så uppseendeväckande - partierna gick till val ett och ett även 2014 trots att det var underförstått att de avsåg att bilda regering tillsammans (den ende som inte hade förstått det var Jonas Sjöstedt).

Då kallade Löfven MP för "en naturlig samarbetspartner". Nu heter det att ett rödgrönt samarbete är "väldigt bra för svensk politik" men att S "gärna ser[r] mer av samarbete i politiken." Detta tillägg är ingen ogenomtänkt floskel.

Det är tydligt att Stefan Löfven inte vill binda sig till MP inför nästa val. Hans mål är att splittra Alliansen och att sitta kvar med stöd av Liberalerna och Centerpartiet. En vänster-mitten-regering eller en rödgrön regering med aktivt stöd av L och C. Detta kan underlättas av om ett av allianspartierna åker ur riksdagen, vilket inte kan uteslutas i fallet Kristdemokraterna.

Det är lätt att förstå varför Löfven gör så här. Om Alliansen förblir intakt och dessutom tar över med stöd av Sverigedemokraterna är Socialdemokraternas chanser att ta tillbaka regeringsmakten starkt begränsade för överskådlig tid. Majoriteten av svensk väljarkår är ickesocialistisk. S är inte längre ett 40-procentsparti, även om dess självbild är kvar i gamla goda tider.

Skälet till att S gör ett uttalande om hur de tänker går till val redan två år före valet är sannolikt att öka pressen på allianspartierna. Under de senaste månaderna har Löfven utstuderat pressat alliansledarna på frågan om hur de tänker förhålla sig till SD efter nästa val när, som det verkar, inget av de traditionella blocken har samlat en majoritet.

I lördagsintervjun var KD:s partisekreterare Acko Anckarberg Johansson senast i raden att hävda att Alliansen inte kommer regera med stöd av Jimmie Åkesson. Bekymret för Annie Lööf, Jan Björklund, Ebba Busch Thor och Anna Kinberg Batra är att de inte går i takt med sina egna väljare.

Mest positiva till ett SD-samarbete är M-väljarna - två tredjedelar av moderaterna vill att partiet ska göra upp med SD i frågor där partierna har samma åsikt. Men till och med i Centerpartiet, som vill se sig som SD:s motpol, är stödet stort - i Ipsosmätningen stöder nästan hälften av centerpartisterna tanken på någon sorts samarbete med SD, vilket måste ha fått Annie Lööf att sätta den ekologiska kvargen i halsen.

Alliansen bör undvika att gå i Löfvens fälla. Hans mål är att splittra borgerligheten och hans vapen för att göra det heter SD. Om L och C faller för denna taktik säkrar de därigenom ett fortsatt socialdemokratiskt maktinnehav för överskådlig tid framöver.

Det finns ett parti som kan vara nöjt med en sådan utveckling, och det är Socialdemokraterna.

Tidigare bloggat:
Läggmatch

fredag 23 september 2016

Stå upp för yttrandefrihetsfundamentalismen



Yttrandefrihet. Kanske den viktigaste friheten vi har. En fri- och rättighet som är så lätt att begränsa men så svår att vinna tillbaka.

I samband med 15-årsdagen av fängslandet av den svensk-eritreanske journalisten Dawit Isaak hålls en manifestation för yttrandefrihet. I Sverige tar vi den för given, och det är farligt. Yttrande-, press- och tryckfriheten, tillsammans med mötesfriheten, är grundfundament i en demokratisk stat. Men dessa friheter måste ständigt vinnas och återerövras. Av varje ny generation, under nya förutsättningar.

I takt med att samhället förändras, dyker nya hot mot yttrandefriheten upp. Digitaliseringen har på ett sätt minskat avståndet mellan folk och makthavare, väljare och politiker, vilket gör att vanligt folks åsikter syns och hörs mer nu än någonsin tidigare i mänsklighetens historia. Den vanlige medborgaren har fått en plattform. Detta provocerar. Det upprör. Och det föder motreaktioner.

