söndag 4 december 2016

Den fria rörlighetens baksidor


TV4 har den senaste tiden haft partiledardueller enligt ett nytt koncept, vilket varit lite uppfriskande men i vanlig ordning alldeles för tidspressat.

I en av duellerna möttes Centerpartiets Annie Lööf och Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson och debatterade EU. Det är bra att EU-frågan lyfts. EU:s utveckling mot en statsbildning påverkar Sverige i allra högsta grad, och det är anmärkningsvärt hur lite detta diskuteras. I andra länder på kontinenten är EU en ständigt het potatis, men inte här. Svenska medier förefaller helt ointresserade av EU:s utveckling - förutom när någon kritiserar den.

Jag tror att detta åtminstone delvis beror på att EU inte är en höger-vänster-fråga i Sverige. Svensk politisk journalistik är helt inriktad på just denna konflikt mellan höger och vänster, och de frågor som inte riktigt passar in där, eller där det råder konsensus över blockgränsen, blir ointressanta. Det var detta som hände med migrationspolitiken.

Allt är inte skit med EU. Jag är i grunden för fri rörlighet, både inom och utom den europeiska unionen. Men vi måste förstå att det finns en fundamental skillnad mellan fri rörlighet för varor och kapital och fri rörlighet för människor. Människor tar med sig sin kultur, sina värderingar och sätt att leva till det nya landet. Det gör inte en bil eller ett paket müsli. Därför får fri rörlighet för människor helt andra konsekvenser, samtidigt som det givetvis erbjuder helt andra möjligheter om vi sköter den väl.

Ett exempel på hur svenska politiker har låtit den den fria rörligheten i EU missbrukas är framväxten av de östeuropeiska ligor som drar genom landet på rånturnéer. VD:n för Larmtjänst förklarar varför just Sverige är så attraktivt att verka i:
Vi har låga straffsatser, låg upptäcktsrisk och en bra bilpark. Samma sak med båtmotorerna. Det upplevs som väldigt riskfritt att dammsuga Sverige på värdesaker. Sverige skiljer ut sig negativt på alla punkter.
Som motexempel tas som så ofta Finland, som ligorna helst undviker på grund av högre straff och upptäcktsrisk.

Den gränsöverskridande brottslighet som Sveriges invånare nu utsätts för - i allt högre grad även försvarslösa äldre - har således i hög grad att göra med den svenska undfallenheten mot kriminalitet och oordning.

Låga straff, inga konsekvenser för ett upprepat oacceptabelt beteende och relativisering kring kriminalitetens orsaker (nu senast igen efter dubbelmorden i Rinkeby då stadsdelsnämnden tyckte att den har "misslyckats") har skapat denna situation. Att politikerna har lyckats försätta polisen i ett kristillstånd hjälper förstås inte heller.

Sverige har bejakat öppenheten men inte varit redo att möta de negativa aspekterna av den. Denna aningslöshet får nu konsekvenser på bred front. 

lördag 3 december 2016

Censurministern


En stor snackis inför och efter det amerikanska presidentvalet har varit spridningen av påhittade nyheter på Facebook. En del menar (eller vill tro) att sådana hade en avgörande inverkan på valutgången. Oavsett hur det är med den saken är frågan vad skillnaden är mot tidigare.

Falska nyheter har alltid funnits. De har alltid spridits. Tidigare i blaskor i tidningshandeln, nu i sociala medier. Skillnaden är förstås att de dels når fler nu, dels möjligen är lite mer raffinerade. Men är de ett hot mot demokratin? Knappast.

Kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke anser att Facebook har ett ansvar för allt som sprids. Påståendet visar att ministern inte förstår vad Facebook har blivit: en infrastruktur. Det är lite som att hävda att Telia har ansvar för vad folk säger på telefon eller att Google ansvarar för vad du skriver i din Gmail (att de kan se allt du skriver är en annan femma och ett skäl att inte använda Gmail).

Vad vill då Bah Kuhnke göra? Jo, hon vill bjuda in Facebook för att diskutera saken och påpekar att "förändringsarbetet ska ske frivilligt". Och om Facebook inte går med på att censurera vad deras användare skriver? Då väntar "nästa steg":
Nästa steg skulle vara att ta fram tvingande åtgärder. Men då gör vi också ingrepp i friheter och möjligheter som vi vant oss vid. Det är ingen väg vi vill gå, det vill jag verkligen understryka. Men vi kan inte heller stå handfallna inför hatet.
Så talar alltså landets demokratiminister. Det är häpnadsväckande. Alice Bah Kuhnke beskriver Facebook som ett slags nätverk för spridning av hat. Sällan preciseras närmare vad som menas med hat. Men vi kan ana mellan raderna att det inte är vänsterextremister och/eller manshatare som skriver att de ska klippa kuken av alla män som avses.

