onsdag 31 augusti 2011

Centern och framtiden

Annie Lööf blir som väntat valberedningens kandidat till partiledarposten vid höstens centerstämma. Därmed är det klart att hon kommer att väljas som ny centerledare. Ett stort grattis är på sin plats. Nu börjar dock det svåra: att leva upp till förväntningarna.

Vi är många liberaler som minns FRA-fiaskot då både Annie Lööf och Fredrick Federley vek ned sig och fick det att framstå som en seger (Federley är för övrigt nominerad till partistyrelsen och Anders W Jonsson till förste vice ordförande). Detta är dock inte det främsta skälet till att jag inte på ett tidigt stadium stämt in i hyllningskören för Lööf. Jag tror nämligen att det blir svårt för Lööf att förena både glesbygdsbönder och storstadsliberaler i en gemensam liberal agenda.

Jag har jättegärna fel, men risken är uppenbar att Lööf endast tar strid i vissa enskilda frågor (typ LAS) och inte vågar driva partiet åt rätt håll i principiellt viktiga integritetsfrågor som, måste erkännas, större delen av väljarkåren ger blanka tusan i. Här finns ett stort pedagogiskt arbete att göra.

Vi har många gånger sett hur politiker sossefieras när de väl hamnar i riksdagen och får makt. Jag vill se konkreta resultat från Annie innan jag hoppar på tåget lastat med förväntningar och drömmar. Men det är givet att detta val var mångfalt bättre än om Anna-Karin Hatt hade blivit ny centerledare.

Vem som skriver det nya partiprogrammet blir en första indikation på hur långt i liberal riktning Annie Lööf har tänkt driva Centerpartiet - och om vi kanske kan få ett vettigt liberalt alternativ att rösta på 2014. Jag önskar henne all lycka i det arbetet.

Läs även: HAX, Magnus Andersson, Federley, Peace, Love and Capitalism

tisdag 30 augusti 2011

Ökat fokus på offerlösa brott

Magnus Lintons text om den torpederade svenska drogpolitiken (byggd på boken Narkotika: om problem och politik) visar på hur irrationellt svenska makthavare har resonerat och fortsätter att resonera, trots alla bevis för att den restriktiva narkotikapolitiken inte minskar vare sig missbruk eller dödsfall till följd av missbruk. Sverige ligger tvärtom på genomsnittet eller över genomsnittet i EU.

Den svenska narkotikapolitiken bygger dock på emotionella argument och ideologi, kanske kan man nästan säga religion, vilket gör att rationella argument inte är särskilt framgångsrika. Den växande forskning som visar på att avkriminalisering av narkotika inte alls leder till ett växande missbruk och social misär ignoreras effektivt. I stället får vi varningsreportage som det som nyligen gick i DN. Som om ingenting har hänt, som om vi levde i en bubbla.

När Moderaterna i Stockholm säger nej till sprutbytesprogram handlar det inte om att rädda liv och minska smittspridningen bland sprutnarkomaner utom om att sända signalen att det "inte är OK att knarka". Irrationella symbolfrågor står i vägen för reella försök att göra missbrukares tillvaro lite bättre. Detta är cynism och människoförakt, inget annat.

Inget av detta är dock unikt för narkotikapolitiken. Detsamma gäller sexpolitiken, där relevant kritik mot sexköps- och kopplerilagarna, som skapar en svår situation för sexsäljarna, bemöts med att det helt enkelt är fel med kommersialiserat sex (ackompanjerat av fåniga "din dotter"-argument). Argumenten är ofta emotionella, tydligt illustrerat i kommentarstråden till min bloggpost om frivillig sexhandel i Thailand. Människor blandar ihop privatmoral med lagstiftning, emotion med vetenskap.

Vi kan ta ännu ett exempel. Nyligen visade en norsk rapport att få pedofiler på nätet använder barnpornografi. Polisen letar förövare genom att granska barnpornografi och skulle således missa majoriteten av förövarna som de facto begår övergrepp och inte bara tittar på bild- och filmmaterial, hävdas det. Polisen har tillbakavisat kritiken, men den är likafullt relevant. Det har tidigare hävdats att de flesta, eller åtminstone en stor del, av de som begår sexuella övergrepp mot barn är olika sorters situationsförövare. De gör det därför att de kan där och då och troligen komma undan med det, inte därför att de nödvändigtvis är pedofiler eller ägnar sig åt att dokumentera övergreppen och sprida dem över världen. Kopplingen mellan att begå övergrepp och att konsumera barnpornografi är således svag.

- I stället för att jaga riktiga brottslingar som stjäl och våldför sig på andra lägger polisen stora resurser på att jaga människor som använder "fel" drog.
- I stället för att koncentrera resurserna på att sätta dit de som sysslar med människohandel jagar polisen personer som köper sexuella tjänster utan något tvång inblandat.
- I stället för att fokusera all tid och kraft på att jaga de som begår de verkliga övergreppen mot barn satsar polisen främst på att jaga runkpellar som tittar på barnpornografi och mangaöversättare som har snuskiga serieteckningar i bokhyllan, en strategi som alltså nyligen kritiserats i en rapport.

Polisen gör förstås sin egen prioritering och man skulle som Leif GW Persson kunna hävda att polisen av naturen är lat och därför fokuserar på det som är lättast att komma åt. Men grundproblemet är naturligtvis att riksdagen över huvud taget stiftat dessa lagar från första början, att politiker inte förmår skilja mellan riktiga brott och brott utan offer, att moralbrott har blivit en prioriterad fråga i hela samhället och att dessa makthavare har så förtvivlat svårt att erkänna att de hamnat fel. Ty det tror jag faktiskt att ganska många i riksdagen inser innerst inne.

Konsekvenserna blir nämligen två: dels jagas personer som över huvud taget inte borde vara fall för polisens uppmärksamhet, dels får riktiga brottslingar det lite lättare.

Pehrson- och Asksamhället.

Välkommen till Sverige 2011...

Varje år brukar polisen gripa några hundra personer på Uppsala reggaefestival. Festivalen är synnerligen lugn jämfört med "vanliga" festivaler där alkoholen flödar och våldsamheter alltid förekommer. Men röker man cannabis riskerar man förstås att gripas ändå.

Samma sak har nu hänt på Stockholm all Star Festival på Skeppsholmen. "För polisen innebar festivalen hårt jobb", skriver TT. Inte för att det var våldsamt, inte på grund av bråk, skadegörelse eller våldtäkter. Nej, 105 personer greps för att de nyttjat fel drog. Nya moralbrottslingar som bryter mot den svenska nolltoleranslinjen togs om hand.

Det blir allt tydligare att den svenska narkotikalagstiftningen inte bara är kontraproduktiv, kränkande och dum. Den går också i otakt med tiden.

Läs även: Gothbarbie

måndag 29 augusti 2011

艾未未加油!

Den kinesiske konstnären och dissidenten Ài Wèiwèi (艾未未) släpptes av myndigheterna den 22 juni. Då hade han hållits fängslad i 80 dagar. Utåt sett var Ài anklagad för skattebrott, men det är rätt uppenbart att det är hans glappa käft som retat regimen. Kort efter frigivningen berättade han om tortyr i fängelset.

Det tog inte länge innan Ài började prata politik igen. Han twittrar och skriver i Newsweek om sin syn på regimen och konsekvenserna av förtrycket. Där beskriver han också huvudstaden som en våldets stad, ett offer för regimen som gör våld på de mänskliga rättigheterna.
"Beijing tells foreigners that they can understand the city, that we have the same sort of buildings: the Bird's Nest, the CCTV tower. Officials who wear a suit and tie like you say we are the same and we can do business. But they deny us basic rights. You will see migrants’ schools closed. You will see hospitals where they give patients stitches—and when they find the patients don’t have any money, they pull the stitches out. It’s a city of violence."
Om regimen någonsin hoppades att Ài Wèiwèi skulle foga sig och hålla tyst efter frigivningen kan den sluta hoppas nu. De har en jobbig jäkel att tampas med.

Till blädderblockets försvar

Schweiziska Anti-Powerpoint Party vill förbjuda Microsoftprogrammet Powerpoint. Partiet hävdar att ett globalt förbud skulle kunna spara 350 miljarder euro årligen. Det är oklart hur den siffran räknats ut, men partiet slår i alla fall ett slag för blädderblocket.

Alla vi som upplevt mängder av usla Powerpointpresentationer på landets universitet är nästan benägna att ge partiet lite medhåll. Om man inte kan göra något kreativt av Powerpoint kan man faktiskt lika gärna använda ett blädderblock eller en whiteboard.

söndag 28 augusti 2011

Hänt i väst

Svensk nyhetsförmedling är oerhört USA-centrerad. Det påminns vi åter igen om när medierna rapporterar om orkanen Irene och de översvämningar som drabbat New York. Hade det varit i Afrika, Asien eller Östeuropa som gator dränks och ett tiotal personer omkommit hade ingen brytt sig. Nu råkade det inte bara vara i USA utan i självaste Nju Jårrk.

"Titta hur vattnet piskas upp när bilarna kör fram här", säger SVT:s Stefan Åsberg i Rapport med dramatisk röst. "Titta på bilen, titta nu!" fortsätter han instruerande.

