fredag 31 juli 2015

Vissa är mer jämlika...


Kritiken mot Kinas OS slår fel


Kina har fått ett OS igen. Denna gång gäller det vinter-OS 2022 och precis som 2008 är det Beijing som kommer stå som värd. Det är första gången en stad kommer att ha arrangerat både sommar- och vinter-OS.

Kritiken som nu kommer från bland andra Amnesty är väntad. Den påminner mycket om den vi såg när Beijing skulle arrangera sommar-OS. Bristande mänskliga rättigheter. Yttrandefrihet satt på undantag. Arresteringar och folkomflyttningar.

Då hade farhågorna dock även om hur själva spelen skulle bli. Det drogs jämförelser med Hitlertysklands Berlin-OS 1936. Det antogs att Kommunistpartiet skulle utnyttja tillfället att sprida propaganda inför hela världen. Riktigt så blev det nu inte. Spelen blev de kanske bäst arrangerade i de olympiska spelens historia. Månne kan detta också kallas för ett slags propaganda.

Frågan är vad som hade varit alternativet för IOK när städer som Oslo, Kraków och Lviv drog tillbaka sina kandidaturer och endast Almaty och Beijing återstod. Det är, som SOK:s Stefan Lindeberg uttryckte saken, "lätt att stå utanför och kritisera när man inte själv kan ansöka". Stockholm fick som bekant inget politiskt stöd för en vinter-OS-ansökan (och ingen tror väl att Sverige på allvar hade kunnat utmana Beijing i alla fall).

Ett problem med OS är att det har vuxit så snabbt och blivit så dyrt att demokratiska stater har svårt att hävda sig mot länder som Ryssland och Kina, där regimerna kan spendera precis hur mycket de vill och till vilka medel som helst se till att sportarenor byggs och infrastruktur kommer på plats.

Det är mot denna utveckling kritiken borde riktas, inte mot att ett kandidatland som förmodligen har de bästa förutsättningarna av alla får arrangera spelen. OS borde bli mindre och mer ekonomiskt försvarbart för arrangören.

Nå, saken är avgjord för den här gången. Om knappt sju år kommer jag som TV-tittare se fram emot välarrangerade spel, spännande tävlingar och både svenska och kinesiska idrottsframgångar på snö och is.

Sorgligt felslut i bostadsfrågan


Regeringen vill stärka hyresgästernas ställning på bostadsmarknaden och har tillsatt en utredning för detta. Utredaren ska bland annat titta på hur man bäst kan komma tillrätta med oseriösa hyresvärdar och göra det lättare att bo kvar i andra hand.

Miljöpartisten Agneta Börjesson kommer få uppdraget att hitta fler regleringar till en redan överreglerad marknad. Jag bara gapar. Regeringen har alltså tittat på bostadsmarknaden, sett den skriande bristen på bostäder, de långa köerna på grund av högre efterfrågan än tillgång de skenande andrahandshyrorna och bedrägerierna när desperata människor försöker hitta någonstans att bo - och kommit fram till att det som behövs är fler regleringar.

Det är ett katastrofalt felslut. Jag var förstås skeptisk när Mehmet Kaplan blev bostadsminister. Tyvärr verkar de mest pessimistiska prognoserna ha slagit in. Det enda regeringen Löfven har presenterat för att lösa en gigantisk bostadsbrist är årliga byggsubventioner på tre miljarder kr och fler regleringar av hyresrättsmarknaden. Man häpnar över bristen på både idéer och krismedvetenhet i en alltmer akut situation.

En viktig orsak till den uppkomna situationen är att hyresrättssmarknaden har upphört att fungera på grund av urgamla regleringar. Problemet är för lite marknad, inte för mycket. Det vi behöver är knappast mer av skadliga regleringar.

Tyvärr har regeringen valt att ignorera socialdemokraten Lennart Weiss (byggbolaget Veidekke) många förslag för ökat bostadsbyggande och i stället lyssnat på Hyresgästföreningens mantra om ökade rättigheter för alla som redan har ett förstahandskontrakt. Det är riktigt illa.

Slutsats: i stället för att hjälpa fler att hitta en bostad vill regeringen stärka ställningen för dem som redan har en. Detta är samma resonemang som vänsterpartierna har i arbetsmarknadspolitiken - stärk rättigheterna för den som har jobb men gör det inte lättare för den som står utanför att få ett.

Morgan Johansson och Mehmet Kaplan beskriver en utsatthet hos hyresgäster som inte riktigt överensstämmer med verkligheten. Visst finns det oseriösa hyresvärdar, men det är inget brett problem. Visst förekommer ockerhyror i andra hand, men detta problem är ju en direkt effekt av bostadsbristen. Alltså ett i högsta grad politiskt skapat bekymmer.

Apropå hyresgästernas rättigheter ska konstateras att den svenska hyreslagen är väldigt stark. Det är inte lätt att vräka någon i dag, och att avstå besittningsskyddet godkänner Hyresnämnden i max fyra år. Sedan har man rätt att bo kvar om inte särskilda skäl för annat föreligger (störningar, hyresskulder osv).

Det är sorgligt att regeringen gör en så tokig analys av läget. Det kommer att förvärra en redan akut situation. Det kommer öka trångboddheten, bostadsbedrägerierna, tvinga fler unga att bo kvar hemma längre, förhindra människor från att flytta till tillväxtregioner som Stockholm eftersom de inte har någonstans att bo och därmed skada Sverige som land.

"Bostaden är en social rättighet", hävdade justitieminister Morgan Johansson på pressträffen under torsdagen. Men tydligen bara för vissa.

Läs även:
Fnordspotting

torsdag 30 juli 2015

Pride för vissa


I går gick Jan Sjunnessons Pridetåg genom Järva. Hans hårt kritiserade initiativ lockade inte så många deltagare, och en "antirasistisk" motdemonstration väntade på dem i Husby. Men det hela ska ha gått lugnt till, frånsett några homofobiska utrop från ett antal personer i omgivningen, och Pride Järva är oavsett dess deltagarantal historiskt.

Awad Hersi (MP), ordförande i Spånga-Tensta stadsdelsnämnd, säger att paradens syfte var att "öka motsättningarna mellan olika grupper i samhället". Pridetåget var, får vi veta, "rasistiskt". Tiden när begreppet "rasism" faktiskt betydde något är sedan länge förbi i Sverige. Att en miljöpartist kallar ett Pridetåg arrangerat av politiska motståndare och genomfört i en förort dominerad av utrikes födda för rasistiskt visar att begreppet blivit mer urvattnat än en amerikansk lightöl.

Uttalandet visar emellertid även på den intolerans som finns inom vänstern. De har velat och i hög grad också lyckats göra Pride till sitt evenemang under paroller om förment öppenhet och tolerans. Motståndet mot Järvetåget visar på raka motsatsen. Det handlar inte ett dugg om tolerans, det handlar om att driva för vänstern viktiga frågor under regnbågsflaggan. Och vem som helst får inte delta. Eller för att citera Alexander Bard: Om ni nu är så oroade över att till SD anknutna personer arrangerar att Pridetåg i förorten, varför gör ni det då inte själva?

På Östermalms IP i går fanns det däremot inga skäl för oro. Där invigdes nämligen Prideveckan av självaste Jason Diakité. En man med hjärtat till vänster. Antirasist. Feminist. Rasifierad. Inget som avviker från hur en perfekt människa ska vara i vänsterns Sverige. Det måste ha känts förträffligt tryggt för alla inblandade.

onsdag 29 juli 2015

Gränslösa Sverige


Plikt och rätt. Två begrepp som hör tätt samman i ett fungerande samhälle. För att få något behöver du ge något. Det finns inga gratisluncher.

I det moderna Sverige tycks det mesta tyvärr mest handla om just gratisluncher. Att kräva sin rätt. På andras bekostnad, givetvis.

Ett färskt exempel är en asylsökande kvinna som fått avslag på sin asylansökan två gånger men beslutat att kvarstanna illegalt i Sverige. Eftersom vårt land är så generöst med gratisluncher får hennes tre barn gå i skola under tiden hon vistas här. Den 8 juli kom en anmärkningsvärd dom från förvaltningsrätten i Umeå som ger kvinnan och hennes barn rätt till försörjningsstöd. Trots att hon alltså uppehåller sig i Sverige illegalt.

Denna dom kan, som Widar Andersson konstaterat i Folkbladet, få långtgående konsekvenser. Det första vi kan konstatera är att ett nej på en asylansökan inte betyder någonting i praktiken. Så länge du inte själv åker till polisstationen och anmäler att du vill bli utvisad räcker det att du håller dig undan. Barnen får gå i skola under tiden och du rätt till sjukvård, allt på svenska skattebetalares bekostnad.

Förvaltningsrättens dom innebär att den som vistas illegalt i Sverige även har rätt att bli försörjd här. Detta sänder förödande signaler. Dels sätter det i praktiken svensk migrationspolitik ur spel. Om man inte blir utvisad efter ett avslagsbesked, om barnen får gå i skola och om man som illegal immigrant dessutom har rätt till försörjning via kommunen, har idén med reglerad invandring i praktiken upphävts. I praktiken kan nämligen vem som helst komma, med lätthet undkomma konsekvenserna av ett avslag på ansökan att få stanna i landet och sedan casha in välfärdsförmåner som skola, vård och försörjningsstöd.  

Det vore lätt att skylla allt på Miljöpartiet. Men det är trots allt allianspartierna som har möjliggjort denna utveckling genom att samverka med MP. Vi ser en ny sorts gränslöshet i Sverige. En gränslöshet som endast gagnar den som inte har för avsikt att följa svensk lag eller själv bidra med någonting.

Tänk på vilka signaler detta sänder ut i världen.