Det finns från etablissemanget alltid en större förståelse för "fint" hat, sådant som anses komma "underifrån" (från kvinnor riktat mot män, från svarta riktat mot vita och så vidare). Toleransen åt andra hållet är desto mindre - nuförtiden räcker det ofta att uttrycka fel åsikt för att få uttalandet klassat som "hat".

De stora mediehusen tappar i både upplaga och anseende. Det skulle inte förvåna ett dugg om DN:s Peter Wolodarski kan tänka sig lite god hederlig censur för att öka chanserna för hans tidning att behålla sin ställning. Ty om regeringen är redo att tvinga Facebook på knä, vad är den då inte beredd att göra mot de växande alternativmedierna? Det föreslagna systemet med en ny medieavgift, med ett bidrag som villkoras med att den som söker delar rätt värdegrund, är månne bara ett första steg. Resten kan demokratiministern uppenbarligen ta hand om.

Etablissemangspolitiker säger sig vara oroade över auktoritära idéers tillväxt i vår tid. De verkar inte ha insett att de genom sin politik själva är en del av just detta.

Yttrandefriheten firar 250 år. Striden om den känns som på allvar nu.

Läs även:
Nils Funcke

fredag 2 december 2016

Om ansvaret för migrationshaveriet



Mikael Sandström, tidigare statssekreterare i regeringen Reinfeldt, har skrivit en lång, ärlig och intressant artikel på Kvartal om orsakerna till det migrationspolitiska haveriet och vems ansvar det är.
Det är svårt att erkänna att man gjort fel, särskilt om konsekvenserna blivit allvarliga. För att kunna hantera dessa konsekvenser är det dock nödvändigt att jag och alla andra som haft ansvarspositioner i dåvarande regering, i nuvarande regering, i tidigare regeringar och i nuvarande och tidigare opposition, liksom opinionsbildare i media och intresseorganisationer, inser att det är vår skuld och vårt ansvar att migrationspolitiken havererat.
Tänk om Sandströms insikter hade varit spridda i Moderaterna 2010. Då hade Sverige kanske inte behövts förändras i grunden - i negativ riktning. Nu är det för sent. Vi kan inte backa bandet eller hitta strålande lösningar till problem som i många fall saknar en lösning.

Det som återstår för dagens och morgondagens politiker i både riksdag och kommunalstyrelser är valet mellan usla och dåliga åtgärder. Alla implementerade i panik.

Detta är Fredrik Reinfeldts arv.

torsdag 1 december 2016

Ropen skalla, lönestöd åt alla


Ett av grundfundamenten i ett fritt och gott samhälle är att människor försörjer sig själva. Alla som kan arbeta ska också göra det och inte förlita sig på allmosor från någon annan.

Även den så kallade svenska modellen, en universell välfärdsmodell, bygger på en hög förvärvsfrekvens. Annars går inte ekvationen med generöst tilltagen välfärd för hela befolkningen ihop. Det är just här det håller på att ske saker i Sverige just nu. I takt med att den delen av befolkningen som inte arbetar växer, ökar bördan för den arbetande delen att bidra än mer. Utan att själva få ut mer. Sysselsättningsgapet mellan inrikes och utrikes födda blir allt större. Ekvationen går inte längre ihop.

Vid sidan om bostadssituationen kommer den hetaste frågan under de kommande fem åren vara nyanländas etablering på arbetsmarknaden, i synnerhet alla med låg eller ingen utbildning. Den hänger förstås till viss del samman med just bostadsproblematiken - den som bor på ett vandrarhem, i en gymnastiksal eller i ett plywoodbås i en bilhall har rimligen sämre förutsättningar att etableras än den som har tryggheten i en egen bostad. Men det handlar också om att den myndighet som har ansvaret för etableringen är Sveriges kanske mest dysfunktionella.

Arbetsförmedlingen fungerar uruselt. Den klarar inte av att matcha akademiker, den har under lång tid misslyckats med att hjälpa personer som står långt ifrån arbetsmarknaden (det är därför kommuner har satt upp egna så kallade "jobbtorg") och har nu fått uppdraget att sköta etableringen av hundratusentals människor från Nordafrika och Mellanöstern på den högspecialiserade svenska arbetsmarknaden. Ursäkta om jag är lite pessimistisk gällande utfallet.

Detta är vad som på samtidssvenska kallas en utmaning. I dag finns en uppsjö av olika anställningsstöd - allt från nystartsjobb och instegsjobb till YA-jobb och de än så länge mycket perifera traineejobben. Arbetsförmedlingens generaldirektör Mikael Sjöberg vill se förenklingar av dessa och pekar ut tre alternativa vägar framåt: fortsatta lönestöd, sänkta löner eller skattesubventioner.