Den politiska makten, och dess tillskyndare, vill tysta vissa åsikter. Debatt blir plötsligt inte en positiv ingrediens i ett land med yttrandefrihet utan ett svek mot folket. Därigenom perverteras själva begreppet yttrandefrihet.

Vi ska skilja mellan rätten att yttra en åsikt och rätten att få yttra den utan motstånd och kritik. Det sistnämnda är givetvis inte yttrandefrihet. Men om rätten att yttra en åsikt de facto inskränks av hetslagstiftning och av en slapp syn på när vissa tar sig rätten att störa politiska möten och stänga ute vissa åsikter som stämplas som osympatiska, naggar vi yttrandefriheten i kanten bit för bit. Tills den dag då vi vaknar upp och upptäcker att inte heller din eller min åsikt längre anses acceptabel i offentligheten. Då just mina och dina åsikter har blivit paria.

Var gränsen ska dras för vad som anses acceptabelt att yttra, är fullkomligt godtyckligt. Drogliberalism? Legal sexhandel? Avkriminaliserad barnporr? Förintelseförnekande? Islamkritik? Fråga runt och du kommer garanterat finna många som drar gränsen där någonstans.

Det största hotet mot yttrandefriheten är förmodligen vår lättkränkta samtid. En tidsanda där människor ropar efter "trygga rum", vilket oundvikligen betyder att sådant som uppfattas som upprörande och kränkande inte bör eller får yttras.

Detta är en allvarsam utveckling om den inte stoppas i tid. Ty den dag som yttrandefrihet likställs med att säga sådant som ingen upprörs över, har den definitivt gått förlorad.

torsdag 22 september 2016

Dags att berömma regeringen lite


Även om jag är kritisk till mycket av regeringens politik, inte minst vad gäller arbetsmarknad, skatter och feminism, är jag inte partist. Det betyder att jag har förmåga att se när även en socialdemokratisk regering ibland gör något bra.

Den rödgröna regeringen har faktiskt genomfört ett antal skärpningar som förtjänar beröm. Den har förbjudit så kallade terrorresor, skärpt hanteringen av svenska pass, förstås lagt om migrationspolitiken men även börjat göra det svårare att vistas illegalt i Sverige genom att dra tillbaka dagersättning och boende för den med lagakraftvunnet avslagsbeslut.

Nu kommer steg två i den sistnämnda processen, vilket Anders Ygeman och Morgan Johansson presenterade på en pressträff under torsdagen. Migrationsverket blir skyldigt att informera polisen om en person med utvisningsbeslut hör av sig till dem.

Polisen får å sin sida nu rätt att ta fingeravtryck vid inre utlänningskontroll, att omhänderta pass och id-handlingar och vid misstanke göra tillslag mot arbetsplatser i jakt på illegala migranter som arbetar svart. Skolor och kyrkor verkar fortfarande vara fredade zoner, men det kanske blir ändring på det också vad det lider. Svensk lag måste rimligen gälla överallt.

Det kan tyckas märkligt att en liberal ställer upp på polisens jakt på svartarbetare, men detta handlar i grunden om att få ut människor ur landet som inte har asylskäl och heller inte har för avsikt att bli en del av det svenska samhället. Så länge du och jag förväntas bidra med en stor del av vår intjänade inkomst i skatt varje månad förväntar jag mig att alla andra ska omfattas av samma tvång. Även hitresta migranter.

Regeringen försöker visserligen beskriva utvisningsarbetet som en sorts omtanke om personer som utnyttjas i svartarbete för låga löner. Alla förstår emellertid att det inte är detta som är det primära skälet till att Stefan Löfvens regering nu trappar upp arbetet för att utvisa personer som fått avslag. Det handlar först och främst om att upprätthålla legitimiteten för asylsystemet och att förhindra framväxten av ett parallellsamhälle.