Läs även:
Per Gudmundson, Merit Wager

tisdag 28 juli 2015

Dags att anmäla sig till Frihetsfrontens sommarseminarium


Det har gjorts en liten programändring i talarlistan på Frihetsfrontens sommarseminarium. Nytillkommen på talarlistan är Lena Andersson, känd som DN-kolumnist och prisbelönt författare.

Platserna försvinner för var dag, så det är hög tid att anmäla sig. Seminariet hålls den 21-23 augusti på Barnens ö (se längst ned för betalningsinfo).

Bokade talare:

Oscar Swartz, liberal debattör, skribent och entreprenör. Talar om: "Den svenska synden".

Henrik Sundbom, ordförande i Svensk-indiska föreningen, medlem i Frivärlds advisory board. Talar om: Indien utifrån titeln "Svågerpolitik och gräsrotskapitalism".

Torbjörn Elensky, författare och kulturskribent

Hanif Bali, moderat riksdagsledamot

Jim Turney, tidigare ordförande för US Libertarian Party och internetentreprenör. Talar om: "How to speak libertarian to non-natives."

Lena Andersson, journalist och prisbelönt författare. Talar om: "kvasiliberalers användning av postkolonialism och identitetspolitik".

Nima Sanandaji, teknologie doktor, författare och samhällsdebattör. Talar om: Sin senaste bok Scandinavian Unexceptionalism.

Precis som varje år håller vi till på en kollogård norr om Norrtälje (Barnens ö). Seminariet börjar efter lunch på fredag den 21 augusti och avslutas vid lunch den 23.

Här samlas nyliberaler, libertarianer och andra frihetsvänner från Sverige, Norge och andra länder för att diskutera politik, ideologi och filosofiska frågor.

Försäkra dig om en plats genom att sätta in deltagaravgiften, 790 kr för studerande och 990 kr för övriga, på PlusGiro 449 71 84-4 eller bankgiro 268-5295, betalningsmottagare Nyliberalt forum. 

Ange e-postadress vid betalning för utskick av information (däribland vägbeskrivning till kollogården). Mat och husrum ingår i priset.

Vi ses där!

måndag 27 juli 2015

Svensk migrationspolitik en tävling i enighet


Det smäller i Malmö. Sedan den 12 juni har nio handgranater exploderat i staden. De har kastats mot samlingslokaler, flerfamiljshus, socialtjänst och bilar. I helgen brann nio bilar i Västra Frölunda, Göteborg. Som alltid är det oskyldiga människor som drabbas.

Inrikesminister Anders Ygeman kallar situationen i Malmö "oacceptabel". Han medger att staden har haft tio, femton år av "stigande arbetslöshet, växande klyftor och sjunkande skolresultat". Men Ygeman är inte lika tydlig med var skulden ska läggas.

Socialdemokraterna har styrt Malmö sedan den allmänna rösträttens införande 1919 (med undantag av två korta borgerliga sejourer). Det är alltså i allra högsta grad ett socialdemokratiskt skyltfönster vi nu ser explodera inför öppen ridå.

För tre år sedan skrev Johan Norberg en hyllningsartikel till Malmö, en stad som blivit hans. Det är inte våldet i staden utan sättet vi uppmärksammar det på som utmärker Malmö, tyckte han. Jag vet inte om han fortfarande är så övertygad om att brottsligheten i Malmö beror på "stor genomströmning" av människor.

Malmö har problem med organiserad brottslighet och utanförskap bland utrikes födda. Men det sistnämnda är riskabelt att föra på tal. Man vill ju inte svartmåla. I SVT:s Debatt i Almedalen satt bland andra Ali Esbati (V), Nackas kommunalråd Mats Gerdau (M) och Richard Jomshof (SD) för att diskutera asylinvandringens konsekvenser. Den så kallade utmaningen.

Artisten Behrang Miri fick avsluta debatten, och han gjorde som så många gör när migration och asylpolitik diskuteras. Han tog sig för hjärtat, sa att han fick ont i magen när det pratades om kostnader och bad Jomshof att "inte prata om Malmö på det sättet" efter att denne beskrivit vad som just nu pågår i rikets tredje största stad.

Så här har debatten sett ur länge. Vi ska inte prata om problemen. Det har inte saknats varningsklockor. För drygt tio år sedan gick Malmös Ilmar Reepalu till angrepp mot Mona Sahlin, då S-minister med ansvar för integrationsfrågor, för att hon inte tog problemen med flyktingmottagandet på allvar. Reepalu sa:
Allvaret i situationen kan inte nog betonas. Oftast kommer den ena vuxna först och då räcker det med en liten bostad. Men när sedan resten av familjen kommer förväntas socialtjänsten snabbt skaffa en större bostad. Med hänsyn till bostadssituationen i Malmö är detta en svår uppgift. Det innebär i många fall att familjerna ges tillfälliga login på hotell. Det medföra höga kostnader för kommunen och är en dålig lösning för flyktingfamiljerna.
Denna kritik framförde Reepalu alltså för elva år sedan. Situationen har föga förvånande förvärrats avsevärt sedan dess. Frågorna som ställs nu är emellertid desamma som då. Skillnaden är att situationen ute i kommunerna på många håll är akut, och att viljan att hitta svar paradoxalt nog tycks ha minskat.

I dag möts verklighetsbeskrivningar som Reepalus med floskler om "öppenhet" och "antirasism". Inte med konkreta lösningar. Floskler och tal från hjärtat kommer aldrig få en budget att gå ihop. De kommer aldrig hjälpa människor att hitta jobb och bostad. När användningen av floskler eskalerar parallellt med den negativa samhällsutvecklingen blir det till slut rent provocerande.

Av artister och proffstwittrare ska vi inte förvänta oss någonting av värde. Men på politiker som vill bära medborgarnas förtroende bör vi kunna ställa lite högre krav än så här. Från dem borde vi kunna förvänta oss både lite större ödmjukhet och konkreta lösningar på verkliga problem. Vi får ingetdera.

Läs även:
HAX, Peter SantessonFnordspotting, Ann-Charlotte Marteus

lördag 25 juli 2015

Feminismens nya gullegris


Vänstermedias nya gullegris, feministfjortisen Zara Larsson, har debuterat som sommarpratare. SVT ger henne förstås full uppmärksamhet direkt, och i Expressen fick hon omdömet "befriande kaxig". Krönikören Karin Sörbring gör misstaget att kalla Zara Larsson "påläst" och person som "lyfter blicken från det egna perspektivet".

Problemet med Larsson är att hon varken är påläst eller förmår lyfta blicken från sitt eget perspektiv. Tvärtom. Ulf Elvfings intervju med 17-åringen belyste detta väldigt väl. Zara Larsson får relevanta frågor om feminism och machokulturer, men har svårt att över huvud taget föra ett koherent resonemang.

Hur yttrar sig machokulturen bland hennes jämnåriga killar? Jo, "det är väldigt tydligt fast inte riktigt tydligt". Hon gör nog bäst i att prata om sin musikkarriär i stället för politik.

Man varken kan eller ska förvänta sig hela världen av en 17-åring. Självklart inte. Men det gagnar heller inte en så ung person att helt okritiskt lyfta fram denne, klappa medhårs och utmåla personen som något mycket mer än vad denne egentligen är.

I sommarpratet berörde Larsson förstås "patriarkatet". Och även manshat.
Jag vill att du som lyssnar ska förstå att jag inte hatar män eller killar som individer. Jag vill att du som lyssnar ska förstå att manshatet är riktat till patriarkatet och machokulturen.
Detta är rumsrent, helt OK. Ja, modigt och viktigt. Föreställ dig detta då:
Jag vill att du som lyssnar ska förstå att jag inte hatar judar eller judar som individer. Jag vill att du som lyssnar ska förstå att judehatet är riktat till sionismen och judekulturen.
Helt OK?

Zara Larsson säger att ser hon machokulturen som män tvingas leva upp till. Hon gör sig därmed inte bara till talesperson för kvinnor utan faktiskt också för män. För hon vet vad det är att vara man, tydligen. Det är en märklig hållning från en person som diskvalificerat Per Gudmundson från en diskussion om diskriminering och rasism för att denne är "white as fuck" (till skillnad från henne då?).

Jag får lite lust att be Zara Larsson (och långt fler än så) åka till Afghanistan eller Pakistan och leva som kvinna, återvända till Sverige efter några år och säga att det är "samma patriarkat här som där". Testa det så kanske du förstår vad ett riktigt patriarkat är. Vad diskriminering är. Vad kvinnohat är. På riktigt.

Sverige är inget patriarkat. Sverige är ett av världens mest jämställda och feminiserade länder. Just därför är det tonläge som Zara Larsson och många andra feminister har helt obefogat. Och ack så tröttsamt.

fredag 24 juli 2015

Alliansen måste skärpa sig - eller gå under


Gårdagens stora snackis i (valda delar av) sociala medier var Sverigedemokraternas rekordsiffror hos Sentio: 23,3 procent. Detta skulle göra SD till Sveriges andra största parti, bara 0,8 procent bakom Socialdemokraterna. Moderaterna backade till 20,8 procent.

Sentio tillhör inte de mest respekterade opinionsinstituten, vilket beror på sättet som deras mätningar görs. Det ska ändå sägas att det var Sentio som hamnade närmast SD:s verkliga valresultat i sina mätningar före de två senaste valen, så siffrorna vi får nu ska inte avfärdas helt. Noteras kan också att varken public service, DN eller kvällspressen ansåg det värt att göra ens en notis av gårdagens opinionsmätning. Men folk läser även alternativa medier.

Varför fortsätter SD att växa så snabbt? Det finns många samverkande faktorer här. Den rekordstora migrationen är förstås en. Migrationsverket skriver ned prognosen för antalet asylsökande under 2015 till "bara" 74 000. Det är fortfarande en väldigt hög siffra, i synnerhet som mottagningssystemet redan har kollapsat. Därtill kommer anhöriginvandringen.