Seså. Liknande bilder syntes faktiskt från Sundsvall för inte så många dagar sedan, visserligen utan sällskap av någon orkan med kvinnonamn. Vatten är vatten. Även här.

fredag 26 augusti 2011

Ausradieren

Dagens Synovatemätning raderar ut fyra av riksdagens åtta partier och ger Moderaterna 36 procent av väljarstödet.

Centerpartiet, Kristdemokraterna, Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna hamnar samtliga under fyra procent, men det är bara uppgången för M (ekonomin) och nedgången för SD (Breivik) som är statistiskt säkerställda. Socialdemokraterna är säkert rätt nöjda med sina 33 procent. Det är ju där de har vant sig vid att befinna sig numera.

Även om inget av partierna skulle falla ur efter nästa val bekräftar Synovates mätning att Sverige i praktiken har ett tvåpartisystem. Och även om Centerns 3,8 procent inte är statistiskt säkerställda kan vi nog slå fast att nästa centerledare kommer att få det behagliga läget att börja från botten.

torsdag 25 augusti 2011

Att tro eller inte tro

I SVT:s programserie Från Sverige till himlen, som leds av utmärkta Anna Lindman Barsk, får vi följa troende människors vardag i Sverige. Vi får träffa mormoner, shamaner, muslimer, kristna som valt att leva i celibat och hedningar som skålar för sina gudar Tor, Freja och Oden.

För en icke-troende som jag själv är det oerhört fascinerande att se hur vissa människor verkligen lever sina liv utifrån en bestämd trosuppfattning. Jag inser att de som deltar i programmen har något som jag saknar: tron på något större och känslan av en större samhörighet. Jag är inte fullständigt oandlig. I likhet med många andra har jag mina funderingar om livet, döden och dess betydelse. Men jag saknar en gudstro i religiös mening. Läkaren och dödshjälpsaktivisten Jack Kevorkian (utmärkt spelad av Al Pacino i filmen You don't know Jack från 2010) brukade säga att han hade sin egen gud - Johann Sebastian Bach - och att denne, till skillnad från guden i exempelvis kristendomen, i alla fall inte var påhittad. Jag har inte ens Bach.

Det är förmodligen lika bra. Jag skulle vara en usel kristen och en usel muslim. Problemet jag ser med alla dessa religioner är att de kräver individens underkastelse och offer. I stället för att bara umgås och ha trevligt tillsammans med min gud kräver religionen att jag avstår från det jag gillar. Missar inte den som avstår från sex i tron att det för honom eller henne närmare Jesus livets kanske skönaste och mest intima upplevelse? Blir inte den som måste be fem gånger om dagen och förbjuds att äta och dricka under vissa tider under en bestämd tid på året bakbunden och rörelsehindrad? Varför gör religionerna livet så krångligt?

Någonstans mitt i denna religiösa tvångströja finns förstås en vinst, sannolikt en själslig sådan, men jag har aldrig lyckats förstå den. Samtidigt verkar de så lyckliga, de som tror (ja, och så har vi den ständigt melankoliske Marcus Birro, förstås). Jag som inte är troende misstänker ofta att det är något slags fasad, ett skådespel inför omgivningen. Men det hänger mest samman med att jag personligen inte skulle vilja avstå från vare sig sex, alkohol, mat och dryck när jag behagar eller vad det nu kan vara och därför inte förstår det fullt ut. Att man växer upp i en religiös familj och tar religionens krav för givna är en sak, men hur går det egentligen till när man blir frälst mitt i livet? Vad är det som har hänt inombords när någon säger att de har "funnit Jesus"?

Jag vill med bestämdhet hävda att stat och religion ska hållas åtskilda. Det finns dock något fint i att vilja leva sitt liv som man själv behagar utan att pressa sin tro på någon annan. Ibland kan jag önska att jag blev religiös. Kanske bara för någon vecka eller så, för att se hur det känns. Det verkar vara lite som att leva med en sträng förälder, men lite smisk på stjärten är å andra sidan förmodligen precis vad jag skulle behöva ibland.

tisdag 23 augusti 2011

Vandraren

SVT sände i sommar en BBC-serie i tre delar som heter How to live a simple life. Den handlar om prästen och mångsysslaren Peter Owen Jones vars strävan är att leva ett så enkelt liv som möjligt. Kamerorna följer honom när han försöker leva utan pengar och vara helt självförsörjande på sin gård. Den mest intressanta delen är dock när han tar steget att helt förlita sig till andras hjälp.

Owen Jones vandrar 40 mil till Hartland för att träffa aktivisten Satish Kumar. Längs vägen tigger han sig till mat och logi. I enlighet med den helige Franciskus läror får han inte ta emot pengar, vilket komplicerar det hela ytterligare. Vandringen tar två veckor och är inte alls den befriande och andliga upplevelse som Owen Jones kanske väntat sig. Det är tvärtom oerhört jobbigt att ständigt vara beroende av andras välvilja. För varje måltid. För varje natts sömn. Samtidigt var det enligt Owen Jones en nyttig erfarenhet som gjorde honom mer ödmjuk.

Det är inte lätt att be om hjälp och det visar sig ännu svårare att få någon. Ofta tvingas Owen Jones söka skydd hos den lokala församlingen vilket, erkänner han, är lite fusk. Det handlar inte om att de människor han möter ser ned på honom eller nödvändigtvis inte vill hjälpa. De verkar snarast rädda och ängsliga. Någon vill inte låna ut husvagnen därför att den saknar försäkring.

Jag minns när jag och ett antal kompisar blev strandade i Märsta för ett antal år sedan, mitt i natten, utan någonstans att sova. När vi stod och försöka vänja oss vid tanken på att gå hem med några stora och betydligt äldre damer bara för att få sova, uppenbarade sig en kille och sade att vi kunde få sova hos honom. Räddade av gonggongen. Morgonen efter lade vi pengar på vardagsrumsbordet och smög ut. Efteråt har jag funderat över detta. Hur vågade denne unge kille släppa in fem okända överförfriskade personer i sitt hem? Skulle jag ha gjort det? Skulle du? Han begärde inget i utbyte, han gjorde det bara därför att det var rätt.

Vårt samhälle är byggt på principen att alla ska vara självförsörjande. Det tycker jag är rätt, sett både ur samhällets perspektiv och ur individens. Det finns en stolthet i att klara sig på egen hand. Oberoende ger frihet. Men detta ska inte behöva betyda att vi inte öppnar dörren när någon knackar på och behöver vår hjälp. I en tid när de flesta bara vänder bort blicken och när ett rådigt ingripande i ett bråk beskrivs som ett hjältedåd i medierna, skulle det faktiskt vara nyttigt om fler fick uppleva hur det känns att vara i en svag position, att vara utlämnad till andras välvilja. Det skulle sannolikt säga dem mycket om samhället de lever i och ännu mer om dem själva.

The Telegraph har en artikel om Peter Owen Jones enkla leverne framför kameran här.

måndag 22 augusti 2011

Jomenvisst

"Och om segern är möjlig i Tunisien, Egypten och Libyen, varför inte också i Jemen, i Bahrain, i Jordanien, i Grekland, Storbritannien, Spanien, Indien, Iran, Chile, Palestina… Det är, när allt kommer omkring, 2011."
Samtidigt som de flesta gläds åt skurkregimernas fall i Nordafrika gör vänsterextremisten och galenpannan Andreas Malm en vrickad analys när han drar en parallell till de ekonomiska problem som drabbat en rad stabila demokratier i världen. Han har verkligen alltid fel, den där Malm.

Folkets seger

Var Muammar Gadaffi befinner sig är ännu oklart. Motståndsfickor återstår fortfarande i Libyens huvudstad Tripoli. Men det står tämligen klart att Gadaffiregimen har kollapsat och att diktatorns tid vid makten är över. Nu är det hans eget val att dö i något slags slutstrid, försöka fly eller ge upp och låta sig utlämnas till Haag så att han kan hålla låda inför världen.

När vi tittar tillbaka måste vi konstatera att det som har hänt i Nordafrika under 2011 är helt enastående, det största som har hänt friheten och demokratin i världen sedan kommunismens fall i Östeuropa. Tunisiens ledare Zine el Abidine Ben Ali var först att fly i januari efter att hans folk vänt sig emot honom. Därefter följde de folkliga protesterna i Egypten, tvivelsutan inspirerade av framgången i Tunisien. President Hosni Mubarak svarade med våld, men lyckades inte knäcka motståndsviljan och blev till slut tvungen att fly. Nu står han inför rätta för både mord och korruption.

Muammar Gadaffi är kanske den störste galenpannan på kontinenten. Han gjorde tidigt klart att han skulle stanna och slåss mot de libyska rebellerna. Så har skett de senaste månaderna. Inget tydde på ett snart slut innan rebellerna erövrade städer nära Tripoli de senaste dagarna. Nato har haft mandatet att skydda civila liv. Utan tvekan har Nato tänjt på detta mandat och möjligtvis även överskridit det, men det har varit förutsättningen för att otillräckligt utrustade rebeller ska kunna avancera och på allvar utmana Gadaffi.