Så länge vi har en asylprövning måste ja betyda ja och nej betyda nej. Så har det inte varit under ganska många år nu då den som fått avslag kunnat hålla sig gömd i väntan på att få ansöka igen. Just nu är runt 12 000 personer med avslagsbeslut efterlysta av polis, och ingen vet hur många personer som bara försvunnit under de senaste sju, åtta åren.

Det ska bli intressant att se hur nyvänstern reagerar mot dessa nya regler och polisiära befogenheter. Vi minns den oerhört starka kritiken mot Reva. Att det är en rödgrön regering som genomför dessa skärpningar kommer sannolikt begränsa den kritikstorm som hade uppstått om en alliansregering drivit igenom samma politik. Nu kommer det gnällas lite på enstaka röda ledarsidor, men förmodligen inte så mycket mer.

Däremot kan det säkert bubbla en del bland de socialdemokratiska gräsrötterna. Enligt en undersökning gjord av SVT vill 7 av 10 S-kommunalråd återgå till den gamla migrationspolitiken när den treåriga lagen löper ut.

En rimlig invändning som framkommit under dagen från moderat håll är att polisen nog inte har resurser att klara av det som regeringen förväntar sig. Det är sannolikt helt korrekt, vilket gör att regeringen får hoppas att antalet som återvänder frivilligt ökar.

Centerpartiet och Vänsterpartiet är dock föga förvånande kritiska mot alla sorters skärpningar. Något annat var knappast att vänta från riksdagens mest populistiska partier.

Läs även:
Denna bloggpost finns även att läsa i redigerad form hos Dagens Samhälle.

Har du sagt anus får du säga genus


Åhléns har dragit igång en kampanj (YouTube). Den handlar om "klädmaktsordningen". Vet du inte vad det är? Bra, ett nykterhetstecken. Då har du förmodligen läst något annat än Feministiskt perspektiv, genusvetenskap och Nyheter24 i ditt liv.

Idén går i korthet ut på att typiskt kvinnliga kläder värderas lägre än manliga. Därför vill Åhléns "bryta klädmaktsordningen". Om man ska vara konsekvent är det väl över huvud taget fel att ens kalla kläder kvinnliga och manliga, feminina och maskulina? Här begår Åhléns ett stort övergrepp på alla som vill klä sig gränsöverskridande.

Åhléns har alltså klampat in i det feministiska köket och vill nu sitta runt bordet bland övriga politiskt korrekta. Så här fungerar vår samtid. Inget upplevt problem är för litet för att inte kunna fogas till "könsmaktsordningen", "patriarkatet" eller någon annan föga passande beskrivning av världens mest jämställda land. Normkritiken blir ett slags metod för att åtgärda "problemet".

Grejen med normkritik är att den kan definieras hur som helst och användas var som helst på vad som helst. Det räcker egentligen att stoppa en kryddnejlika i urinröret och klampa omkring i senapsgula galonbyxor så är du normkritisk. Mot något.

Men normkritiken kan också bli en norm. Detta försökte UR-journalisten Per-Axel Jansson uppmärksamma i ett normkritiskt reportage om normkritik, men det gick inte för sig. Cheferna satte sig på tvärn och Jansson slutade på UR.

UR:s produktionschef Elin Anderson får frågor om detta i Sveriges Radio och har betänkligt svårt att svara på frågor om normkritik och identitetspolitik (lyssna!). Den bild som framträder av Utbildningsradion är en sektliknande tillvaro där interna utbildningar skolar personalen i en normkritisk och identitetspolitisk riktning och där debatt eller avvikande åsikter inte tillåts.

Det går att ana att liknande utbildningar kan tänkas ligga bakom uppkomsten av Åhléns kampanj. Lyckligtvis finns det på en fri marknad fler företag att välja bland när vi ska handla. Som konsumenter kan vi alltid rösta med plånboken.

Läs även:
Dan Korn

onsdag 21 september 2016

Läggmatch


Tramp-tramp-tramp. Hör ni? Det är Socialdemokraterna som paraderar mot en valseger 2018.