Det enda regeringen och allianspartierna har att komma med är olika sorters subventionerade anställningar. Socialdemokraterna vill inte ha "låglönejobb", säger de. Men de inser uppenbarligen att lönekostnaden spelar roll för arbetsgivarens vilja att anställa. Därför vill S ha subventionerade anställningsformer.

Detta betyder att den enskilde, oaktat sin produktivitet, ska få en hög lön och att skattebetalarna står för huvuddelen av denna. Alliansen införde flera av de lönestöd som finns i dag och inget tyder på att de vill röra dem. (Centerpartiet har föreslagit en app för att starta företag, men så mycket längre än så sträcker sig inte den borgerliga uppfinningsrikedomen i nuläget.)

Lönestöd skapades en gång i tiden för att hjälpa personer med olika sorters funktionshinder samt människor som av olika skäl stod väldigt långt ifrån arbetsmarknaden (exempelvis de som varit långtidssjukskrivna) till en anställning. Tanken var inte att dessa stöd skulle användas för fullt friska människor vars enda "funktionshinder" är att de kommer från ett annat land.

Lägre ingångslöner har förstås föreslagits. Men eftersom den svenska modellen bygger på att arbetsmarknadens parter sätter lönerna kommer det bli svårt att pressa ned ingångslönerna. Facket är inte ett dugg intresserat utan driver tvärtom på för motsatsen.

Återstår alltså subventionerade anställningar. Den grupp som har ett så kallat lönestöd kommer med all sannolikhet växa lavinartat under de kommande åren. Politikerna har helt enkelt ingen annan lösning. Dessutom bidrar det i en viktig fråga, nämligen arbetslöshetsstatistiken.

Oavsett vilken regering som sitter vid rodret efter valet 2018 är fina sysselsättningssiffror viktigare än att människor är självförsörjande på riktigt.

onsdag 30 november 2016

Strid om asylpolitiken väntar i S


I april håller Socialdemokraterna partikongress. Partiledningen sitter just nu och går igenom floden av motioner som medlemmar ute i distrikten har lämnat in. Flertalet verkar handla om välfärdsfrågor, men en rad av dem berör asylpolitiken.

Ett antal distrikt vill nämligen att regeringspartiet återgår till den gamla asyl- och migrationspolitiken så snart som möjligt. Dit hör Lund, som anser att den nya asylpolitiken "spelar de högerpopulistiska krafterna i händerna".

Den tillfälliga uppstramningen löper ut sommaren 2019, och Stefan Löfven har sagt att han vill se en gemensam migrationspolitik på EU-nivå innan dess. Det är kul att vilja saker, men en överenskommelse på EU-nivå förefaller långsökt. Riksdagen måste därför ta ställning till vilken migrationspolitik Sverige ska ha - vi kan inte förlita oss på andra länder.

Det kan mycket väl bli strid på S-kongressen. En strid som kan få partiledningen att gå kritikerna till mötes, åtminstone till viss del genom att lova att den tillfälliga asyllagen ska avskaffas så snart det bara är möjligt. En sådan formulering kanske Löfven skulle kunna leva med.

Nog är det oroväckande, och en smula anmärkningsvärt, att vissa socialdemokratiska distrikt kräver en återgång till den politik som skapade en situation där kommuner måste buda på bostadsrätter mot sina egna invånare, upphandla vandrarhem, vädja till kommuninvånarna att ställa upp med husrum och rent av placera nyanlända med uppehållstillstånd i plywoodbås i en bilhall då det inte finns några bostäder att uppbåda.

Jag är orolig för att det politiska etablissemangets oförmåga till rimliga konsekvensanalyser av sin egen politik kommer att leda till enorm frustration och i förlängningen även en ökad främlingsfientlighet. Ty det är inte mot migranterna vi ska rikta vår ilska utan mot beslutsfattarna. Mot lagstiftarna som möjliggjorde fusk, mot de politiker som brännmärkte alla som varnade för en ohållbar invandring och mot skaparna av ett system som inte fungerar ändamålsenligt.

Superministern Ylva Johansson höll under onsdagen en pressträff och förklarade hur regeringen ser på fördelningen av nyanlända under kommande år. I Sveriges Radio beskrevs det hela som en eftergift till kommunerna, men det kommunsektorn får är två extra månaders respit. På 60 dagar byggs inga bostäder.

2017 kommer bli blodigt för svenska kommuner. 

Tidigare bloggat:
Krisen är inte över - den har knappt ens börjat

tisdag 29 november 2016

Vandrarhemspolitiken


Stefan Löfven har vid flera tillfällen upprepat att ett skäl till att hans regering ville få ned antalet asylsökande var att Sverige inte klarade mottagandet på ett bra sätt. Den som kommer hit, förklarade statsministern, ska inte bara få tak över huvud taget utan ett riktigt liv.