Diktatorernas fall i norra Afrika visar att det går att ta kommandot över sin egen framtid även när makten hålls av grymma regimer. Det visar också på galenskapen i George W Bushs vision om en utländsk invasion som garanten för fred och frihet för andra folk. I Tunisien och Egypten var det folkliga resningar, i Libyen en folklig resning med visst utländskt stöd. Jag anser att detta är det bästa sättet att främja fred och frihet. Det finns tusen sätt att stötta oppositionen i förtryckta länder, att skicka in utländska trupper som gör grovjobbet är inte ett bra alternativ. Medan Afghanistan och Irak fortsätter att vara krutdurkar, med instabilitet, våld och död som följd, finns betydligt bättre chanser till framgång i Tunisien, Egypten och Libyen där det är landets egna medborgare som rest sig mot tyrannen. Irak och Afghanistan har snarast blivit avskräckande exempel.

Nu återstår ett mycket svårt och krävande arbete med att föra Libyen - ett land som i modern tid alltid har styrts av galningar - in på en demokratisk väg med fria val, skapandet en rättsstat och respekt för mänskliga rättigheter. Stora utmaningar väntar, motgångar kommer att ske. Men nu ligger åtminstone landets öde i folkets händer, inte hos en ensam galning. Det första viktiga steget vore att ställa Gadaffi och hans söner inför rätta, i Libyen eller i Haag.

De folkliga resningarna i Tunisien, Egypten och Libyen visar att det faktiskt går att besegra decennielånga förtryckarregimer. Gadaffis fall torde således fungera som bränsle för alla som demonstrerar och riskerar sina liv för att få bort Syriens ledare Bashar al-Assad. De har både rätten och tiden på sin sida.

söndag 21 augusti 2011

Just in: Gadaffiregimen har fallit

Det kommer uppmuntrande uppgifter från den libyska huvudstaden sent i kväll som säger att diktatorn Gadaffis egna säkerhetsstyrkor har lagt ned vapnen och att sonen Seif al-Islam har tillfångatagits. Live-källor till BBC och CNN på plats rapporterar att hela Tripoli är under rebellernas kontroll och att det firas på Tripolis gator med skott som skjuts i luften.

De senaste tre timmarna uppges rebellerna ha tagit staden utan motstånd. Det har alltså gått betydligt snabbare än någon kunnat ana. Det är dock lite för tidigt att förklara segern vunnen eftersom diktatorn själv inte har gripits, dödats eller flytt. Upprymda uppgifter från rebellsidan har dessutom tidigare inte visat sig stämma helt och hållet. Men det står helt klart att det är rebellerna som har initiativet i huvudstaden och att Muammar Gadaffis tid som en maktfaktor i Libyen definitivt är över.

Syriens ledare träder fram

Samtidigt som rebellerna i Libyen rycker fram mot en förmodad slutstrid mot Gadaffi i huvudstaden Tripoli ställde Syriens ledare Bashar al-Assad i kväll upp i en unik intervju i den syriska statstelevisionen. Direkt-översättningen i flera nyhetskanaler lämnade en del i övrigt att önska, men en rad utspel verkar ändå hyfsat tydliga.

Bashar al-Assad hävdade bland annat att Baathpartiets centralkommitté just nu diskuterar hur landets konstitution ska förändras. Förändringarna som väntas kräver en övergångsperiod på kanske runt ett halvår, när allt är klart väntas val. Enligt al-Assad ska Syrien alltså hålla val tidigt under 2012. al-Assad nämnde också elektorsröster och en valkommission.

Några av presidentens löften var:

- Konstitutionen ska reformeras
- Fler partier ska tillåtas
- Nya medie- och presslagar ska skrivas (samtidigt påpekade al-Assad vikten av att media "tar ansvar")
- Kurder ska få bli syriska medborgare

al-Assad hävdade att västs reaktioner och krav på hans avgång inte rör honom i ryggen och använde både Afghanistan och Irak som exempel på att (även) väst kränker mänskliga rättigheter. Presidenten var tydlig med att de som brutit mot lagen (läs oppositionen) kommer att ställas till svars.

Bashar al-Assad är en helt annan sorts ledare än den groteske Muammar Gadaffi. Han gör ett lugnt och resonabelt intryck. Det är svårt att förena denna bild av honom med det enorma övervåld som hans regim har använt mot befolkningen under de senaste månaderna. Samtidigt som civila slaktas av den syriska militären (minst 20 döda bara det senaste dygnet) pratar landets president teknokratiskt om formandet av kommittéer och vilka artiklar i konstitutionen som kan komma att förändras.

Enligt al-Assad kommer artikel 8 i konstitutionen, som deklarerar att det socialistiska Baathpartiet är det ledande partiet i Syrien, inte att förändras. Hur detta ska kombineras med ett flerpartisystem återstår att se. Rimligtvis betyder det att fler partier kommer att tillåtas delta i val men inte få något reellt politiskt inflytande. Detta är ett system som används i andra diktaturer.

För Syriens demokratiska opposition finns det således all anledning att fortsätta protestera. De första reaktionerna från oppositionen är föga förvånande negativa. De har hört detta förr.

Vad vill karln?

Statsministern ägnar nuförtiden främst sin taltid åt att berömma sig själv och sin regering. Sommartalet i Gustavsberg var inget undantag.

Som politiker är Fredrik Reinfeldt ungefär lika intressant som en stubbe. Han är, tillsammans med Anders Borg, en god förvaltare av det redan existerande men en usel visionär. Vem kan i dag peka på vad Reinfeldt egentligen vill med Sverige? Vilket Sverige är det statsministern drömmer om och söker skapa under sin tid vid makten? Inget vet, uppenbarligen inte heller hans talskrivare.

Problemet är alltså att regeringen inte har någon politik längre. Det är lätt att vara visionär i opposition, men väl vid makten har Alliansen inte gjort särskilt mycket annat än att sänka skatterna. Det är förstås positivt att skattekvoten är lägre i dag än 2006, men politik måste vara mer än bara ekonomi. Den måste handla om värderingar, om de stora framtidsfrågorna, om en färdriktning. Någon sådan har ministären Reinfeldt II inte pekat ut. Det är som om regeringschefen fortfarande surar över den förlorade riksdagsmajoriteten.

Det är gott och väl att vi i Sverige har politiker som sätter en ära i att hantera statens finanser med återhållsamhet. Kaoset i Grekland, Italien, USA, Irland, Portugal, Spanien och Storbritannien visar hur det kan gå när landets ledning går rakt motsatt väg. Men i längden kommer väljarna att ledsna på en regering vars enda mål är att sitta och se ansvarsfull ut och i stället rösta på någon som vill något med makten.

lördag 20 augusti 2011

Konsten att blicka framåt

Det är lite intressant hur katastrofer där många människor dör utpekas som närmast väsensskilda jämfört med alla enskilda katastrofer som inträffar varje dag. Ta efterspelet till händelserna på Utøya. Anhöriga vallades i går runt på ön, enligt medierna i sällskap av läkare och kristeam. I dag var det överlevarnas tur, alla med en tilldelad stödperson. Ali Esbati passade på att twittra.

Om man vill vara lite cynisk kan man hävda att det görs skillnad på folk och folk. Kanske är det helt logiskt. Medias bevakning spelar säkert roll, stat, kommuner och landsting vill visa handlingskraft vid nationella katastrofer. Plötsligt finns allt där - kristeam, läkare, psykologer. Allas behov ska tillgodoses. Bäst chans att få hjälp har man sålunda om man råkar vara anhörig till någon som dör tillsammans med många andra eller själv överlever en större katastrof. Alla anonyma katastrofer - som är lika stora för den som drabbas men som inte uppmärksammas eftersom de sker dagligen - passerar däremot tyst förbi.

Det är naturligtvis positivt att det (åtminstone vid större nationella katastrofer) finns kristeam, psykologer och läkare som kan hjälpa personer som upplevt hemska saker, men mediebevakningen blir ofta väldigt märklig. Där förmedlas en bild av sorg och trauma som något så ovanligt och livsfarligt att det nästan är att betrakta som något övernaturligt. Journalister med lång erfarenhet står och nästan skakar av rädsla för att ställa "fel" frågor, för att göra något olämpligt, för att såra den som redan är så skör och traumatiserad. De flesta i vår del av världen kommer inte att uppleva något så exceptionellt som det som skedde på Utøya, men sorg och trauma hör faktiskt livet till. Det kan inte byggas bort ens av vårt högteknologiska välfärdssamhälle och vi bör därför inte vara så rädda för att konfronteras med det.

Nando Parrado, mannen som överlevde flygkraschen 1972 och klättrade över Anderna för att hämta hjälp, har i många år rest runt i världen och berättat sin historia. Han får ofta samma frågor i väst: "Har du haft mardrömmar? Har du fått terapi?" Han förlorade både sin syster och mor och genomgick ett helvete för att själv överleva. Man skulle därför, enligt vårt västerländska sätt att se det, kunna tänka sig att han legat sömnlös, plågad av alla minnen.