En grupp som inte minskar utan tvärtom ökar rekordmycket är ensamkommande flyktingbarn. 12 000 väntas komma under detta år till en ungefärlig kostnad av 12 miljarder kr. Det är ohyggligt mycket pengar, och summan beror på väldigt dyra boendeplaceringar. Och kostnaden väntas stiga ännu mer under de kommande åren.

En annan faktor är en utveckling i ett slags positiv spiral. SD har normaliserats under sina år i riksdagen, vilket fjolårets valresultat var en tydlig indikation på. Många har underskattat hur snabbt detta skulle gå, och här har SD egentligen endast övriga partier att tacka. Svartmålningen av partiet har inte alls fungerat.

Ty medan partiet självt har svårt att nå ut i andra frågor än migrations- och integrationspolitiken, lyckas nyvänsterns övertramp och borgerlighetens beröringsskräck föda både ett intresse och en sympati för detta avskydda parti. Ta den besynnerliga hållningen i tiggerifrågan som ett exempel. När SD hävdade att det finns organiserat tiggeri, och drev frågan i valrörelsen, var det rasism. När Moderaterna nu vill förbjuda "organisering av tiggeri" tycker Socialdemokraterna att förslaget är "intressant". Dylik inkonsekvens ser väljarna.

Slutligen Decemberöverenskommelsen. Denna korkade skapelse har sannolikt skadat förtroendet för Allianspartierna mycket mer än vad felslut i enskilda sakfrågor någonsin kunnat göra. Oppositionen debatterar, lägger en egen budget - och avstår sedan från att rösta på den. För borgerliga väljare framstår detta som fullständigt obegripligt. Alliansen skulle kunna ta över makten och göra slut på Löfvens sammanbrottsregering - om den bara ville.

Övriga partier börjar få slut på alternativ i sin kamp mot SD. Borgerligheten måste börja ta sin prekära situation på allvar. Vägen ut ur detta heter verklighetsförankrad politikutveckling. Inte desperata blocköverskridande överenskommelser. 

Läs även:
Ledarsidorna
HAX

torsdag 23 juli 2015

Alliansens integrationsfiasko


Den senaste veckan har det rapporterats om problem med de så kallade instegsjobb som Alliansen införde 2007. Instegsjobb är en sorts bidragsanställning för personer födda utanför EU. Staten betalar 80 procent av lönen. Åtgärden är kopplad till SFI och kan ges till den som har fått ett uppehållstillstånd under de senaste tre åren.

Instegsjobb är således en anställningsform enbart riktad till utomeuropeiska invandrare. Ett led i Alliansens stolta integrationssatsning som nu, när resultaten börjar bli uppenbara, ligger i spillror. Ett bekymmer med instegsjobben är tydligen att kommunerna knappt använder dem. Mer än hälften av landets kommuner har inte fattat ett enda beslut om att bevilja instegsjobb till en nyanländ. Totalt har tretusen personer fått åtgärden, vilket motsvarar ungefär två och en halv veckas asylinvandring.

I går rapporterade Sveriges Radio att det dessutom förekommer systematiskt missbruk av instegsjobben i servicesektorn. Arbetsgivare sätter gärna i system att anställa instegsjobbare eftersom de endast behöver betala en femtedel av lönen. När tiden har löpt ut, anställs en ny. Och så fortsätter det. Det betyder att instegsjobbaren aldrig går vidare till en riktig anställning. Jag har själv sett denna karusell i aktion, och Arbetsförmedlingen har inte direkt varit intresserad av att följa upp.

Detta är ingen överraskning. Seriösa arbetsgivare har länge flaggat för den här sortens beteende när det gäller andra subventionerade anställningar, dit bland annat så kallade nystartsjobb hör. De företagare som systematiskt nyttjar bidragsanställda får en stor konkurrensfördel då lönekostnaderna blir så mycket lägre.

Instegsjobben är således bara ännu ett i raden av integrationsmisslyckanden signerade Alliansen och dåvarande integrationsministern Erik Ullenhag. Ändå tror jag inte att vi ännu ser den kompletta bilden av de borgerliga årens integrationshaveri.

Personligen är jag svårt allergisk mot statlig diskriminering på arbetsmarknaden. Lika rättigheter bör gälla för alla. Det betyder: inga subventioner utifrån var du är född. Fullt friska människor ska tävla på lika villkor. Det är en sak att ha specialanställningar för människor med svåra funktionshinder så att de kan få arbeta några timmar i veckan och faktiskt bidra med det de kan. En helt annan att inrätta subventioner för människor enbart mot bakgrund av deras födelseland.

Dessutom: eftersom det är både Alliansens och den nuvarande regeringens uppfattning att många som kommer till Sverige är högutbildade och eftertraktade, borde de inte behövas några subventionerade anställningar.

onsdag 22 juli 2015

Rasvisarförmedlingen


DN till identitetscenterns försvar

Lika väntat som att Centerpartiets tweet om att det söker en junior pressekreterare med "annan etnisk bakgrund än svensk" skulle mötas av kritik, lika förutsägbart var det att vissa inom den så kallade borgerligheten skulle försvara tilltaget.

På sociala medier har jag sett personer inom borgerligheten (ibland oklart varför de definierar sig så) säga att de inte förstår upprördheten eller att de applåderar Centerns försök att "bredda sig". I dag är det DN:s Hanne Kjöller som rycker ut till försvar för den centerpartistiska identitetspolitiken.

Kjöller kallar en av kritikerna, Markus Uvell, för "individfundamentalist". Jag vet inte riktigt vad det ska betyda (är han månne något så sataniskt som nyliberal?), men det hon vill är sannolikt att förminska hans kritik genom att peka på att den är "fundamentalistisk". Därmed behöver hon inte bemöta den i sak.

Enligt Kjöller visar Centerpartiet "en ambition att på frivillig väg öka mångfalden". Jag har sett samma försvar i sociala medier. Men jag förstår inte riktigt vad de menar. C har väl aldrig uteslutit någon i sina rekryteringsprocesser? Bondeförbundets politik är om än en del av partiets historia en tämligen avlägsen sådan.

Menar Kjöller att om det inte uttryckligen står i en rekryteringsannons att det som söks är människor med "annan etnisk bakgrund än svensk" så känner sig alla andra än etniska svenskar exkluderade? En neutral annons kan väl inte vara exkluderande för någon? Den är ju raka motsatsen. Hon problematiserar heller inte hur hon och andra skulle reagera på om det i annonsen efterfrågades medarbetare med "annan religiös tillhörighet än muslimsk" eller "annan etnisk tillhörighet än arabisk". Då hade det genast stämplats som islamofobi.

Centerpartiet förtjänar bättre än den kritik partiet fått, tycker Kjöller. Hon har fel. Partiet förtjänar kritik för att ha hoppat i den galna identitetspolitiska tunnan och för att det bidrar till att normalisera ett tänkande där hudfärg och etnisk bakgrund är relevant när du söker jobb. Var det inte just detta vi vill komma bort från? Något vi ville bekämpa?

Centerns agerande kommer att öka intoleransen i samhället. Inte minska den. Det finns över huvud taget inget liberalt i partiets agerande. Det värsta är att det inte ser detta självt.

Tidigare bloggat:
Närodlad identitetspolitik

Läs även:
Fnordspotting

tisdag 21 juli 2015

Sökes: Det egna ansvaret


För några dagar sidan toppades Stockholms lokalnyheter av den hemska nyheten att barnfamiljer vräktes och ställdes på bar backe i Tensta. Nyheten var som så ofta är fallet kraftigt vinklad. Framför allt måste själva premisserna ifrågasättas.

Familjerna levde, i likhet med många andra i området, i så kallade korttidskontrakt. Dessa går att få via Bostadsförmedlingen och har en kortare kötid eftersom de inte är lika attraktiva som vanliga hyreskontrakt utan tidsbegränsning. De är alltså enklare att få. Den som får en lägenhet med korttidskontrakt behåller samtidigt sin kötid, vilket gör det hela till win-win.

Den som anmäler intresse för en lägenhet via Bostadsförmedlingen har förstås ett eget ansvar att ta reda på vilka förutsättningar som gäller för boendet. Svenska Bostäder är en seriös hyresvärd och har knappast bedragit någon.

Ändå säger barnfamiljerna att de blivit lurade. De fick "bara" bo i två år (vilket är lång tid i ett rivningskontrakt där den garanterade boendetiden kan vara så kort som tre månader).

Företrädare för Svenska Bostäder bedyrade att ingen barnfamilj skulle ställas på gatan. Detta skulle lösas tillsammans med Spånga-Tenstas stadsdelsförvaltning. Och så bli det självfallet i dylika fall. Socialtjänsten får gripa in genom att göra väldigt dyra placeringar på olika hotellboenden. Tax money at work.

Noteras kan att de allmännyttiga bostadsbolagen i Stockholm efter nya direktiv har sänkt sina inkomstkrav ytterligare och nu accepterar en inkomst motsvarande existensminimum. Försörjningsstöd är således inget hinder för att få en bostad - så länge du har en tillräcklig kötid. Vilket många inte har.

Ingen frågar vilket ansvar den egna familjen har. Är man förälder, har man ansvar för att sörja för sina barns väl och ve. Det inkluderar förmågan att hitta ett tryggt boende till sig och sina barn. Att skylla på hyresvärden för att den säger upp hyreskontraktet när tiden har löpt ut, eller på Socialtjänsten för att den inte bistår med en ny lägenhet, är magstarkt.

Ja, boendesituationen i Stockholm är hemsk. Den är konsekvensen av ett storskaligt politiskt misslyckande. Men det är ingen mänsklig rättighet att bo i Stockholms län, och så länge det är svårt att hitta en bostad här bör man faktiskt se sig om efter andra alternativ.