Den rödgrönrosa majoriteten i huvudstaden har uppenbarligen inte lyssnat på S-ledaren, ty under måndagen beslutade kommunfullmäktige i Stockholms stad att låta upphandla hotell- och vandrarhemsplatser till 800 nyanlända med uppehållstillstånd. Skälet är att staden inte klarat av att ordna bostäder åt de 2 800 personer som den anvisats för 2016 enligt den nya bosättningslagen. Med en månad kvar på året har endast 1 200 fått någonstans att bo och ytterligare 800 förväntas "med stor säkerhet" få en plats. Återstår således 800 personer.

Endast Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna reserverade sig mot beslutet, vars prislapp kan hamna uppemot 40 miljoner kr (50 000 kr per person och år låter dock som i underkant i mina öron).

Nu är vi alltså tillbaka vid 2015 års vandrarhemspolitik då Migrationsverket dammsög lokaler, campingplatser och hotell runt om i landet för att inhysa migranter. Skillnaden är att det då handlade om att just ordna tak över huvudet i ett akut ankomstskede. De personer som Stockholms stad nu vill placera i vandrarhem och på hotell är människor med uppehållstillstånd som ska stanna i Sverige, läsa svenska, söka jobb och vars barn ska gå i skola.

Det säger sig självt att en plats på ett hotell eller vandrarhem inte direkt ger de bästa förutsättningarna för att lyckas i det nya landet. Dessutom riskerar denna politik att tränga ut ordinarie logiplatser som används av socialtjänsten. Redan i dag är det knepigt att hitta övernattningsplatser. 2017 förväntas Stockholms stad fixa bostäder åt ytterligare 3 500 personer. När når vandrarhemspolitiken vägs ände? Och vad väntar härnäst?

Det socialdemokratiska finansborgarrådet Karin Wanngård hävdade i debatten att de som flyttar till Stockholm är "en enorm tillgång" för staden och att "vi blir bara starkare av den breda solidaritet vi visar i flyktingfrågan".

Det är anmärkningsvärt att en toppolitiker i Sveriges största stad kan slänga sig med sådana floskler även i ett så här pressat läge. Detta är inte en tid för plattityder och innehållslösa haranger. Det är tid för politiskt mod och handling. Stockholms stad borde göra som Ekerö och Täby och säga nej till fler kommunplaceringar.

Att flytta personer från fungerande asylboenden till vandrarhem eller, som i Jönköping, plywoodbås i en bilhall, är vare sig värdigt för den enskilde, kostnadseffektivt för skattbetalarna eller ett framgångsrecept för en lyckad integration.

Den rödgrönsrosa majoriteten får gärna förklara hur den tänker sig att människor boende på hotell och vandrarhem ska kunna bli "en enorm tillgång" för samhället. Gärna lite god evidens på det, tack.

måndag 28 november 2016

En moraliskt kaputt vänster

En diktator är död, låt oss fira! Nej, delar av svensk vänster är i stället i sorg. Reaktionen på Fidel Castros död är väldigt avslöjande. Om någon förminskar diktatorns negativa roll eller rent av uttrycker sorg säger det en hel del om personens demokratisyn.

Vissa världsledare kan av diplomatiska skäl inte dansa på Castros grav. Det tillhör god ton, till och med när en porrknutte som Kim Jong-Il dog, att skicka kondoleanser. äremot var det ingen som tvingade Kanadas Justin Trudeau att hylla Kubas avlidne diktator som en "legendarisk revolutionär och talare").

Som Jenny Bengtsson ovan, ordförande i Hotell- och restaurangfackets avdelning i Stockholm-Gotland. En fackligt aktiv person som sörjer en diktator för en kommunistisk diktatur. Fräscht. Eller som Lars Ohly som kallar Castro för "en inspirationskälla". Många reaktioner från vänsterkanten bottnar i ett USA-hat. Castro anses ha varit ett slags motpol till den amerikanska supermakten.

Det är faktiskt ganska äckligt att se hur personer med vänstersympatier, som aldrig försitter ett tillfälle att prata vitt och brett om "demokrati" och "mänskliga rättigheter", ursäktar, förminskar och rent av hyllar brott mot just dessa fri- och rättigheter när de begås av en av deras egna.

Reaktionerna på Castros död visar hur demokratiskt och moraliskt kaputt delar av svensk vänster är. Den har inte utvecklats ett dugg sedan kommunismens fall.

Att just Pierre Schori skulle bli en av de första svenskar
att offentligt sörja Fidel Castro var inte så oväntat.