Men nej, Nando Parrado säger sig ha sovit gott varje natt ända sedan räddningen. Han jämför med hur han anser att amerikaner hanterar svårigheter: "If something goes wrong they need counseling. Whatever goes wrong they need counseling." Och fyller på: "A lot of anglo-saxons usually have post-traumatic stress because they survived something. We opened champagne. We were alive, we'd fought for our lives."

Det ligger nog något i det han säger. Kanske är många västerlänningar lite för duktiga på att hela tiden känna efter och överpsykologisera allt de har varit med om i stället för att vända blicken framåt och gå vidare. Ältandet är en del av bearbetningen, javisst, men vi får inte fastna där. Eller för att använda de visdomsord Parrado fick från sin egen far och som hjälpte honom vidare: "Titta inte bakåt, du får bara ont i nacken."

Signaler

När Nintendo inte nådde säljmålen halverade chefen Satoru Iwata sin lön och mellancheferna i företaget fick en lönsesänkning på uppemot en tredjedel. När Saab står på ruinens brant ser ledningen till att öka sina arvoden med över 600 procent - något som påskyndade att en stor återförsäljare fullständigt tappade förtroendet för företaget och sade upp kontraktet.

För en gångs skull känns det av politiker så flitigt använda begreppet "sända rätt signaler" relevant.

See no evil, hear no evil

I och runt Stockholm klagas det alltid på buller. Ibland undrar jag hur människor egentligen vill ha det. Bor man i en med svenska mått mätt stor stad får man faktiskt räkna med att det väsnas. Det är bilar, människor, sirener och vägarbeten som alla kämpar om dina örons uppmärksamhet. Det är priset att betala för att bo mitt i smeten.

Swedbank stadion i Malmö slipper inte undan. Grannarna har klagat på att strålkastarna bländar och stör. Mätningar visar dock att det inte är så farligt. MFF Event, som driver arenan, hävdar att en solnedgång stör mer.

Ja, solnedgångar kan vara starka. Var finns solombudsmannen när man behöver honom?

torsdag 18 augusti 2011

Lindra eller döma?

Samtidigt som DN fortsätter sin Insidanserie om cannabis dimper nyheten om att cannabis för medicinskt bruk kan bli tillåtet i Sverige ned. Läkemedelsverket uppges vara nära att godkänna en munsprej med marijuanasubstans riktad till ms-patienter.

Sedan tidigare är sprejen, som inte ger något rus och som i Sverige skulle kräva tydliga tillstånd, godkänd i bland annat Storbritannien. Även i vissa amerikanska delstater är det lagligt med cannabis för medicinskt bruk.

Oavsett om det lindrar värk för svårt sjuka människor finns det säkerligen benhårda motståndare. Inkörsportar, ni vet. Signaler om att politikerna släpper på kontrollen. Kritiken lär inte vänta på sig. Thomas Lundqvist är förmodligen en av de kritiska.

Om nu sprejen tillåts - är det första steget mot en uppluckring av den svenska nolltoleranspolitiken eller bara ett extremt undantag? I vilket fall är ms-patienterna de stora vinnarna. Sjukvårdens uppgift torde trots allt vara att bota och lindra.

onsdag 17 augusti 2011

Folkpartism

Folkpartisterna Birgitta Ohlsson och Olle Schmidt slår ett slag för ett framtida svenskt medlemskap i eurosamarbetet.

Tja, man kan i alla fall inte anklaga dem för populism...

(tipstack: Jonas)

Bruk, riskbruk och missbruk

DN fortsätter sin artikelserie i Insidan om cannabisens framfart i Sverige. I går fick en socialsekreterare ordet. Han uppmanar föräldrar som oroar sig för att deras barn brukar eller missbrukar cannabis att sätta sig in i fenomenet innan de pratar med sina barn.

Det tror jag är ett klokt råd. Många reagerar på instinkt. Det händer att ungdomar tas in för frivilliga urinprover enbart på en förälders misstanke, utan att det finns något konkret att ta på (hur frivilliga dessa tester är kan förstås diskuteras). En god dialog mellan förälder och barn kan förhindra att en ung tonåring tvingas kissa i en mugg framför en tant eller farbror - det i sig är ett slags övergrepp. Socialsekreterare Kari Kainulainen säger:

"De flesta ungdomar röker för att de tycker att det är kul så klart. Men det finns en liten grupp som röker cannabis inte för att må bättre utan för att inte må dåligt. De här personerna är en riskgrupp för missbruk."


Detta stämmer naturligtvis. Men personer som mår dåligt är inte bara en riskgrupp för missbruk av cannabis eller annan narkotika utan för i stort sett vad som helst.

Svensk politik bygger på gatewayteorin, det vill säga att bruk av lättare droger leder till missbruk av tyngre. Det förefaller också vara så att fler som röker tobak också röker cannabis och att fler som dricker alkohol även testar att röka på. Det behöver naturligtvis inte ha med tobaken och alkoholen i sig att göra utan kan betyda att denna grupp är mer riskbenägen/nyfiken. För den som sagt blankt nej till tobak och alkohol torde det vara ett märkligt beslut att plötsligt testa hasch.

Problemet är att den svenska hållningen i drogfrågan inte erbjuder något utrymme för att förstå varför människor missbrukar. När det gäller narkotika tycks det officiella svaret vara att det beror på att droger finns tillgängliga. Därför måste vi gå ut i krig mot drogerna. De ska bort. Här vill jag lyfta in professor Jim Orford, som har skrivit mycket om addiktion och orsakerna bakom. Jag återger för enkelhetens skull det jag skrivit om honom tidigare:
"Orford hävdar att vi måste komma bort från att se drogernas effekt på människor som universella (ofta illustrerade av "faktarutor" om hur man blir vid påverkan av en specifik drog) och i stället lyfta fram betydelsen av den sociala kontexten för varför vissa missbrukar men också varför de flesta inte gör det. Den sociala kontrollen hjälper oss att balansera livet mellan alla frestelser och måsten. Eftersom den sociala kontrollen är kontextberoende betyder det också att vad som betraktas som ett missbruk varierar mellan olika kulturer och tider. Det handlar således inte bara om drogen i sig utan också om den sociala kontexten. Konsekvenserna blir värre för en marginaliserad person utan socialt skyddsnät än en integrerad person som har ett bra stöd från både familj, vänner och arbetskamrater. Drogernas effekt blir därför olika på olika människor i olika kulturer och sociala kontexter."
När vi har slagit fast att effekterna av en drog varierar av person, social kontext och kultur måste vi ställa den oundvikliga frågan: varför missbrukar vissa? Jag tror först och främst att det mest är en slump vilken drog eller vilket beteende som missbrukas. De "excessive appetites" som Orford lyfter fram är allt från olika narkotika till tobak, sex, alkohol, mat, spel, träning, sex eller "joy riding". Kort sagt kan det mesta missbrukas. Effekterna av att missbruka träning är måhända inte lika skadliga fysiskt som att fastna i ett mångårigt alkoholmissbruk, men poängen är att det likafullt kan vara ett skadligt missbruk för individen. Ingen vill dock reglera eller förbjuda oss att träna (och ingen vill reglera eller förbjuda idrott trots att idrotten årligen leder till massor av skador och även dödsfall). Det är för övrigt inte så förvånande att många som försöker sluta med alkoholen eller narkotikan tränar som galningar. Tomrummet efter drogerna måste fyllas med något.

Vi bör således inte se narkotika som något väsensskilt från alkohol, träning eller spel när det handlar om missbruk. Orsakerna bakom missbruket kan vara desamma. Exempel på psykologiska riskfaktorer som nämns i forskningen är ångest, depression, låg självkontroll, impulsivitet, låg självkänsla och hyperaktivitet. Allt detta kan alltså försätta en person i en ökad risk att utveckla ett addiktivt beteende. Men även en person som uppfyller flera av kriterierna behöver inte bli missbrukare. Den sociala kontexten kan fungera som en skyddande faktor.

Det är viktigt att göra en så tydlig distinktion mellan bruk, riskbruk och missbruk som möjligt (ja, det är svårt). Dels för att inte jaga rekreationsbrukare (den stora majoriteten) i onödan, dels för arbeta preventivt med riskbruksgruppen och sist men inte minst för att att verkligen se dem som behöver hjälpen allra mest. Ställ frågan "varför?". Vi är ofta alldeles för upptagna med att tvinga folk att sluta missbruka att vi inte bryr oss om vad som ska komma i dess ställe.

För att detta ska bli möjligt måste vi komma bort från den svartvita och ofta fördomsfulla bild som finns om bland annat cannabis i Sverige. Polisen och socialtjänsten berättar av naturliga orsaker de svarta historierna. De träffar sällan rekreationsbrukarna utan betydligt oftare de personer som har betydande missbruksproblem som påverkar hela tillvaron negativt. Det blir lite som att låta en alkoholterapeut beskriva hur svenska folket dricker.

Se: Orford, Jim, Excessive appetites: a psychological view of addictions, 2nd ed., Wiley, Chichester, West Sussex, England, 2001

tisdag 16 augusti 2011

The original and best

I dessa dagar med kravaller i England och en hårdför David Cameron som tar ton, kommer jag osökt att tänka på en viss Francis...