Tenstafamiljerna, runt 35 till antalet, ställde krav på Svenska Bostäder och stadsdelen. På en Facebooksida krävde man bland annat tillräckligt stora lägenheter för åttabarnsfamiljer, rimlig hyra, inget tak för max antal boende i lägenheten, en ny bostad i området nära till skola och jobb och att Socialtjänsten ska gå in som borgenär för hyran. Det låter ju kanon.

Hörde vi något om eget ansvar? Givetvis inte. Nånannanismen har blivit dogm i Sverige.

måndag 20 juli 2015

Närodlad identitetspolitik


Annie Lööfs gratulation till den identitetspolitiska Rättviseförmedlingen var inget misstag. Den var ärligt menad.

Den slutsatsen kan vi med säkerhet dra nu när Centerpartiet lagt ut ovanstående tweet. Ett borgerligt parti som kallar sig "liberalt" söker alltså personal utifrån en viss etnisk bakgrund. Eller snarare: den exkluderar en viss etnicitet. Inte vackert. Och inte liberalt.

Nej, jag häpnar inte längre. Centerpartiet har gått så långt åt vänster i en rad frågor de senaste åren att inte heller detta klavertramp lyckas förvåna mig. Och visst får Centerpartiet, precis som alla andra partier, organisationer och företag, anställa vilka de vill för min del. På vilken grund de vill.

Men det går inte att komma ifrån att en jobbannons i vilken ett riksdagsparti söker en pressekreterare, "gärna med annan etnisk bakgrund än romsk" eller "gärna med etniskarisk bakgrund" vore helt otänkbar. Annonsen skulle toppa förstasidorna överallt. Nu orsakar det endast lite ilska i sociala medier och kommer vara glömt i morgon.

Etnisk svensk - det sämska som finsk?

söndag 19 juli 2015

Politiskt korrekt musik förklädd till jämställdhet


Emmabodafestivalen har i åratal kritiserats för att vara för mansdominerad. Feministerna har lyckats få andra festivaler att i högre grad börja boka artister utifrån vad de har mellan benen, men denna lilla festival vägrar envist att rätta in sig i ledet.

DN skriver om saken i söndagens DN Kultur. Bara rubriken, "Mysfestivalen som blev kontroversiell", är lite avslöjande. Kontroversiell för vem? Jo, för kulturskribenter, genusvetare och människor med alldeles för mycket fritid.

Allt ska ju vara jämställt nu. Om någon går emot denna strikta norm om att genusmärka och jämställdsanpassa all verksamhet tar det hus i helvete. Fråga Emmabodafestivalens festivalgeneral Håkan Karlsson. Han fick ta emot kritik när rapparen Mr Cool bokades häromåret. En namninsamling startades och Facebook-grupper mot bokningen bildades. Artisten i fråga anklagades nämligen för att ha skrivit "kontroversiella texter" innehållande rasism, sexism och homofobi (något som säkert gör Mr Cool helt unik i rappvärlden).

Kristina Wicksell, som startade föreningen Jämställd Festival, menar att "Emmaboda inte tog ansvar för bokningen av Mr Cool". Att "inte ta ansvar" var alltså att boka en artist som vissa aktivister inte gillade.

Håkan Karlsson har gjort det de flesta inte orkar med när de iskalla genusvindarna blåser: han har stått på sig.
Vi bokar det vi tycker om och det som passar. Vi gör en fest för oss själva. Detta intresserar oss inte ett dugg. Jag respekterar verkligen jämställdhetsideal, men det är inget jag kan lägga in i mitt arbete och jag är stolt över att jag inte gör det.
"Jämställdhet handlar om rättvisa och demokrati", tycker Kristina Wicksell. Men sådant får hon gagga om någon annanstans. Festivaler ska handla om bra musik och schyssta fester, inte att lyckas boka ett visst antal procent kvinnliga artister. Politiskt korrekt musik bör vi säga tack men nej tack till.

Det är dessutom anmärkningsvärt hur nyvänsterns feminister hycklar. När Adam Tensta sjunger om "bitches", "niggers" och "hoes" hörs inga protester. Han är en hjälte. När Kartellen hyllar våldet som politiskt redskap hyllas de på kultursidorna och ges plats i public service. De protesterar bara mot en orättfärdig samhällsordning.

Precis som vanligt kan vi konstatera att det handlar om något annat än vad som förespeglas. 

Vänstern har lagt beslag på Pride


Prideveckan är något av det mest politiskt korrekta man kan tänka sig i det moderna Sverige. Under denna vecka passar politiker från de flesta politiska partier på att synas och höras och visa hur mycket de bryr sig om sexuella minoriteters rättigheter.

Min egen inställning till Pride är kluven. Å ena sidan är det alltid rätt och härligt att fira kärlek och lika rättigheter för alla, oavsett etnicitet, religion och sexuell läggning. Att sexarbetarna nu tar ton genom att under Rose Alliances fana paradera i Pridetåget är stort.

Å den andra har Pride förvandlats till något annat än ett firande av lika rättigheter. Pride har blivit för politiskt. För vänster.

Ett nytt initiativ har väckts i år - ett Pridetåg från Tensta centrum till Husby. Tåget ska alltså gå rakt igenom invandrartäta Järva, där en stor del av befolkningen är muslimsk och således inte direkt hbtq-vänlig. Syftet är att visa att tolerans för sexuella minoriteter gäller i hela Sverige. Inte bara i Stockholms innerstad.

Detta har retat upp nyvänstern något alldeles oerhört. "SD har kidnappat Pride!". Reaktionen är den väntade. Pride är nämligen inte för alla. Om du har haft den föreställningen kan du slå den ur tankarna omedelbart. Pride är för den allmänna vänstern och möjligen delar av den politiskt korrekta höger som underdånigt köper nyvänsterns världsbild. Inte för någon annan.

I Uppsala kidnappade extremvänstern Pride för några år sedan. I fjol fick liberala Pridedeltagare motta spott och spe under den kärleksfulla parollen "Död åt SD och alla andra borgare".

Av detta skäl välkomnar jag initiativet i Järva. Det retar nyvänstern från vettet. Och de två frågor som kritikerna måste ställa sig är förstås: varför är inte Pride för alla och varför ska man inte kunna ha ett Pridetåg även genom ett invandrardominerat bostadsområde?

Se Facebook-eventet här.

lördag 18 juli 2015

Inte ens Löfven har förtroende för Romson


Sveriges vice statsminister heter Åsa Romson och är språkrör för Miljöpartiet. Hennes tid i regeringen har kantats av skandaler, och svenska folkets förtroendet för henne är lägre än för alla andra partiledare.

Nu kommer uppgifter som visar att inte ens hennes chef litar på henne. I regeringsförhandlingarna var det nämligen ett socialdemokratiskt krav att Margot Wallström och inte Åsa Romson skulle ersätta Stefan Löfven när denne av olika skäl inte kunde utföra sina uppgifter som statsminister.

Att ge vice statsministerposten till Miljöpartiet var förstås en konsekvens av koalitionen med nämnda parti. Men till skillnad från när Alliansen regerade är den endast representativ. Romsons vice statsministerpost påminner i så måtto om titeln hedersdoktor. Det är en flashig titel, inget mer.

Dels säger detta onekligen en del om Socialdemokraternas maktanspråk när de väl satt sig i regeringsförhandlingar. Men nog säger det även något om Löfvens förtroende för Romson. Han kanske har sina klara stunder, trots allt.

fredag 17 juli 2015

Det tysta samhället


Vad får man säga i Sverige? När liberaler och konservativa hävdar att vissa saker inte får sägas brukar nyvänstern kontra med att det inte finns något åsiktsförbud. Man får visst säga vad man vill om invandring, feminism och islam - men man måste vara beredd på att få mothugg.

De missar förstås poängen. Poängen är inte att det skulle vara förbjudet i lag att kritisera dagens migrationspolitik, att hävda att det finns allvarliga hedersinslag i islam som måste bemötas eller att jämställdhetspolitiken har spårat ur. Nej, poängen är att det väntar ett tungt socialt straff för den som yttrar "fel" åsikt i dessa frågor. Därför väljer många att avstå. De väljer tystnaden.

För att passa in i dagens politiska och medieklimat ska man helst: kalla sig feminist, brinna för hbtq-frågor, vara för "öppenhet" utan att veta vad det egentligen betyder, anse att kvinnor och utrikes födda är strukturellt diskriminerade i det svenska samhället och inte minst sätta en stolthet i ett ointresse för ekonomiska realiteter.

Avviker du från något av detta kommer du ifrågasättas. Avviker du från samtliga är du paria. Detta drabbar människor på alla nivåer - även en företagsledare som Jens Spendrup hamnade i skottgluggen när han valde att kalla sig "humanist" i stället för "feminist". Ifrågasätter du dagens migrationspolitik är du "rasist" eller "nyfascist". Kritiserar du feminismen är du "ett rötet pisshuvud". Det finns rent av exempel där personer inom den radikala feminismen gått samman i sociala medier för att få antifeminister sparkade från jobbet.

Invandringsfrågan är nog den allra hetaste just nu, och här ser vi hur en perfekt storm av stolligheter har lett till ett krampaktigt, nervöst och hyschande debattklimat. Nyvänsterns kulturrelativism, teorin om att människor med viss hudfärg är "rasifierade" och inte minst den fixa idén om att vi hela tiden måste förhålla oss till vad som kan tänkas "gynna SD" innan vi öppnar munnen har förlamat oss och lagt en blöt filt över debatt- och diskussionsklimatet i Sverige. Det är oerhört olyckligt. Och skadligt.