Vi har hört det till leda under den här två år gamla mandatperioden: "Stefan Löfven leder en historiskt svag regering". Frågan är vad detta konstaterande egentligen innebär i praktiken. Det betydde att den första budgetpropositionen föll i riksdagen, ja. Det innebar att Löfven lät annonsera att han tänkte utlysa nyval, ja.

Men vet ni? Stefan Löfven är fortfarande statsminister. Socialdemokraterna regerar, och trots att Decemberöverenskommelsen är borta agerar Alliansen som om den fanns kvar. Regeringens senaste budget, med tydliga vänsterinslag, kommer släppas igenom i riksdagen. Vi har en borgerlig opposition som helt uppenbart inte vill ta över makten. Som lägger enskilda budgetar för att inte "löpa risken" att en borgerlig budget får majoritet.

I jakten på ett säkrat maktinnehav för socialdemokratin har statsministern nu på allvar inlett Operation Splittring. I debatt efter debatt fram till nästa val kommer vi höra Löfven och sannolikt även Miljöpartiets företrädare fråga alliansledarna om de ämnar regera med stöd av Sverigedemokraterna och, till stor förtjusning, få helt olika svar. Detta kommer tydliggöra den spricka som finns inom Alliansen och ju fler som ser den, desto svårare blir den att täcka över.

Hittills tycks de fyra borgerliga partierna inte ha förstått att Löfven spelar med dem i syfte att bryta ut Liberalerna och Centerpartiet och säkra ett fortsatt socialdemokratiskt maktinnehav. Det är det enda som betyder något i slutändan. Åter igen är borgerligheten på väg att underskatta socialdemokratins inneboende makthunger. Åter igen är de på väg att gå i fällan.

Jag börjar faktiskt tvivla på att Anna Kinberg Batra ens vill ta över makten 2018. Kanske är hon medveten om att den perfekta skitstormen av stigande arbetslöshet, lågkonjunktur och skenande kostnader i kommunerna kommer träffa den regering som sitter 2018-2022 och tänker att det är bättre att sossarna får ta emot den och försvagas. Detta förutsätter dock att hon är en taktiker och spelare, och det har hon inte riktigt visat så mycket av ännu.

Det andra alternativet är att Kinberg Batra och hennes allianskollegor helt enkelt inte förmår bättre än så här, att detta är deras nivå. Vilket är troligare givet den förlamande passivitet som allianspartierna visat sedan valet 2014.

Alliansens agerande luktar läggmatch lång väg. Risken för att Stefan Löfven vinner nästa val på walk over är överhängande.

Läs även:
Henrik L Barvå

tisdag 20 september 2016

Skattehöjarregeringen


Den budgetproposition som regeringen presenterade i dag är en klassisk sossebudget med höjda skatter och höjda bidrag. Samtidigt är det en anmärkningsvärt reformfattig budget, särskilt med tanke på att det förmodligen är den sista som hinner få några konkreta resultat för väljarna innan nästa val.

Den rödgröna regeringen har gått bet på att förändra bostadspolitiken, har inga nya och bärkraftiga idéer i arbetsmarknadspolitiken och gör inga stora satsningar på vare sig försvaret eller infrastrukturen. Det vi nu ser är det den har att komma med inför valet 2018. Det kommer sannolikt inte bli mer än så här.

Det är kort och gott ett duttande med transfereringar, och hälften av de "reformer" som Magdalena Andersson presenterade är de tio så kallade välfärdsmiljarder som kommunerna redan vet kommer stoppas i svarta hål som riksdagen skapat åt dem i form av asylrelaterade kostnader. Men detta var känt redan i våras.