Frihetsfrontens sommarseminarium

Det finns nu bara ett fåtal platser kvar på Frihetsfrontens sommarseminarium, som hålls helgen den 26-28 augusti.

Se hemsidan för mer info om seminariet, vilka talare som kommer och hur du bokar en plats!

måndag 15 augusti 2011

Sverige och cannabisen nolltolerans style

Insidan i DN inleder i dag en artikelserie om cannabisen i Sverige. Det återstår att se vad som bjuds på i fortsättningen, men den första artikeln innehåller skåpmat vi matats med sedan vi alla gick i grundskolan.

Thomas Lundqvist, docent i psykologi och enligt DN en av landets främsta experter på effekterna av cannabis, menar att det inte finns någon ofarlig konsumtion av cannabis. Underförstått: alla torskar. Givetvis får även alla som inte helhjärtat stöder regeringens nolltoleranslinje en släng av sleven:

"De som vill avkriminalisera cannabis är antingen fullständigt okunniga eller så har de någon form av vinst av cannabisrökning, känslomässigt eller ekonomiskt."

Detta är ett vanligt sätt att idiotförklara eller misstänkliggöra den som är av en annan åsikt. Antingen är man bara korkad eller så driver man en politisk linje för egen personlig vinning. De argumenten känns igen från sexhandelsdebatten, men är också vanligt förekommande när narkotikapolitiken diskuteras. De senaste åren har debattklimatet förbättrats något, Lundqvist placerar oss med sin insinuanta kommentar åtta, tio år tillbaka i tiden.

Sedan kommer nästa märkliga kommentar:
"Så länge cannabis är illegalt kan polisen driva de här tonåringarna mot behandling, vilket är bra."

Nå, nu är det inte polisens uppgift att se till att personer som röker cannabis får behandling. Den uppgiften ligger på socialtjänstens bord. Polisen ska beivra brott och se till att den som bryter mot svensk narkotikalagstiftning kan straffas för det. Dessutom är det ett hårresande påstående att förbud mot något skulle underlätta för missbrukare att få hjälp. Det är i själva verket precis tvärtom. Det är betydligt mindre attraktivt att söka hjälp om man samtidigt är kriminaliserad. Det som ofta driver människor till beslutet att lägga av med sitt missbruk är de sociala, fysiska och psykiska konsekvenserna det har fått för dem personligen. Det är ett rationellt beslut i en ofta desperat situation. Många beskriver att de nådde botten.

För att vara tydlig: inte heller jag tycker att minderåriga ska röka cannabis. Samma inställning gäller emellertid även alkohol. Kan man skjuta upp alkoholdebuten, eller åtminstone dricka måttligt under de tidiga tonåren, är det att föredra. Men om nu förbudet mot cannabis är det som hjälper tonåringar att få behandling, hur står det till med alla tonåringar som missbrukar alkohol...? Menar Lundqvist att det är svårare för dem att få hjälp därför att de använder en laglig (och av staten tillhandahållen) drog?

Avslutningsvis:
"En demokrati kräver att människor kan lyssna på och respektera varann. De förmågorna försvinner hos cannabisrökaren."

Här återanvänds det klassiska "giftet i samhällskroppen"-argumentet. Thomas Lundqvist tror uppenbarligen på något slags cannabisepidemi om drogen i fråga avkriminaliseras eller legaliseras i Sverige. Det finns inget som helst stöd för en sådan farhåga. Vi kan titta på Portugal, som har avkriminaliserat all narkotika. Vi kan titta på Kanada - kanadensarna uppges röka mest i världen. Faktum är att Lundqvist själv varken lyssnar på avvikande uppfattningar eller respekterar den forskning som motsäger hans nolltoleransövertygelse. Det är förstås lättare att betrakta alla andra som idioter.

Kina och teaparty i nya numret

Nya numret av Nyliberalen är (äntligen!) klart och snart på väg till alla prenumeranter. I detta nummer kan du bland annat läsa om följande:

Det har gått över två år sedan Piratpartiet chockade etablissemanget och tog sig in i Europaparlamentet. Vad har hänt under denna turbulenta tid? Nyliberalen har tagit en pratstund med Christian Engström om EU-byråkratin och en enda parlamentsledamots möjlighet att påverka i ett galet system.

I svensk media utmålas tea partyrörelsen som en samling fundamentalistiska stollar som har kidnappat det republikanska partiet och mest verkar vilja ställa till oreda. Christopher Doss och Susanne Ydstedt tittar närmare på en rörelse som är mer heterogen än vad mediebilden ger sken av och frågar sig om något liknande skulle kunna uppstå i Sverige.

Kina genomgick under 30 år den största välståndsökningen i världshistorien och har i dag vuxit till världens andra största ekonomi. Men vart är egentligen denna koloss på väg politiskt? Hans Engnell tar en titt på det land vars regim är så nervös att den censurerar sina egna ledare.

22 juli-attentaten mot det norska samhället i allmänhet och socialdemokratin i synnerhet har visat att inte ens vårt fredliga grannland är förskonat från terrorism. Hittills har det norska lugnet segrat. Henrik Alexandersson ställer frågan vad Sverige kan lära av Norge.

Delar av barnpornografilagstiftningen är visserligen förkastlig, men Caspian Rehbinder har fel när han säger att en 18-åring som tagit erotiska bilder av sin 17-åriga flickvän kan fällas för barnpornografibrott. Detta hävdar Mats Sylvan i en replik på Rehbinders artikel i förra numret av Nyliberalen om barnpornografilagstiftningens konsekvenser för ungdomars sexliv.

Freedom Fest kom till Stockholm. Henrik Bejke var där och tog del av föredrag om allt från genusvansinne till klimatalarmism och hemskolning.

Plus recensioner, attacker och annat!


För att prenumerera, se hemsidan!

Frihet är mer än pengar

I dag var det Anders W Jonssons tur att på DN Debatt redovisa vilken väg han vill leda Centerpartiet på om han blir vald till ny ordförande i september. Sedan tidigare har Anna-Karin Hatt och Annie Lööf skrivit om sina respektive visioner för partiet och Sverige.

Alla tre säger sig vilja öka friheten för människor. Även om Annie Lööf har ett bredare anslag är det tydligt att även hon fokuserar på plånboksfrågorna. Detta är ett problem som gäller hela regeringen. Alliansen tror att frihetsbegreppet ryms i plånboken, att det enda sättet att ge människor större frihet är att sänka skatten några kronor. De missar därmed begreppets sociala dimensioner.

När ska borgerliga politiker våga tala om rätten att få bestämma över barn och familj utan politiska pekpinnar? Endast Kristdemokraterna har lyft denna fråga, men de är helt marginaliserade i dag och gick med på den jämställdhetsbonus som Alliansen införde (tvång light). Sedan dess: tystnad.

När ska borgerliga politiker våga prata om vikten av ett rättssäkert samhälle? Ingen borgerlig politiker har tagit bladet från munnen när det gäller rättsskandalerna Ulf Larsson, Thomas Quick och nu de terrormisstänkta egyptierna Ahmed Agiza (intervju)och Mohammed Alzery. Anmärkningsvärt är också att medias ansträngningar för att få ett svar från ansvariga politiker är mer begränsade i dessa fall än när en politisk företrädare slarvat med kvitton eller druckit ett glas för mycket.

I princip ingen borgerlig politiker vågar ta i frihetsfrågor som rör kroppslig autonomi, vår rätt att faktiskt få bestämma över våra egna kroppar. Här är Alliansen snarast mer repressiv och mer antifrihetlig än den rödgröna oppositionen. Lägg därtill viljan att ständigt ge EU mer makt på svenska folkets bekostnad och att steg för steg, så långsamt att det inte riktigt märks eller fångas upp av journalisterna, bygga ut övervakningsstaten.

Alla dessa frågor borde en frihetlig centerledare kunna belysa och problematisera. Det kommer dock inte att ske, oavsett vilken av de tre kandidaterna som blir vald. Diskussionen lär i stället hamna på när det femte jobbskatteavdraget ska införas. Det är så långt Alliansens syn på frihet sträcker sig.

Ekonomisk frihet är viktig, att kunna leva på sin lön väldigt grundläggande. Men diskussionen om frihet för medborgarna måste lyftas betydligt högre än så om den ska bli relevant.

lördag 13 augusti 2011

När frihetslängtan river murar

Medan andra världskrigets slut innebar frihet och självständighet för västeuropeiska länder resulterade det i decennier av förtryck för Östeuropa.

I dag är det 50 år sedan den ökända Berlinmuren började byggas. Människors flykt från öst till väst fick den östtyska ledningen att ta till det radikala greppet att stänga in sin egen befolkning bakom taggtråd, beväpnade vakter och en hög mur. Dödsskjutningar förekom när personer försökte fly. Den plötsliga delningen av Berlin gjorde att familjer splittrades över en natt, många ägnade sedan år åt att försöka försenas i väst. Tusentals personer riskerade sina liv för en framtid på rätt sida muren.

Det genuina tyska glädjeruset när gränsen öppnades den 9 november 1989 är både en strålande illustration av människans frihetslängtan och av socialismens avskyvärdhet och fullständiga misslyckande. Människor kan inte spärras in bakom murar och gränser för evigt. Människan vill frihet.