Även ord blir tabu. När två moderater ifrågasätter Sveriges förmåga att ta emot så många asylsökande som nu, undviks noggrant ordet "volymer". Det ordet fick nämligen dåvarande migrationsministern Tobias Billström på tafsen för, och sedan dess används det inte.

Varför har sakfrågor upphört att vara relevanta? Varför är positionering, ordval och etikettering av meningsmotståndare viktigare än att tänka högt och finna lösningar på existerande problem?

Det värsta är att metoderna fungerar. Människor anpassar sig. Såväl toppolitiker som myndighetstjänstemän och journalister väljer väldigt noggrant hur de uttrycker sig och positionerar sig. Ja, även polisen, som numera inte beskriver hur misstänkta förövare ser ut (annat än detaljer om klädseln) om de har utländskt ursprung. Polisen har även efter kritik slutat att hävda att det omsätts en hel del pengar i de romska tiggarlägren.

Vilket samhälle får vi när inte ens poliser, generaldirektörer och journalister vågar säga som det är av rädsla för en offentlig avhyvling av politiskt korrekta tyckare? Jag är rädd att vi får ett tyst samhälle. Ett samhälle där vissa självklarheter inte får sägas, där människor håller inne med sina åsikter och där klyftan växer mellan vad som uttrycks i medierna å ena sidan och vad medborgarna tycker och tänker å den andra. Så eroderar man effektivt förtroendet för både politiken, journalistiken och i förlängningen samhällets institutioner.

Samtidigt kan man inte bara skylla denna situation på Twittermaffian. Inte minst polisen måste faktiskt stå över det politiskt korrekta och våga bli kritiserad ibland, hur orättvis kritiken än är. Det kan inte vara polisens uppdrag att vara omtyckt av alla.

När jämställdhetsdebattören Pär Ström meddelade att han efter år av hån, hat och förlöjliganden drog sig ur debatten, bemötte Katerina Janouch det med lättnad och glädje. En avvikande röst hade tystnat. Det var tydligen något att fira.

Jag undrar vad denna inställning gör med vårt samhälle på sikt. När tystnad blir att föredra framför en livlig debatt. När trånga åsiktskorridorer anses bättre än höga tak. Vilka åsikter och ord blir tabu i morgon?

onsdag 15 juli 2015

Regeringen bjuder på fromma förhoppningar


Regeringen vill förbättra både asylmottagandet och integrationen av nyanlända i det svenska samhället. Vi har länge vetat vad regeringen anser måste förbättras. Men inte hur. I dag lades äntligen förslagen fram av arbetsmarknadsminister Ylva Johansson i en debattartikelDN Debatt.

Tre kärnområden listas: Bostäder och hållbart mottagande, tidigare språkträning och social etablering samt slutligen snabbare etablering på arbetsmarknaden. Ganska självklara saker. Men i detaljerna döljer sig tyvärr mest fromma förhoppningar.

Minst 250 000 nya bostäder till 2020
Ett ambitiöst mål, kan tyckas. Men det räcker inte. Boverket skriver i sin senaste prognos att "sammantaget innebär utvecklingen att det långsiktiga behovet av bostäder 2015-2020 nu uppskattas till 426 000 bostäder, eller 71 000 per år." Vi ska minnas att bara inflödet av asylsökande på 80 000 personer per år ställer höga krav på nya bostäder - därtill kommer den efterfrågan som redan finns.

Regeringen når alltså ungefär halvvägs i sin ambition. Hur långt den når i verkligheten är en annan femma. Jag vill hävda att politiken för att ytterligare öka byggandet, som släpat efter i decennier men faktiskt är ganska högt i dag, saknas. Allt regeringen har lagt fram är byggsubventioner och "regelförenklingar" (oklart exakt vilka som ska trolla fram så många nya bostäder på mindre än fem år). Det är ingen högoddsare att regeringen kommer missa målet med bred marginal.

Jämnare fördelning
Regeringen vill även att alla kommuner ska ta emot nyanlända "utifrån sina förutsättningar". Detta kan tolkas som om hela landet delar solidariskt på bördan, men riktigt så är det inte. I dag råder bostadsbrist i stora delar av landet, och om bostäder saknas finns inte förutsättningarna. Migrationsverket har sedan 2011, då myndigheten fick slut på lägenheter, placerat asylsökande i dyra asylboenden som sätts upp i all hast.

Ungefär 85 procent löser dock sin boendesituation på egen hand genom att flytta in hos släktingar och bekanta (tack vare den s.k. EBO-lagen). Detta gör att det i praktiken har ganska liten betydelse vilken kommun som först tar emot de asylsökande eftersom dessa på eget initiativ kan hamna i en annan kommun efter bara några månader. Det är i praktiken omöjligt för regeringen att styra var asylsökande i slutändan bosätter sig så länge inte EBO-lagen avskaffas (vilket inte kommer ske). Ett jämnt mottagandet ute i landet är därför inget annat än tom retorik.

Satsning på det civila samhället
En annan punkt är att ideella organisationer ska ta ett allt större ansvar för integreringen av nyanlända i det svenska samhället. En billig lösning, förstås. Men även om det givetvis är beundransvärt att enskilda människor ställer upp som lärare, mentorer eller språkkompisar på fritiden för att visa nyanlända hur man navigerar i det nya landet, är detta knappast svaret på den långa vägen till självförsörjning eller på stora utanförskapet som finns bland utrikes födda.

Fler SFI-lärare behövs, javisst. Men jag har inte sett något helhetsgrepp från regeringen för att på allvar förbättra kvaliteten i undervisningen. SFI är i dag en ren katastrof på många håll, och så har det sett ut, i både kommunal och privat regi, under väldigt lång tid (jag har skrivit om det utifrån egna erfarenheter här).

Snabbare etablering på arbetsmarknaden
Både Alliansen och den rödgröna regeringen har pratat sig hesa om validering av nyanländas utbildning, och både Arbetsförmedlingen och Stefan Löfven har hävdat att var tredje syrisk flykting är "högutbildad". Behovet av validering upprepar Ylva Johansson nu åter igen. Så låt oss då upprepa att det givetvis är viktigt att den som har en för den svenska arbetsmarknaden relevant utbildning får den validerad och/eller kompletterad så snart som möjligt.

Men. Detta handlar om en liten minoritet. Det förbryllar mig att myten om välutbildade flyktingar har bitit sig fast så hårt i väggarna på regeringskansliet att fakta inte tycks bita. Regeringen behöver vakna upp och se vilken sorts invandring vi har till Sverige just nu. Den har ju själv möjliggjort den.

Vi har en rekordhög invandring av mestadels okvalificerad och lågutbildad arbetskraft. Människorna från muslimska klansamhällen i sönderfallande stater som söker asyl i Sverige inte i första hand läkare, civilingenjörer eller arkitekter som kan komma i arbete direkt bara de får ett papper på sin kompetens. De är i huvudsak personer utan relevant utbildning.

Hur ska människor utan eftergymnasial eller ens gymnasial utbildning komma i arbete i ett land där snart sagt alla branscher kräver en formell kompetens? Komvux är regeringens svar på denna utmaning. Jag är inte övertygad. Alla varken kan eller vill studera. Det gäller även svenskar. Vart ska denna grupp ta vägen om inte in i långvarigt socialbidragsberoende?

Regeringen tycks medveten om bristerna i både mottagande och etablering. Bristande samordning och avsaknad av individanpassade insatser är två problem som nämns. Men det sägs inte ett ord om att det även kan finnas andra orsaker till varför etableringen tar sådan tid, nämligen att en majoritet av de nyanlända redan från början har väldigt begränsade möjligheter att integreras i det svenska samhället. I vissa fall av kulturella skäl.

Ylva Johansson skriver att "[r]egeringen tar utmaningarna som den snabba befolkningstillväxten medför på allvar". Men eftersom regeringen står upp för den rådande migrationspolitiken och varken vill sänka ingångslöner eller ställa högre krav vid anhöriginvandring är det väldigt svårt att ta henne på orden. Det vi nu ser är en knippa åtgärder som egentligen bygger mer på fromma förhoppningar än empiri.

Jag tror att det är så enkelt som att regeringen inte kan det här. Den gräver febrilt i gamla uttjänta verktygslådor. Socialdemokraterna och Miljöpartiet var inte förberedda på den uppkomna situationen och har nu hamnat i ett läge där de heller inte kan backa från den politik som lett hit eftersom de satt heder och prestige i att försvara den.

Nu om någonsin hade Sverige behövt en hungrig opposition.

Tidigare bloggat:
Invandringskollaps
Sprickorna i fasaden
Sveriges största utmaning
Integrationen och regeringens brist på idéer
Flyktingar i arbete

tisdag 14 juli 2015

Sverige behöver en ny kriminalpolitik

Den så kallade Hagamannen ska släppas ut i frihet igen. Trots att risken för återfall i våldsbrottslighet anses mycket hög, släpps mannen efter att ha avtjänat två tredjedelar av straffet. Kriminalvården, som inte ens velat ge mannen bevakade permissioner, har inget annat val än att sätta honom på fri fot. Ty så ser reglerna ut.

Tvåtredjedelsprincipen är problematisk av flera skäl. I fallet med Hagamannen är det särskilt stötande eftersom han fortfarande bedöms som farlig och nu får rätt att återvända till sina gamla brottsplatser i Umeå. Detta sticker i ögonen på folk och väcker berättigad avsky.

Följden kommer att bli att människor, av både ilska och rädsla, tar lagen i egna händer. Risken är uppenbar att personen vi talar om, som enligt svensk lag avtjänat sitt straff och därmed ska betraktas som "en av oss" igen, blir utsatt för våld.

Jag avskyr lynchjustis. Jag motsätter mig bestämt registrering av sexualförbrytare efter amerikansk modell. Jag anser att den som har avtjänat sitt straff ska ges en ny chans (annars är det ju knappast någon mening att släppa ut folk över huvud taget).

