torsdag 2 januari 2014

Skillnad mellan EU-kritisk och Europafientlig


Den europeiska unionen startade som ett fredsprojekt i Europas ruiner efter det förödande andra världskriget. Vid krigsslutet gick faktiskt Tysklands rustningsminister Albert Speer och bar på tankar om ett slags europeisk union (och ej under tysk överhöghet, bör tilläggas).

Carl Bildt skriver om EU:s historiska roll och om den spricka som i dag skapats mellan EU:s medlemsländer, med främlingsfientlighet och ömsesidig misstänksamhet som följd. Beskrivningen är givetvis friserad i bästa Barroso-manér. Men Bildt skönmålar inte bara den europeiska unionen - han undviker också att ge en vettig förklaring till varför främlingsfientligheten ökar och ser över huvud taget inte EU:s skuld i krisen. Alls.

En viktig orsak till att EU-fientligheten har ökat är att maktöverföringen från medlemsländerna till unionen gått oerhört fort och skett utan folks godkännande, att EU:s enda demokratiska pelare är den svagaste och att hela bygget andas själva motsatsen till transparens och hederlighet. Det är uppenbart att unionens ledargarnityr har blivit fullständigt fartblint. Alltfler väljare gillar inte den riktning som EU har tagit och har fått nog, helt enkelt.

Bildt sammanblandar vad han kallar "främlings- och Europafientlighet". Visst finns det krafter som både är nationalistiska och främlingsfientliga och vill bekämpa den fria rörligheten i Europa. Men att vara EU-kritisk är definitivt inte detsamma som att vara främlingsfientlig - och heller inte Europafientlig (vad det nu innebär att vara "fientlig" mot en kontinent).

Inför EMU-omröstningen 2003 utmålades nej-sägarna som allt från bakåtsträvare till rena fascister. Vi stod i vägen för ett enat Europa, för fred och välstånd. Och vi var inte bättre än de främlingsfientliga krafter som ville stänga gränserna, tyckte en alltmer desperat ja-sida.

Bildt återanvänder greppet guilt by association, vilket jag är rädd att vi kommer att se mer av under årets EU-valrörelse. EU-kramarna vet att risken att många skeptiska väljare vänder sig till Sverigedemokraterna är överhängande. Just därför skulle jag säga att den metod som Bildt och andra enögda EU-anhängare använder är direkt kontraproduktiv. De gör samma misstag som de etablerade partierna gör när de försöker bekämpa SD i rikspolitiken med påhopp och ryggmärgsmässiga avståndstaganden i stället för saklig argumentation.

Det behövs en sansad EU-kritik, och min känsla är att den växer i Sverige. Den finns till både höger och vänster. Men så länge de EU-positiva partierna inte erkänner någon EU-kritik som legitim utan väljer att stämpla EU-kritiker som sängkamrater med främlingsfientliga krafter, krattas manegen för en sverigedemokratisk valframgång i EU-valet.

Det måste rimligen finnas fler liberaler i de etablerade partierna som tycker att det finns plats för en saklig och liberal EU-kritik. Var är ni?

3 kommentarer:

Anonym sa...

Jag tycker vi borde skapa en nordisk union istället. Eventuellt kunde även baltstaterna ingå i detta. Varför detta?

Jo, pga av följande:

1. Länderna iom området är relativt lika etniskt, kulturellt och strikt samhälleligt.

2. Lättare att administrera, dvs mindre byråkrati.

3. Små länder har svårt att hävda sig mot större. Vad kan Burundi sätta emot Nigeria ionm AF? Eller Island mot Tyskland inom EU? Men om några små går ihop sär man en kraft att räkna med.

Mvh Lagom liberal nordbo

Fnordspotter sa...

Att följa svensk politik och "samhällsdebatt" påminner allt mer om feberdrömmar.

Det konstiga är ju egentligen att vi bemöter de här uttalandena. Bildt säger att EU-motståndare är rasister, och vi skriver blogginlägg för att tala om varför att han har fel. AFA beklagar sig över extremister som stödjer politiskt våld, och vi skriver inlägg om varför de hycklar.

Vad gör vi om 10 år? Försöker förklara varför politiker har fel när de påstår att 1 + 1 är 75,3?

Amnexis sa...

Det finns ett uttryck, som Winston Churchill påstås ligga bakom (men jag har inte funnit något belägg för det).

Hursomhelst är det bra sagt och stämmer väldigt bra in på vår tid;


"Morgondagens fascister kommer att kalla sig antifascister."