Innan muren började byggas hade var sjunde östtysk medborgare flytt landet. Att muren gjorde det både svårare och farligare förhindrade inte människor från att försöka - endast fantasin satte gränserna. Denna strävan efter frihet, efter ett bättre liv, finns inom oss. Vi vill kunna resa fritt. Vi vill ha rätten att uttrycka oss fritt. Det är samma frihetslängtan som syrierna och libyerna i dag ger utlopp för och som nordkoreaner vill ha och har rätt till.

I vanlig ordning skyr inte Tyskland de mörka delarna av sin historia. I dag kommer förbundskansler Angela Merkel att tala och en tyst minut för murens offer att hållas. Så beter sig en modern demokrati.

Checkpoint Charlie i dag.

Camerons trovärdighet ifrågasätts i Kina

David Camerons hot om att övervaka och inskränka friheten att kommunicera via sociala medier har inte fallit för döva öron. Den statliga kinesiska nyhetsbyrån Xīnhuá är inte sen att göra en poäng av att Cameron tidigare talat sig varm för yttrandefriheten men efter upploppen på hemmaplan verkar ha gjort en u-sväng:

"In a speech delivered in Kuwait in February, the British prime minister, however, argued that freedom of expression should be respected "in Tahrir Square as much as Trafalgar Square."

Learning a hard lesson from bitter experience, the British government eventually recognized that a balance needs to be struck between freedom and the monitoring of social media tools.

[...]

We may wonder why western leaders, on the one hand, tend to indiscriminately accuse other nations of monitoring, but on the other take for granted their steps to monitor and control the Internet."

Det är en väntad kinesisk reaktion. Cameron har genom sitt agerande (som har kritiserats på hemmaplan) själv lagt upp bollen för smash. Även om tröskeln tycks särskilt låg i Storbritannien är det sluttande planet ett problem i hela västvärlden. Genom att själva censurera och begränsa yttrande- och informationsfriheten, genom att själva kränka människors integritet, genom att själva utsätta människor för rättsliga övergrepp på lösa terrormisstankar, ger världens demokratier grönt ljus för alla skurkstater att fortsätta som vanligt. Kritiken mot diktaturerna som kränker människors fri- och rättigheter förlorar sin udd och relevans.

via InBeijing Bulletin

torsdag 11 augusti 2011

Cameron skjuter friheten i sank

Premiärminister David Cameron har under upploppen i London visat sig vara själva motpolen till den lugne, sansade och kloke Jens Stoltenberg. Föga förvånande ger Cameron nu polisen ökade befogenheter och i dagens politiska debatt öppnade han även för att inskränka människors rätt att kommunicera via sociala medier som Twitter och Facebook samt att stänga ned mobilnätet vid pågående upplopp.

Det är så fruktansvärt tråkigt att brittiska politiker inte kan hantera nationella problem på ett mer moget sätt än så här. I praktiken gör den brittiska regeringen precis som skurkregimer gör vid folkliga resningar - skickar ut polis och militär på gatorna med uppmaningen att rensa upp med alla till buds stående medel, begränsar friheten på internet och skapar ett ännu mer övervakat och slutet samhälle.

Inget av detta löser förstås något. Inget av detta kommer att förhindra nya upplopp i framtiden. Själva orsakerna har den brittiska regeringen över huvud taget inte orkat diskutera. Det är ynkligt att se.

onsdag 10 augusti 2011

Frivillig sexhandel

På dagens Insidan i DN berättas om en företagsledare som under sin verksamma tid i Thailand "fick upp ögonen" för människohandeln och prostitutionen i landet. Han har nu skildrat detta i romanen Under floden.

Företagsledaren berättar historier om föräldrar som säljer sina unga flickor till prostitution därför att de inte har råd att försörja dem. Risken är uppenbar att han skapat ett slags Lilja 4-ever i bokform. Om så är fallet kommer den att användas flitigt av organisationer som ECPAT, som inte är så nogräknade när det gäller fakta. I sin film tog Lukas Moodysson ett extremt exempel - en ung tjej som utsatts för människohandel för sexuella ändamål och slutligen valde att ta sitt liv - och gjorde det till spegelbild för hela sexarbetsbranschen. "Titta, så här är det!"

Filmen har på så sätt gjort stor skada - när sexköpslagar och prostitution diskuteras dyker den ständigt upp som exempel för sexhandelns grymhet. Som om berättelsen var representativ för alla sexarbetares liv. Det är smart att appellera till människors känslor i stället för till rationalitet och förnuft. Det gör dock att vi andra måste försöka argumentera med hjälp av det senare.

Det ska inte förnekas att sexhandelsbranschen världen över har avigsidor, att personer utnyttjas och far illa. Men unga tjejer som säljs av sina föräldrar är faktiskt inte norm, inte heller i Thailand. Det är en synnerligen heterogen bransch vi talar om. Alla som ger sig in i den har sina egna orsaker.
I Thailand ser vi både frilansare som sätter sin egen agenda, bartjejer (där kunden betalar en "bar fee" för en timme, en natt eller mer) och go go-klubbar där inkomsterna för tjejerna är ännu högre. Vissa tjejer jobbar under några månader för att få ihop pengar till något särskilt, andra gör det av spänning och med förhoppningen att träffa en västerländsk man. Sedan finns det säkerligen vissa som gör det av desperation. Många har också så kallade sponsorer, utländska (naiva) män som skickar dem stora summor pengar varje månad, vilket gör att de kan tjäna med thailändska mått grova pengar på kort tid.

Bland frekventa sexköpare, exempelvis sådana som är aktiva på forum som Pattaya Addicts, finns dessutom ett slags hederskodex om att behandla sexsäljarna väl och att aldrig köpa sex av någon som kan misstänkas vara minderårig. Därtill skänker dessa med jämna mellanrum pengar, exempelvis till projekt som ska förhindra att minderåriga dras in i sexhandeln. Det är inga kåta monster vi talar om utan vanliga västerländska (och asiatiska) män.

Mannen som skrivit boken bedömer fenomenet sexhandel i Thailand utifrån sin egen svenska medelklassmoral i stället för att se saker och ting som de faktiskt är. Kvinnor, och män för den delen, väljer att sälja sexuella tjänster av en mängd olika orsaker. Jag skulle vilja påstå att det är få som är direkt tvingade till det. Det finns andra jobb att få, men de väljer snabba lättförtjänta pengar i stället för att jobba för lite och inget på en restaurang eller genom att sälja småsnacks vid en bargata på natten. Det är ett aktivt val och det ska respekteras, inte fördömas eller likställas med sexuell slavhandel.

Se några tidigare bloggposter i ämnet:
Kvinnor som köper sex
Varför köpa sex?
Respektera sexsäljarna!
Sexualpolitikens u-land

tisdag 9 augusti 2011

Exit Ohly

Som väntat kommer Lars Ohly inte ställa upp för omval när Vänsterpartiet nästa år ska välja ny partiledare. Efter att Jonas Sjöstedt, Ulla Andersson och senast också Hans Linde alla anmält sin kandidatur hade Ohly inte mycket till val - om han nu inte föredragit att bli förnedrad på V-kongressen. Så han lämnar.

Lars Ohly har beskrivits som ett sänke för sitt parti. Det är sant att han under hela partiledarskapet sedan 2004 har åtnjutit låga popularitets- och förtroendesiffror från väljarna. Men det är nog i högre grad politiken som väljarna har reagerat negativt på än Ohly som person. Som politiker är han nämligen skicklig - Ohly har nog aldrig gjort bort sig i en debatt och han ger ett mer rättframt intryck än de flesta andra partiledare, vilket åtminstone vunnit min respekt. Vänsterpartiet har dock under hans ledning envisats med att lägga fantasiförslag och drömma sig tillbaka till svunna tider.

Det är politisk transfersäsong just nu. Juholt har tillträtt för S, Fridolin och Romson för MP. Maud Olofsson avgår i höst för C. Och vid nästa års kongress kommer alltså även V att välja ny partiordförande. Därtill är KD:s Göran Hägglund ifrågasatt av sina egna och lär näppeligen leda partiet i valet 2014.

Kvar sitter Fredrik Reinfeldt och Jan Björklund i sina respektive partier, tämligen trygga. Men så händer heller inget positivt i Moderaterna och Folkpartiet för närvarande.

I fablernas värld

Det är en fascinerande upplevelse att ibland stiga ur verkligheten och låta sig svepas med i en fantasivärld, en fabel, en plats dit den grå vardagen inte når.

Lite så känns det när man läser Kajsa Ekis Ekmans text om Greklandskrisen. Nej, krisen har alls inget med Grekland att göra, hävdar hon. Grekerna är enligt Ekis Ekman Europas mest arbetande folk. Vilket trots statistiskt stöd torde vara en sanning med modifikation. Den som exempelvis bevittnat ett husbygge eller stort målarjobb i Grekland kan, snarare än räkna antalet arbetstimmar, räkna hur många pauser arbetarna gör för att besöka puben tvärs över gatan.