Men den svenska slappheten i synen på grova brott är provocerande, och den riskerar att leda till både lynchjustis och populistiska krav på olika sorters register av dömda. Civilsamhället kommer vilja ta vid där rättssamhället anses brista, och få är sämre satta att värna rättssäkerheten än en uppretad mobb på jakt efter hämnd och "rättvisa".

För att förtroendet för rättsstaten ska kunna upprätthållas måste lagstiftaren se över kriminalpolitiken. Ty hur populistiskt det än kan verka att kräva hårdare straff måste allmänhetens krav tas på allvar. Annars riskerar vi ett urholkat förtroende. Vi behöver se straffskärpningar av grov våldsbrottslighet, ett avskaffande av tvåtredjedelsprincipen samt en strängare syn på permissioner.

Om kriminalpolitiken går i otakt med vad folk i allmänhet anser är rimligt, är vi ute på svag is. Rättsstaten måste ta brottsoffren på större allvar. Återanpassning i samhället är grundläggande för all bra kriminalpolitik, men den får aldrig går ut över andra människors säkerhet.

Låt fallet med Hagamannen bli en väckarklocka.

Tidigare bloggat:
Vem har förtroende för kriminalpolitiken?

måndag 13 juli 2015

Vilket Sverige har vi 2018?


Sverige regeras av en riksdagsminoritet som samlade blott 38 procent av rösterna i valet. I en rad mätningar under de senaste månaderna har opinionsstödet legat ännu lägre än så. Förtroendet för regeringschefen är lågt med en fallande tendens. Tiden skulle kunna vara mogen för ett regeringsskifte i förtid.

Thomas Gür skriver i SvD om den opposition som i princip vilken dag som helst kan fälla regeringen, få till stånd ett nyval och ta över makten i stället väljer att sitta stilla och invänta nästa ordinarie riksdagsval om drygt tre år. Allt tack vare den famösa Decemberöverenskommelsen.

Man kunde tro att Alliansen var sugen på att ta över. Det saknas sannerligen inte utmaningar att sätta tänderna i. Krisen i skolan. Läkar- och sjuksköterskebristen i vården. Resursbristen i äldrevården. Den allt brutalare organiserade brottsligheten inför vilken polisen tycks stå handfallen. De skenande kostnaderna för asyl- och migrationspolitiken. Ett gigantiskt integrationsfiasko med utsatta områden som börjar likna laglöst land. Ett växande antal människor som aldrig kommer in på arbetsmarknaden. En akut bostadsbrist. Stigande sjukskrivningstal. Tåg som inte går att lita på.

Det är väldigt många parametrar som pekar i fel riktning just nu. Och det är inga småfrågor vi talar om utan för det svenska samhället grundläggande fundament. Vården, skolan, arbetsmarknaden, bostäderna, infrastrukturen och polisens arbete är sådant som svenska politiker tidigare känt att de haft koll på. Sverige har ju av Moderaterna kallats "föregångslandet". Nu håller vi på att få just de problem som vi tidigare beskyllt andra "mindre bra" länder för att ha skapat.

Det finns ett enkelt råd som många borgerliga väljare skulle ge till Alliansen just nu: fäll regeringen, tvinga Löfven att utlysa nyval, vinn valet och sätt igång med att lösa de stora problem som Sverige hamnat i.

Men nej. DÖ gäller. Frågan är hur en överenskommelse med de politiska motståndarna kan vara viktigare än att reda ut åtminstone en handfull av ovanstående bekymmer. Eller är det månne så att Alliansen inte har några svar? Att den i lika liten grad som Löfvens traineeregering vet hur de stora utmaningarna ska bemötas? Att de behöver några år för att få svenska folket så innerligt trött på sossarna att det kan ta vad som helst bara det slipper Löfven?

Problemet med den strategin är i så fall att bekymren riskerar att ackumuleras under tiden när Alliansen lägger ned sina röster och rullar tummarna. Ty inte kan väl de borgerliga partierna tro att den sittande regeringen kommer få ordning på något innan nästa val?

Ingen vet vilket Sverige vi har 2018. Den tanken borde skrämma dagens allianspolitiker mer än vad som verkar vara fallet.

söndag 12 juli 2015

Vart tog övervakningsfrågorna vägen?


För drygt två år sedan läckte Edward Snowden historiskt många hemligstämplade dokument som avslöjade NSA:s globala massövervakning i samverkan med en rad nära allierade. Sverige utpekades som ett av de länder med vilket USA:s underrättelsemyndighet hade ett mycket gott samarbete.

Debatten i USA blev het. Likaså i Tyskland. I Sverige var intresset för massövervakningen däremot svalt. Men för två år sedan fördes åtminstone en diskussion även här om faran med en omfattande statlig övervakning. Vad den gör med oss som människor. Och varför vi som människor bör ha en rätt till personlig integritet.

I dag är det tyst. Knäpptyst. 

Alliansen i opposition säger ingenting. Inte ens Centerpartiet, som minsann antog ett integritetsmanifest (som de sedan gav blanka tusan i när det skulle röstas i riksdagen) säger ett pip. Det är som om Snowdens läckor aldrig hände.

Det riksdagsparti som hållit högst svansföring i integritetsfrågorna är Miljöpartiet. Det var därför inte orimligt att förvänta sig att MP skulle ta strid i en regering i vilken partiet ingår. Miljöpartisterna har dock med stor tydlighet visat att alla utfästelser om att riva upp FRA-lagen och fina ord om att partiet kämpar för den personliga integriteten var ren och skär populism. Det var saker som MP helt riskfritt kunde hävda i opposition.

I opposition drev MP faktiskt en bra politik i integritetsfrågorna. Nu, i regeringsställning, har partiet vikit ned sig fullständigt och låtit Socialdemokraterna, som i likhet med allianspartierna är starka försvarare av massövervakningen, diktera frågan helt och hållet.

Jag hoppas att miljöpartisterna tycker att detta svek var värt det. Alla som på allvar bryr sig om rätten till privat kommunikation kommer att minnas det.

lördag 11 juli 2015

Sexmoralism bland hjärtefrågor och stjärtefrågor


Riksföreningen för tjej- och kvinnojourer, ROKS, har fått en ny ordförande. När nyheten om valet offentliggörs kommer jag att tänka på det förrförra påvevalet. När Benedictus blev vald efter Johannes Paulus sades det att katolikerna hade fått en "konservativ påve". Jämfört med den hippe, liberale killen som satte han ersatte då?

Likadant verkar det fungera hos ROKS. En sexualkonservativ ersätter en annan sexualkonservativ. Den nya ordföranden heter Zozan Inci. De hjärtefrågor som Inci vill lyfta är "pornografi, våld i hederns namn, människohandel, surrogatmödraskap, fruimport och barnäktenskap".

Pornografi, alltså. Nog för att porren är en hjärtefråga för många, inte minst för mig såsom intresserad av kvinnobaksfrågor, men jag misstänker att Zozan Inci har ett lite annat perspektiv på saken.

Mycket riktigt. I en debattartikel i Expressen lägger hon ut texten om varför Sverige måste bli ett "porrfritt" samhälle. Angreppet på den fria sexualiteten ger mig bilder av auktoritära stater på näthinnan. Till och med feministen Katerina Janouch blir förbannad och ryter ifrån.

Redan i debattartikelns inledning sätts tonen, nämligen med en lögn: "Porren finns överallt." Nej, porren finns inte överallt. Den har aldrig funnits överallt. Men förr om åren kunde man faktiskt råka se porr i vad som populärt kallas det offentliga rummet, i mataffärer och på bensinstationer. Jag minns hur porrblaskorna när jag var liten fanns på den översta hyllan på ICA. Den hyllan jag inte nådde. Jag minns hur jag betraktade kassörskan i medelåldern när hon packade upp dem, troligen i väntan på någon sorts reaktion. Som aldrig kom. Kanske läste hon själv porrtidningar hemma, vad vet jag.

I dag är porrtidningarna ett minne blott i matvaruhandeln. Jag ser dem inte ens längre på bensinmackarna. Nu finns porren tillgänglig på nätet. Detta faktum är en självklarhet för de flesta av oss, men det är viktigt att ändå påpeka eftersom ROKS under sin nya ordförande driver idén om ett "porrfritt" samhälle. De hade ett seminarium på temat i Almedalen.

ROKS vill inte bara tillämpa kopplerilagen på produktionen av porr utan också "strypa distributionen". Eftersom i princip all världen porr inte spelas in i Sverige och all producerad porr numera finns på nätet, blir den naturliga frågan hur ROKS tänker strypa distributionen. Det enda sättet att rent praktiskt göra detta är att tillämpa en form av nätcensur efter kinesisk modell. Det skulle innebära en fruktansvärt kringskuren yttrandefrihet, en enorm kontrollapparat och sannolikt att folk porrsurfar i alla fall.

En massa sidofrågor uppstår självfallet också, som hur ROKS ser på homosexuell pornografi samt på porr som spelas in av amatörer framför webbkameran och sedan säljs. Oavsett hur dessa extremmoralister ställer sig till de praktiska frågorna kan redan nu konstateras att nätcensuren inte kommer fungera. Även kineser porrsurfar självfallet, trots den kinesiska statens idoga försök att rensa nätet från "omoraliskt" material.

ROKS företräder en extrem uppfattning som går ut på att porr är en form av sexualiserat våld och att den är direkt kopplad till sexhandel och mäns våld mot kvinnor. Uppfattningen är inte unik. Som tidigare konstaterat bygger hela sexköpslagstiftningen i Sverige på just denna villfarelse.