Något som hamnade helt i skymundan under dagen var att regeringen förväntar sig en höjd EU-avgift med 4,5 miljarder kr. En helt absurt hög summa som EU-vännerna föga förvånande höll tyst om. Höjningen är en följd av att svenska politiker envist vägrat att omförhandla det svenska medlemskapet. Kort sagt: svenska skattebetalare fortsätter att pumpa in miljarder i den politiska unionen.

Särskilt stora konsekvenser för vanligt folk får inte regeringens budget. Ett antal punktskatter höjs förstås - alla regeringar tar chansen att höja skatten på alkohol och bensin - och Socialdemokraterna och Miljöpartiet inför även en kemikalieskatt som sannolikt kommer göra din elektronik dyrare. Men mest talande är alltså vad som inte finns med.

Allianspartierna tävlade under dagen i konsten att framföra plikttrogen och väl inövad kritik. Det går dock inte att komma ifrån att det är ytterst svårt att ta kritiken på allvar efter att många av de problem Alliansen ger finansministern pisk för att inte ta på allvar förvärrades betänkligt när Sveriges statsminister hette Fredrik Reinfeldt.

Högre skatter, högre bidrag och miljardunderskott i rykande högkonjunktur. Det bådar inte särskilt gott för Sverige när konjunkturen väl vänder nedåt. Men då kanske Magdalena Andersson har ett annat jobb. 

måndag 19 september 2016

"Fixa det!"


I morgon presenterar regeringen sin budgetproposition, men mycket av dess innehåll är redan känt eftersom regeringen hållit ett antal presskonferenser under vilka de portionerat ut delar av politiken för att varje förslag ska få maximal uppmärksamhet.

Under måndagen höll Ylva Johansson och Per Bolund en gemensam pressträff som fokuserade på nyanlända. Det största bekymret som regeringen har att hantera under de kommande åren är att kapa tiden det tar för nyanlända att komma i egen försörjning.

Innan detta kan ske måste dock ärendena handläggas. Migrationsverket får därför ett påslag på 1,7 miljarder under 2017 och 1,2 miljarder under 2018. Ingen annan myndighet är i närheten av dessa extra belopp - som jämförelse får polisen 180 miljoner extra under nästa år.

Under de efterföljande åren räknar regeringen med att kostnadsökningarna avtar, men det är förstås helt beroende av antalet asylsökande.

Det ska betonas att det regeringen vill beskriva som "satsningar" i själva verket är rena kostnadsökningar. Förutom de tio så kallade välfärdsmiljarderna till kommuner och landsting - som enligt SKL kommer att ätas upp av kostnadsökningar till följd av asylmottagandet - är kostnadsökningen för Migrationsverket regeringens främsta "reform". Det säger en del om hur begränsat reformutrymmet är, och detta är särskilt bekymmersamt då vi befinner oss i en högkonjunktur.

Ett antal journalister ställde envisa frågor om vad som händer om regeringen inte klarar av att effektivisera vägen för nyanlända att komma in i arbete. Ylva Johansson och Per Bolund ville inte riktigt kännas vid frågan. "Vi ska lyckas!" upprepade etableringsministern. Inställningen går att förstå. Ty alternativet till att lyckas är så pass obehagligt att ministern inte ens vill tänka tanken.

Redan i dag är gapet mellan inrikes och utrikes födda i arbetslöshetsstatistiken gigantisk: 4,2 respektive 21,6 procent. Detta betyder i klartext att det går väldigt bra för vissa grupper medan andra halkar efter och aldrig får ett jobb. De fastnar i försörjningsstöd, pysselsättning och "studier".

Inget tyder på en vändning i denna utveckling. Tvärtom kan vi vänta oss en stigande arbetslöshet i gruppen utrikes födda (i synnerhet utomeuropeiskt födda) när de två senaste årens asylinvandrare kommer in i rullorna. Samtidigt sker en stegvis överskjutning av kostnader till kommunerna som enligt SKL kommer bli särskilt kritiska 2019 och framåt. Alltså efter nästa val.