Jag gillar Grekland, det är ett trevligt turistland, det har en rik historia, god mat och fina stränder. Men vi är många som har besökt Grekland genom åren och förundrats över vissa saker. Som folks ovilja att betala skatt ("jag betalar det jag vill betala") och det utbredda fifflet. Från åskådarplats faller bitarna plötsligt på plats.

Euron har knappast gjort livet bättre för grekerna och just under den pågående krisen har beslutet att (på felaktiga grunder, givetvis) bli euromedlem fråntagit landet ett viktigt instrument att hantera situationen. Men Greklands pågående ekonomiska bekymmer är helt och hållet självförvållade och kan inte skyllas på någon annan. Det är så enkelt som att politikerna har spenderat mer pengar än de lyckats få in.

USA och stora delar av Europa lider av Lyxfällansyndromet. Det behövs helt enkelt en Magnus Hedberg som tittar de ansvariga i ögonen och säger de bevingade orden: "Jag blir faktiskt förbannad!"

måndag 8 augusti 2011

Det går nog över ska du se

När amerikanska politiker inte förmår lösa landets ekonomiska bekymmer är det bättre att förlita sig på högre krafter. Det tycker i alla fall Texas guvernör Rick Perry, som i lördags höll en kristen massbön inför 30 000 personer på en stadion.

Samme Perry väntas offentliggöra sin kandidatur som republikansk presidentkandidat till valet 2012. Kanske kan han böna och be sig hela vägen till Vita huset.

Det vackra med Internet

Vi har väntat på det, att någon politiker med hänvisning till den anonyme bloggaren Fjordman - som påstås ha inspirerat Anders Behring Breivik till attentaten i Norge - ska kräva att anonymiteten på nätet hävs.

Den här gången är det den tyske inrikesministern Hans-Peter Friedrich som är i farten. Om vi lägger åt sidan det uppenbara i att en bloggare inte rimligen kan rå för om någon tar till sig hans åsikter och sedan förvrider dem, återstår själva kärnfrågan om rätten till anonymitet. Argumentet att alla bloggare ska tvingas "ta ansvar för sina åsikter" är lite märkligt i detta specifika fall eftersom Fjordman faktiskt har framträtt öppet i norska medier och även uppges samarbeta fullt ut med polisen.

Föreställningen att Internet utgör något slags grogrund för militant extremism tror jag är direkt felaktig. Internet är världens största samlingsplats och en spegling av samhället, därför är det naturligtvis så att även militanta extremister söker sig till varandra. De har samma möjlighet att träffas och diskutera som vilken annan person som helst. Så ska det också vara.

Men vi måste även påminna oss om Internets bästa, ja, dess direkt läkande sidor. På nätet finns nämligen också gott om forum för den som vill prata med andra om sina bekymmer. Nätet är en stor självhjälpsbok. Oavsett om du lider av social fobi, ensamhet, depression, dåligt självförtroende, relationsproblem eller vad det månde vara finns det forum för dig där du, anonymt, kan vädra dina problem, få stöd och råd av andra i samma situation eller bara prata av dig lite. Detta är Internet från dess vackraste sida. Människor du aldrig har träffat i verkliga livet tar sig tid att läsa vad du skriver och själva skriva ett uppmuntrande och konstruktivt svar.

Att ta bort anonymiteten inom bloggosfären skulle vara ett första slag även mot anonymiteten på ovan nämna diskussionsforum - och i förlängningen ett sätt för myndigheterna att ha full kontroll över vad vi gör och skriver på Internet. Personer som inte förstår Internets dynamik och storhet har sedan tidigare, på EU-nivå, framfört liknande förslag. Det skulle vara ett dråpslag för det fria Internet vi älskar - och det skulle göra världen jobbigare och betydligt mer ensam för många människor där ute.

söndag 7 augusti 2011

En framtida stormakt

Att det amerikanska stjärnbaneret inte vajar lika stolt i vinden numera borde ur ett historiskt perspektiv inte förvåna oss. Alla imperier faller eller förlorar sin tätplats förr eller senare. USA är en stark stat som har ridit ut kriser förr, men mer och mer tyder på att de goda tiderna ligger bakom dem. Börjar det bli dags att lämna över stafettpinnen?

Historiskt sett är Kina bara på väg att återta den position landet en gång hade. Kanske kommer historiker att se de senaste seklen som en parentes av svaghet i den kinesiska historien och för USA en period av fantastisk framgång som började avta innan vi skrev 2000 i våra västerländska almanackor.

Att USA har fått sänkt kreditbetyg av Standard & Poor's har mottagits med ilska av Washington. Det politiska ledarskapet verkar närmast förnärmat. Kanske borde de amerikanska politikerna i stället tänka mer på att försöka reda upp den skuldbörda de skapat och gett i gåva till framtida generationer samt att få bukt med den höga arbetslösheten.

Republikanernas och demokraternas förhandlingsspel har spritt ett löjets skimmer över amerikansk politik. Landet som gett sken av att stå enat vid motgång var bara timmar från att ställa in betalningarna efter månader av förhandlingar. Nu höjer kineserna rösten. Kina sitter på världens största dollarreserv och är inte särskilt roat av det som nu sker med den amerikanska ekonomin. Kinesiska ekonomer upprepar behovet av en ny stark reservvaluta till dollarn. Ju värre problemen för USA blir, desto fler lär vara villiga att lyssna på Kina. Och agerar Kina, kommer det att få konsekvenser inte bara för USA utan för hela världen.

Att Kina kommer att bli världens största ekonomi verkar de flesta vara överens om. Frågan är bara när. Det beror lite på hur man räknar, men räknat i köpkraft tror IMF att Kina redan 2016 kommer att gå om USA. Det är om fem ynka år. Detta faktum förringar dock inte de enorma utmaningar som kvarstår i det kinesiska samhället. Många kineser upprörs över den utbredda korruptionen och oroas över bristande rättssäkerhet. Just dessa faktorer gör att det råder en vad The Economist har kallat för "bambukapitalism", en fri marknad där företagarna ofta slipper betala skatt men där de är beroende av lokala makthavares godtycke. Ett sådant företagsklimat skapat oförutsägbarhet vilket i sin tur förhindrar långsiktigt tänkande. Dessutom föder utbredd korruption, censur och frånvaro av ett oberoende rättssystem ilska och frustration hos vanligt folk.

Den senaste tidens nyheter om kinesiska butikskopior av välkända varumärken har åter satt fingret på Kinas oförmåga till egen innovation och idéutveckling. Enligt Boston Consulting Groups årliga index över innovationsstyrka hamnar Kina på en blygsam 21:a-plats, berättar Benjamin Katzeff Silberstein i SvD. Sedan tidigare har bland annat papper, kompass, krut och rostfritt stål uppfunnits i Kina - den copy-and-paste-mentalitet vi ser på många håll i landet i dag är således knappast representativ för Kina historiskt. Men den säger förstås en hel del om landets pågående catch up-fas.

Att Kina för närvarande är bättre på att tillverka än att uppfinna kan delvis ha med det kinesiska utbildningsväsendet att göra. Det premierar nämligen inte självständigt tänkande utan fokuserar på utantillkunskaper. Antalet kinesiska patent växer snabbt, men det är i sig en ganska värdelös måttstock på framgång. Samtidigt kan man förstås ställa frågan var innovationslandet Sverige finns mitt i allt detta. Hur många stora uppfinningar har kommit från svenska hjärnor de senaste åren? Hur många storföretag har startats i vårt land de senaste 30 åren? Och ställer vi ens de frågorna i vårt "föregångsland"?

I Kina handlar det mesta om att upprätthålla tillväxttakten och hålla den "sociala oron" i schack. Dagens politiska toppar har visat sig ovilliga att ta itu med de grundläggande strukturella problemen - även om landets högsta ledning emellanåt uttrycker insikter om dem. De största hindren är ett stelbent utbildningssystem, munkavle på det fria ordet, ett politiserat rättsväsende och en utbredd korruption.

Först när den kinesiska ledningen inte bara i ord utan också i handling visar att den förstår problematiken och att den enda vägen framåt är politiska reformer, kommer landet att kunna uppnå sin potential. Det kan dröja, men den president som tar de första stegen mot politiska reformer i Kina kommer att bli en historiskt lika viktig gestalt som Dèng Xiǎopíng. Först då, när landet genomgått en stegvis demokratisering, kommer Kina att vara världens självklara supermakt.

lördag 6 augusti 2011

Nya moderaterna

Moderaternas partisekreterare Sofia Arkelsten gör moraltestet i Christer i P3. Hennes inkonsekventa svar är ett bra exempel på Moderaternas fullständiga ideologiska förvirring.

"Vill man argumentera utifrån en liberal position måste man känna till liberalismen bättre och inte bara gå på magkänsla", recenserar Bengt Brülde, docent i praktisk filosofi. I denna mening sammanfattar han nog hela det moderata partiet i dag.

Moraltestet kan du lyssna på här.

fredag 5 augusti 2011

När ljuset kom till byn

När jag var aktiv MUF-are i Jämtland för en massa år sedan var Moderaterna huvudfienden för Centerpartiet. Centern regerade tryggt ihop med Socialdemokraterna i flera kommuner och en bekant i CUF beskrev vilka förfärliga högerspöken Moderaterna och MUF var.