Föreningar och organisationer som arbetar med kvinnor som utsatts för våld i nära relationer gör ett jätteviktigt arbete. Det är inte sällan förfärliga erfarenheter som dessa kvinnor bär med sig. Just därför är det särskilt allvarligt att ROKS är en extremistorganisation som skuldbelägger den fria sexualiteten och utmålar män som grupp som maktgalen och farlig.

Jag ryser lite av tanken på att vad utsatta kvinnor matas med för världsbild när de tas emot av ROKS kvinnojourer. 

Tidigare bloggat:
Det största hotet mot den fria sexualiteten är feministerna

fredag 10 juli 2015

Svensk migrationspolitik en felsatsning


Den humanitära krisen i Syrien förvärras hela tiden. Ungefär halva befolkningen är på flykt inom och utom landet. Fyra miljoner har flytt sitt hemland. De flesta av dem befinner sig i närområdet, det vill säga Turkiet, Libanon, Jordanien och Irak.

UNHCR, som bistår flyktingarna med mat och tak över huvudet, har inte ens fått in en fjärdedel av de medel de begärt för att kunna göra sitt jobb. Krisen är alltså förfärligt akut. Människor som flytt krigets helvete riskerar nu att dö i flyktingläger i stället.

Det finns enligt FN ungefär 270 000 asylsökande syrier i EU. Tyskland och Sverige tar emot överlägset flest. Sverige tar nästan emot lika många som Tyskland i absoluta tal och är utan tvekan det största mottagarlandet i EU räknat per capita.

Men det kostar. Biståndsminister Isabella Lövin tvingades för en tid sedan medge att även den rödgröna regeringen gör det som Alliansen anklagades för - nallar av biståndsbudgeten för att ha råd med asylmottagandet. Budgetposten integration och migration beräknas landa på över 40 miljarder årligen. Det är som en extra svensk försvarsmakt.

I praktiken betyder denna politik att svenska skattebetalare tvingas hjälpa syriska flyktingar med pengar på fickan att ta sig ända till Sverige i stället för att hjälpa världens absolut fattigaste. Om syftet är att rädda liv är det en märklig prioritering av skattemedel.

Kostnaderna för svensk asylpolitik skulle kunna sänkas genom att snabbehandla ansökningar från säkra länder och genom tillfälliga i stället för permanenta uppehållstillstånd. Det skulle åtminstone lindra bördan på mottagningssystemet genom ett något minskat inflöde och därmed möjliggöra för ett bättre mottagande.

Den sittande regeringen är emellertid inte intresserad av några egentliga förändringar. Volymfrågan är fortfarande tabu, och det som regeringen nu föreslår handlar om satsningar på SFI. Det är en detalj i ett större sammanhang och spelar faktiskt mindre roll när mottagningen i övrigt har kollapsat.

Läs även:
Per Gudmundson

En farlig kvinna som tänker själv


I ett land där nästintill all offentlig diskussion i någon mån handlar om genusperspektiv, normkritik och om behovet av att politiken ställer våra liv tillrätta, är det minst sagt befriande att läsa en sådan här text skriven av en kvinna som bryter mot det som anses normbrytande och därmed gott.

Det är alltså inte en politiskt korrekt fjortisfeminist som Zara Larsson utan en vuxen kvinna som har skrivit om hur hon och hennes man delar på sysslorna utifrån vad som brukar anses traditionellt manligt och kvinnligt. Inte för att de måste utan för att det föll sig bäst så. Båda är nöjda. Bättre kan vuxna människors spontana samvaro knappast beskrivas.

Det som är intressant är att hennes debattartikel anses så provocerande. Här kommer alltså en kvinna som säger att hon väljer att leva sitt liv som hon själv vill. Något feminister borde hylla, kan man tycka. Men hon säger fel saker. Hon säger nämligen att hon hellre är hemma med barnen än jobbar, tycker om att laga mat medan maken pysslar med bilen och bygger verandan, och trivs i ett förhållande där hemmasysslorna fördelas traditionellt. Därmed blev hon genast ett villebråd för de politiskt korrekta feministerna.

Jag skulle gissa att de flesta i dag placerar sig någonstans på skalan mellan denna traditionella indelning av kvinnliga och manliga göromål och det moderna "föredömet" med totalt jämn fördelning av alla sysslor (ja, i alla fall de traditionellt kvinnliga).

Hemma hos mig delar vi lika på det mesta eftersom vi gör det bra ihop. Men min fru har en mer traditionell syn på vad som är en kvinnas uppgift, vilket lär visa sig när familjen växer någon gång i framtiden. Ska jag i detta läge köra över henne och hävda att så gör vi minsann inte i vårt nya, upplysta Sverige? Skulle inte tro det.

Men, invänder någon: ingen tvingas väl dela på städning, bakning och matlagning hemma? Vi har ju inga genuspoliser som gör hembesök för att se till att det går rätt till? Nej, men de par som inte följer den nya normen skuldbeläggs av politiker och medier på ett obehagligt sätt.

Politiker, myndigheter och medier har ett gemensamt fokus: jämlikhet. Tillsammans är de mäktiga. Har du någonsin sett ett nyhetsinslag i svensk TV de senaste 15 åren som handlar om rätten att bestämma mer över sitt eget liv och inte om behovet av att politiken ska styra och ställa mer? Den vinkeln finns över huvud taget inte, och det blir väldigt tydligt i frågan om jämställdhet då journalister ständigt problematiserar uttaget av föräldraledighet utifrån att pappor inte tar sitt ansvar, att politikerna måste tvinga dem att ta ut sin föräldraledighet och att familjen egentligen tillhör samhället.

De riktiga genuspoliserna finns på tidningsredaktionerna, i nyhetsstudion, i riksdagen och i allehanda organisationer. Tillsammans försöker de bestämma hur du och jag ska leva våra liv. Allt detta under den förrädiska parollen att alla måste få vara sig själva.

onsdag 8 juli 2015

Naivitet som religion


Svensk politik bedrivs i dag utifrån välmenande men ack så naiva utgångspunkter. Som att alla vill arbeta. Att alla vill göra rätt för sig.

Hårda fakta på allt från fusket i sjukförsäkringen till asylsökande som far med osanning och personer som ordnar skengiftermål och fejkar anställningskontrakt med det enda syftet att få stanna i Sverige hjälper inte. Vi måste tro människor om gott, sägs det. Allt annat är cynism, fascism och kanske rent av rasism.

Ann-Charlotte Marteus har uppmärksammat detta svenska perspektiv i politiken. Svenska politiker har nämligen tagit för vana att när de backar från en tidigare ståndpunkt lägga till "vi var naiva". Som för att landa mjukt. Ingen kan ju bli arg på den som varit naiv. Denne har bara trott gott om andra människor, och vem kan klandra personen för det?

Jag är hellre lite cynisk än hjälplöst naiv i mina politiska utgångspunkter. Politiken måste förhålla sig nyktert till verkligheten. Naiva politiker har vi ingen nytta av. Politiker som underskattar hot mot landets säkerhet, som spelar ned riskerna med importen av jihadister, som bara tror underrättelsemyndigheter om gott och som hellre vill se en mjuk poliskår som fokuserar på genusfrågor än en som aktivt bekämpar den grova brottsligheten - sådana politiker tjänar inte folket. De undergräver på sikt förtroendet för hela demokratin.

Att måla rosa moln på en askgrå himmel kommer inte förändra vädret till det bättre. Ändå görs det ständigt, på område efter område. Förhoppningar och drömmar går före den krassa verkligheten helt enkelt eftersom den sistnämnda är tråkigare.

Ett exempel är när regeringen säger att kostnadsökningen för utgiftsposten migration och integration var "oväntad" - trots att Migrationsverkets prognoser uppdaterades flera gånger under valåret 2014 och vi i flera år nu har sett en stadig ökning av asylsökande till Sverige. De undvek prognoserna därför att de var obehagliga. Eller så trodde de helt enkelt mer på sina egna floskler än saklig information.

Ett annat exempel är Ryssland. Hela riksdagen är tagen på sängen av Putins agerande i Ukraina - trots att samma land under samma president gick i krig med Georgien av snarlika skäl 2008. Alliansen och oppositionen ville inte prioritera försvaret då eftersom det var roligare att lova välfärdssatsningar och skattesubventioner till vissa branscher.

Ett tredje exempel är synen på jihadismen och IS krig mot civilisationen - för det måste man faktiskt vara ärlig att kalla det som nu pågår i Irak och Syrien. Här uppvisas en synnerligen upprörande naivitet som bottnar i en kulturrelativism. Att ta avstånd från IS barbari riskerar i nyvänsterns ögon att tolkas som ett avståndstagande från eller kritik mot islam (trots att IS slaktande inte sägs ha något som helst med islam att göra). Ur denna skruvade verklighetsbild föds galna idéer som de om jobb och bostad till återvändande IS-krigare - ett fullt seriöst förslag från Stockholm stads rödgrönrosa majoritet (strategidokumentet är numera borttaget från stadens hemsida).

Naivitet är en dygd i svensk politik. Den räddar ansiktet på den som gjort bort sig och får den mest inkompetente att framstå i lite bättre dager. "Personen ville i alla fall väl." Detta är en farlig hållning. Den leder, helt uppenbart, till usla politiska beslut, och öppnar upp för ett samhälle som inte tar medborgarna på allvar.

Jag misstänker att det är därför Miljöpartiet kommer undan med sin humbugpolitik gång efter annan. De vill ju någonstans "väl" i väljarnas ögon. Inte helvete heller.

Naiva humbugpartier som MP ska hållas borta från makt och inflytande. Det borde vara en dygd om något.

tisdag 7 juli 2015

I Gudruns värld


Feministiskt initiativs ledare Gudrun Schyman hade säkert hoppats på att partiet skulle få en egen dag under politikerveckan i Almedalen tack vare sitt riksdagsinträde. I stället fick Fi det tack vare sina platser på Gotland. Och detta när alla redan åkt hem.