Om vi ska försöka hitta något positivt i denna soppa är det möjligen att regeringen, till skillnas från Reinfeldts regeringar, åtminstone inte förtiger alla fakta. Etableringsministern konstaterar krasst att två tredjedelar av de nyanlända endast har grundskoleutbildning eller inte ens en avslutad sådan i bagaget. Hur dessa ska kunna komma i arbete inom två år förblir en gåta.

Än så länge verkar uppgiften från Riksdagens utredningstjänst, att det tar 15 år innan var tredje person som fått asyl i Sverige har ett helårsarbete, vara lite för svårsmält även för Ylva Johansson att använda vid mötena med pressen. Men etableringsministern uppger att hennes budskap till Arbetsförmedlingen är tydligt: "Det här måste ni bara fixa."

Om regeringen ska ha en skuggans chans att korta nyanländas tid till egen försörjning till en rimlig nivå måste den suga i sig alla fakta på bordet och presentera konkreta och realistiska lösningar. Där är vi inte ännu.

Tidigare bloggat:
Mirakelekonomi

Generalsekreteraren och samhällskontraktet


Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg intervjuades i Sveriges Radio P1:s söndagsintervju. I slutet av intervjun (ca 40 minuter in) kom journalisten in på den brännande frågan om migrationspolitiken, som ju Ramberg varit så öppet engagerad i och fortfarande twittrar febrilt om.

Det är uppenbart att Anne Ramberg har väldigt starka åsikter i frågan. Och det får hon givetvis ha. Till skillnad från Migrationsverkets generaldirektör Anders Danielsson eller rikspolischefen Dan Eliasson är hon inte statstjänsteman som ska förhålla sig politiskt neutralt. De som kan ha synpunkter är möjligen advokatsamfundets medlemmar, vilket de också ibland har haft.

Anne Ramberg resonerade kring asylmottagande och välfärdens begränsningar på följande sätt:
Jag inser också att alla de gamla människor som har arbetat ett helt liv nu ska ställas emot att de flyktingar som kommer och som då också tar i anspråk sjukvård och skolor och allt möjligt. Men det är nog på det viset att humanismen kräver faktiskt att man får göra avkall på sin välfärd då.
Uttalandet gick intervjuaren obemärkt förbi. Ramberg fick ingen följdfråga. Journalisten valde i stället att följa manus, vilket var ett missat tillfälle till en intressant diskussion. Det är nämligen ett oerhört anmärkningsvärt uttalande som generalsekreteraren gör, och det hade förtjänat en längre utläggning. Idén att den som betalat skatt för välfärdstjänster under ett långt arbetsliv inte har rätt till dem på ålderns höst om befolkningen växer medelst stor invandring är väldigt radikal.

Vad menar egentligen Anne Ramberg att Agnes, 82, ska göra avkall på för att familjen Ali från Syrien ska få tillgång till hela den svenska välfärdsstaten? Hon medger ju att denna intressekonflikt de facto finns. Menar hon att det är indragen hemtjänst eller sämre tillgänglighet på vårdcentralen som ska vara Agnes bidrag?

Uttalandet är även intressant då det visar att Anne Ramberg, trots sitt intresse för rättssäkerhetsfrågor och rimligen också idén att avtal ska hållas, uppenbarligen inte har något större engagemang för det vi brukar kalla samhällskontraktet. Alltså den konstruktion mellan stat och individ som gör att medborgarna bidrar med sin inkomst i skatt varje månad med löftet att få välfärdstjänster och säkerhet i utbyte.

Jag tror inte att Anne Ramberg finner något större stöd i befolkningen i sin hållning. Det går heller inte att undgå faktumet att hon själv kan köpa privat välfärd när hon kommer i behov av den eftersom hon är höginkomsttagare.

Rambergs privilegierade ställning kan göra hennes förståelse för normalinkomsttagares och i synnerhet fattigpensionärers bristande vilja att se sina skattepengar gå till asylinvandrare något begränsad.

Ej heller om detta fann journalisten skäl att fråga.