I lokaltidningen Östersunds-Posten försvarades ivrigt allt från alkohol- och spelmonopol till höga skatter. Även här ägnades mycket energi åt att bekämpa "högern". Tidningen var centerpartistisk men drev snarast en socialdemokratisk linje (medan lokalkonkurrenten Länstidningen var socialdemokratisk men snarast var att betrakta som reaktionär).

Att företrädare för Centerpartiet i Jämtland nu går ut och öppet stöder en partiledarkandidat som har Ayn Rands Och världen skälvde som rekommenderad läsning på sin blogg känns därför lite chockartat.

Upplysningens tid har kommit även till Jämtland.

Den lilles kamp

Saabfabriken fortsätter att stå still. Företaget har knappt haft några inkomster sedan i april till följd av detta. Varumärket blöder både förtroende och kapital och hoppar från tuva till tuva för att över huvud taget ha råd med anställdas löner och undvika konkurs. Det båda förstås inte gott.

Realistiskt sett ska detta inte gå att lösa. Att den vanligtvis så pratglade Victor Muller, nu styrelseordförande, VD och ensam styrelseledamot i en och samma kostym, håller sig borta är inget gott tecken. Saab lever ur hand i mun månad för månad. Problemet är att handen snart är tom eftersom några nya inkomster inte kommer in. Även om produktionen skulle komma igång är inkomsterna från försäljningen försumbara och ett stopp skulle sannolikt snart tvingas fram igen. Därför är underleverantörerna nog inte så pigga på att börja leverera igen.

Det vore förstås väldigt tråkigt om ett klassiskt bilmärke som Saab gick i graven. Ty en konkurs skulle enligt vissa uppgifter betyda att själva varumärket Saab går förlorat då det delar namn med försvarskoncernen Saab. Det är alltid lite lättare att känna för små företag bland kolosser, oavsett vilken marknad det handlar om.

Den enda långsiktiga lösningen vore om en större finansiär, gärna en bilkoncern, tog över företaget. Att samla bilmärken i en större koncern är en vanlig lösning på dagens bilmarknad. I VW-koncernen ingår exempelvis sju bilmärken, däribland Seat och Skoda. Motargumentet skulle vara att detta automatiskt inte löser någonting. Minns Saabs tynande tillvaro i GM:s famn. GM satsade ingenting på Saab (GM höll själva på att gå omkull 2009 men fick låna 50 miljarder dollar av givmilda amerikanska skattebetalare). På bara ett år i egen regi har Saab lanserat eller visat upp försenade modeller som 9-5, 9-5 SportCombi och 9-4X samt presenterat planer på 9-3 och flera andra modeller till den kinesiska marknaden. Nu saknas ironiskt nog pengar för att tillverka dem.

Problemet är och förblir att Saab är för små för att klara sig på egen hand. De större biltillverkarna säljer miljonstals bilar om året (bara Audi ligger på runt 1,2 miljoner och väntas öka ännu mer). Volvo är på väg upp mot halvmiljonen sålda bilar om året och det är, om kineserna får bestämma, bara början. Saab har enligt affärsplanen som mål att sälja 80-120 000 bilar nästa år. Årets facit, om produktionen ens återupptas, kommer att bli mycket lägre. Företaget kan fortsätta att hoppas på en rik räddande ängel, men det förefaller alltmer osannolikt. Det vi ser är därmed en synnerligen långdragen dödskamp. Den siste att erkänna det är förstås Victor Muller.

torsdag 4 augusti 2011

Lösningen på i princip allting, typ?

Liberala ungdomsförbundet, LUF, har beslutat om språkkrav och krav på kunskap om den svenska grundlagen för den som söker medborgarskap. Därför tyckte P4 Sjuhärad att det var lämpligt att LUF-ordföranden i Borås, Mona Hammoud, själv skulle få några frågor direkt relaterade till de krav som förbundet hon är en del av ställer på alla som vill bli svenska medborgare.

Det gick inget vidare för Mona (lite plågsamt är det att lyssna, men gör det ändå för all del). Hon lyckades inte ta ut satsdelarna i meningen "Olle klappar hunden" (i vilken årskurs lärde vi oss det?) och kunde heller inte nämna någon av de svenska grundlagarna. Vad verb och substantiv är visste hon inte heller.

Precis som Expressen påpekar är hon knappast unik. Men det blir ändå lite fånigt när Mona Hammoud ser det som ett personligt angrepp och skäller på Sveriges Radios reportrar. Hon anser att språkkravet är "lösningen på i princip allting". Hon försöker så hårt att försvara språktestet, trots att det bara blir värre ju mer hon pratar. Hammoud har säkert en strålande karriär som trofast partipolitiker framför sig.

Det P4 Sjuhärad visade var hur trubbigt och dumt ett dylikt test är. Mona Hammoud kan både prata svenska och har lyckats bli ordförande i LUF Borås utan att veta ett dugg om vare sig grundlagar eller svensk grammatik.

Uppdatering: LUF:s förbundsordförande Adam Cwejman korrigerar vissa felaktigheter som Expressen och P4 Sjuhärad, och därmed också jag, har återgivit. Mina argument mot språktestet såsom varande ett trubbigt verktyg och ett populistiskt förslag kvarstår dock.

En vilsen liberals funderingar...

Det saknas ett relevant liberalt alternativ i svensk politik. Sedan Moderaterna under Reinfeldts ledning valde att löpa vänsterut och omfamna det mesta av det som partiet kritiserat i decennier och Folkpartiet rensat ut den sista gnutta liberalism som fanns kvar i partiet, har den liberala flanken lämnats vidöppen. Centerpartiet har delvis försökt fylla den, men utan större framgång. Partiet har förblivit en lojal alliansunderhuggare till Reinfeldt.

Vi har förstås Liberala partiet. Jag röstade på dem 2010 och det är mycket möjligt att de får min röst igen i nästa val om andra alternativ uteblir. Det är naturligtvis så att partiet helt saknar möjligheter att få genomslag för sin politik. Inte heller kan man, som i exempelvis USA, hoppas på något slags utopiskt "free state project" i en kommun eftersom i stort sett alla viktiga frihetsfrågor beslutas om på nationell eller EU-nivå. Men Liberala partiet kan fungera som ett alternativ för alla liberaler som vill kunna lämna vallokalen med bibehållen karma och självrespekt.

Vi är många liberaler som tycker ungefär samma sak i de flesta grundläggande frågor, men när det drar ihop sig till val fördelas våra röster på allt från Kristdemokraterna till Miljöpartiet. Det är en otrolig spännvidd. Ett liberalt parti borde utan besvär kunna attrahera oss alla samtidigt. Det räcker förstås inte för att nå framgång, det krävs även några hundratusen röster från väljare som inte bryr sig nämnvärt om sexköpslagen, inte fullt ut förstår sig på hotet från övervakningsstaten, inte bryr sig så mycket om vad som händer i EU men tycker att det vore trevligare med lite mindre förmynderi, lite mer självbestämmande och lite lägre skatter.

För att ett sådant parti ska bli livskraftigt krävs, tror jag, starka avhoppare från Centerpartiet, Folkpartiet (och möjligen även Moderaterna) som frontfigurer. Ett välkänt ansikte är alls ingen garant för framgång (se Feministiskt initiativ), men det underlättar åtminstone genomslaget i media inledningsvis.

Därutöver krävs ett långsiktigt tänkande. Det är ohyggligt svårt att sätta ett parti på kartan och bli betraktat som ett trovärdigt alternativ. Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna behövde båda flera decennier på sig innan de blev riksdagspartier (för Miljöpartiet gick det visserligen snabbare). SD växte på både bredden och höjden i kommuner och landsting innan de blev aktuella för riksdagen.

Ett nytt parti behöver ett 12-årsperspektiv. Alla måste inse att chansen att göra succé i första riksdagsvalet är i princip noll och intet (Europaparlamentsval är en helt annan femma), om man inte får en mycket hjälp av oförutsedda händelser. Tyvärr saknas ofta det nödvändiga tålamodet. Dessutom är det bekvämare för karriärister att stanna kvar i befintliga partier, hålla huvudet nere även när partiet fattar idiotbeslut och hoppas på en belöning för lång och trogen tjänst än att ge sig i kast med något helt nytt. Det är således, tyvärr, mycket som talar emot att vi får se ett trovärdigt liberalt alternativ i svensk politik under överskådlig tid.

Bråket i Liberaldemokraterna är tråkigt, men framför allt är det oerhört onödigt. När personer är villiga att lägga ned tid och energi på något borde de välkomnas med öppna armar. Jag sitter inte på all bakgrundsinformation och tänker därför inte peka finger mot någon. Men de flesta borde vara överens om att meningsskiljaktigheter ska diskuteras med ömsesidig respekt, inte minst i ett så tidigt skede när ett politiskt projekt ännu inte har blivit ett registrerat parti. Dispyter får sedan avgöras framöver på stämmor i god demokratisk ordning.

Vilsna liberaler har tyvärr all anledning att känna sig ännu lite vilsnare nu.