För ett år sedan pratade alla feminism. Fi hade gjort ett kanonval och fått en plats i Europaparlamentet. Nu stod riksdagen på tur. Medierna kammade Fi medhårs på alla tänkbara sätt och riksdagspartierna anpassade sig. Folkpartiet gick till val under parollen "feminism utan socialism".

I dag är det betydligt tystare om den extremfeministiska rörelsen. Fi nådde aldrig riksdagen (och inte heller FP:s paroll tycks ha lockat väljare). Nu är Fi åter det där partiet "utan pengar" igen. Nyhetens behag är borta. Men det är inte Gudrun Schyman.

Hon börjar dock bli väldigt förutsägbar, den gamla Schyman. Hennes peppande tal inför ett fåtal anhängare i Almedalen (som synes på bilden ovan var könsfördelningen helt jämn) handlade som vanligt om män som ett problem, om "strukturer" och "mekanismer".

Enligt Schyman är det samma idé om manlighet som får män att slå sina fruar som gör att vanliga människor vill försvara sitt land från utländsk aggression. Hon rajlerade över hotet från Ryssland och konstaterade, vilket hon gjort tidigare, att Sverige inte kan försvaras med militära medel. Det är förmodligen genustänk och jämställdhetsplaner som ska rädda oss.

Schyman är så frånkopplad från den politiska verkligheten att hon och hennes parti i händelse av fullskalig rysk aggression mot svenskt territorium fortfarande skulle föredra att diskutera könsbalansen i börsbolagens styrelser.

Vi ska vara glada för att detta parti inte sitter i riksdagen. Och vi bör göra allt som står i vår makt för att det förblir så.

måndag 6 juli 2015

Vad ska vi med Folkpartiet till?


Folkpartiledaren Jan Björklund avslutade Almedalsveckan med ett fyndigt, rappt och delvis självkritiskt tal som handlade om allt från det framväxande curlingsamhället där det egna ansvaret försvunnit till de vanliga käpphästarna Nato, försvaret och skolan.

Efter talet fick jag den där förrädiska känslan som Björklunds tal ofta ger mig: Om jag inte hade vetat vad Folkpartiet egentligen driver för politik, har jag kunnat förledas att tro att Björklund leder ett bra parti.

Men det gör han inte. Trots allt fint tal om liberalism, individens eget ansvar och valfrihet är det Folkpartiet som driver på för politisk klåfingrighet i föräldrars uttag av barnledigheten, som ständigt flyttar fram positionerna för att göra Sverige mer paternalistiskt och nymoralistiskt.

Folkpartiet liberalerna är kort sagt varken särskilt liberalt eller folkligt. Det spelar ingen roll hur många gånger Björklund säger "vi liberaler". I konkret sakpolitik är FP ett sosseparti med vurm för Nato och euron, och det tar väldigt sällan ställning för individens frihet när det väl bränner till. FP:s ramar för det personliga ansvaret är nämligen väldigt snäva.

Kristdemokraterna är sannolikt på väg att få en tydlig konservativ profil. Centerpartiet är i dag ett tydligare grönt parti med fokus på småföretagarfrågor och fortsatt hög asylinvandring. Moderaternas nya ledare har fortfarande svårt att komma ut ur Reinfeldts skugga men verkar åtminstone leda någon sorts utvecklingsarbete. Återstår FP, som verkar tycka ungefär precis som de gjorde i valrörelsen och ha samma glapp mellan frihetlig retorik och sossig sakpolitik som alltid.

Den stora frågan är: vad ska vi egentligen med Folkpartiet till?

Läs även:
Fnordspotting

Nu bör Grekland lämna euron


När jag tänker på det krisande Grekland får jag en bild av TV3:s Lyxfällan på näthinnan. Jag ser en bortskämd tonåring som lagt alla sina pengar på resor, smink, kläder och märkesväskor och nu blir upprörd när banken säger nej till nya lån. Någon som söker hjälp men som egentligen inte vill ändra livsstil.

Grekland har under lång tid levt över sina tillgångar. Landet fuskade sig in i eurosamarbetet, dess ledare ljög för befolkningen om det antika rikets ekonomiska status och nu får vanliga greker betala priset. Inte för att de är fria från ansvar. Även för turister har det länge stått klart att något inte riktigt är det som ska. När greker själva skryter om hur lätt det är att undanhålla skatter och avgifter är det lätt att fråga sig hur länge det ska hålla när statens utgifter samtidigt skenar.

Det höll ett tag. Sedan några år befinner sig Grekland på lånad tid i dess sanna bemärkelse. Långivarna har krävt reformer. Stora besparingar har gjorts men landets politiker har inte velat reformera den offentliga sektorn på riktigt.

De gamla maktpartierna gjorde helt välförtjänt katastrof i förra valet. Fram klev vänsterpopulisten Alexis Tsipras (till Jonas Sjöstedts applåder, för övrigt). Han skulle ta strid mot trojkan. Men Tsipras har spelat ett spel som tvärtom riskerar att få långivarna att tröttna.

Gårdagens nej i folkomröstningen om lånepaketet kan tolkas som att grekerna fått nog. Jag kan förstå dem. I synnerhet de unga greker som inte har något egentligt ansvar för dagens kris och vars liv nu rinner iväg.

Det finns nog egentligen bara en väg framåt: Grekland bör lämna eurosamarbetet. Det kommer göra ont vid själva övergången. Men det är den enda vettiga vägen att ta.

söndag 5 juli 2015

Går asylinvandring och generell välfärdsstat ihop?


Ingen har väl undgått Arena Idés rapport (PDF samt seminarium) som hävdar att Sverige tjänat 900 miljarder kronor sedan 1950 på invandring. Rapportförfattarna har gjort kontrafaktiska antaganden (Tino Sanandaji skriver mer om detta här) och bygger egentligen hela sina argumentation på en halmgubbe: så här mycket rikare är Sverige i dag jämfört med om vi inte hade haft någon som helst invandring under de senaste 65 åren. Som om någon förutom en handfull nazister alls har förespråkat detta alternativ.

Rapporten släpptes lägligt nog på Sverigedemokraternas dag i Almedalen och fick genast spridning i sociala medier. DN blev alldeles till sig. Många läste antagligen endast rubriken. Kombinationen av orden "invandring" och "vinst" brukar räcka. Men tittar man i den för sociala medier helt klart anpassade rapporten (den är blott 32 sidor lång exklusive referenser) är det ganska lätt att se dess brister. Även för en icke-ekonom.

Precis som många andra skriver de om "invandring" som ett paraplybegrepp, som vore det fråga om en enda sorts immigration (så ska man kanske förstå tesen bakom att jämföra dåtida invandring till ett Sverige som skrek efter den arbetskraft som kom och där det fanns gott om bostäder med dagens land där inget av dessa kriterier uppfylls). Visst görs distinktioner i brödtexten, men i slutsatserna är de likväl försvunna. Rapporten underskattar skillnaderna mellan den historiska och dagens invandring och därigenom även de utmaningar dagens Sverige står inför.

Ty skillnaderna är viktiga att beakta. Den stora frågan i dag är hur invandrare från auktoritära- och klansamhällen, bland vilka en stor majoritet saknar relevant kompetens för den svenska arbetsmarknaden, ska kunna bli efterfrågade här. Genom utbildning, säger alla. Men vi ska inte inbilla oss att utbildning är lösningen för alla och envar, att alla ens vill eller har förmåga att utbilda sig. Denna problematik finns även bland inrikes födda, och det är denna grupp som hamnar utanför nu.

Rapportförfattarna saknar större visioner om hur asylinvandrare ska komma i arbete. Mot slutet av rapporten slänger de ihop en ruta med ett fåtal integrationsåtgärder som i allt väsentligt är gammal skåpmat som antingen redan genomförs utan framgång eller som politiker till både höger och vänster har pratat om i åratal.

Specialiseringen och de växande utbildningskraven på arbetsmarknaden går stick i stäv med en lyckad integration av lågutbildad och lågkvalificerad arbetskraft från länder som Somalia, Afghanistan och Eritrea. På högerkanten brukar förslag om slopad LAS och sänkta ingångslöner läggas fram. LAS är ett problem, men det är knappast det som i första hand hindrar företag från att anställa somaliska flyktingar. Det är frånvaro av relevant kompetens och erfarenhet hos denna grupp som utgör hindret.

Sänkta ingångslöner är något som behövs oavsett om vi har en hög asylinvandring eller ej. Men det vi framför allt skulle behöva rent generellt är en mycket mer öppen ekonomi så att fler människor kan försörja sig själva på lågkvalificerade arbeten - i den mån sådana tjänster efterfrågas. Steget dit förefaller emellertid väldigt långt i ett land där t.o.m. torghandlarna numera tvingas ha kassaregister och där kontanthanteringen är på väg bort.

Novus har ställt en intressant och aktuell fråga till svenska folket. Resultatet publicerades häromdagen.

Klicka för större bild.

Två tredjedelar tror alltså inte att Sverige har råd med en universell välfärdsstat (begreppet "gratis" skaver lite i frågeställningen, men poängen lär ändå framgå) om vi samtidigt fortsätter att ta emot asylsökande (det är ju långtifrån alla som är flyktingar) i samma antal som i dag. Frågeställningen kommer säkert anklagas för att vara riggad för att ställa välfärd mot invandring och därmed "gynna SD". Men både frågan och svenska folkets svar på den är intressanta.

Jag tror nämligen att vi måste välja. Den svenska välfärdsstaten kan inte fortsätta existera i nuvarande form om vi ska ha en fortsatt rekordstor asylinvandring. Problemet är att det faktiskt bara är SD som gjort sitt val.