tisdag 31 januari 2017

Lägg av med 30-talsparallellerna


Hör ni stöveltrampet? Nej, men om vi ska tro fler och fler medier borde ni göra det. 30-talet är nämligen tillbaka. Åtminstone som politisk floskel och ständig referensram för samhällsutvecklingen.

Det vilar en tung och ödesmättad stämning över landet Sverige. Mest handlar nyhetsbevakningen visserligen inte om vårt land utan om USA:s nyvalde president.

DN kan snart döpas om till DT - Dagens Trump. Varje dag toppar sajten med nyheter om vad Trump har gjort de senaste 24 timmarna. Analyserna går sällan särskilt mycket djupare än att Trump är galen. Att han nu gör det som Barack Obama också gjorde - som att stänga ute vissa nationaliteter från att få inresetillstånd - får helt andra proportioner nu än då (och ja, det är korkad politik).

Trumps flitiga första vecka på jobbet får 30-talsparallellerna att slå som spön i backen. Först ska sägas att försöken att inkludera Brexit - ett lands strävan efter större politisk självständighet - som ett tecken på att 30-talet är här igen är direkt oförskämt.

Men 30-talsparallellen är inte relevant i övrigt heller. Stora delar av världen var då i ekonomisk depression. Våra demokratier klämdes mellan ett antal auktoritära system - fascistiska och kommunistiska - och en ung demokrati i hjärtat av Europa var på väg att bli en expansiv supermakt med världsherravälde som mål. Dagens nationalistiska antietablissemangsrörelser i Europa och USA står inte riktigt i relation till utvecklingen i Europa på 30-talet, lindrigt uttryckt.

Andra har hävdat att vår tid påminner mer om tiden före första världskriget. Men eftersom det enda de flesta minns från historietimmarna på högstadiet är nazismen och andra världskriget tager de vad de haver. Detta är deras begreppsvärld. Eftersom de sett dokumentärer på bästa sändningstid i TV4 Fakta är det detta de kan relatera till. Hitler. Nazismen. Andra världskriget. "Jodå, vi vet nog hur det var"... Nej, det vet ni nog inte.

Skippa pedikyren, knäpp skjortan och kom med i matchen. Låt oss gärna diskutera historiska paralleller. Men låt oss i så fall göra det lite seriöst. Sluta upp med 30-talsparallellerna. Ni gör andra nervösa och er själva till åtlöje.

söndag 29 januari 2017

Regeringens alternativa fakta


Regeringen har som bekant satt ett offensivt mål i sin arbetsmarknadspolitik: Sverige ska ha lägst arbetslöshet i hela EU år 2020. Ingen tror på det realistiska i detta mål, till och med regeringens egna bedömningar är att det blir svårt att nå. Men Stefan Löfven och Ylva Johansson håller skenet uppe.

Arbetslösheten är låg i Sverige i vissa grupper. Om vi exkluderar alla utom de inrikes födda med svenska föräldrar, den grupp som Reinfeldt kallade "etniska svenskar mitt i livet", är arbetslösheten historiskt låg: 4,3 procent. Vidgar vi perspektivet något blir siffrorna desto dystrare. I den brokiga skaran "utrikes födda" är arbetslösheten 22,8 procent.

Utrikes födda omfattar allt från polska byggnadsarbetare till kinesiska tekniker, knappast grupper som har svårt att få jobb i Sverige. Därför blir genomsnittssiffran lite meningslös. Om vi vill se djupet av eländet (läs utmaningen) bör vi därför titta specifikt på den grupp som har kommit till Sverige i hundratusental de senaste åren, och vars anhöriga nu är på väg: de asylsökande (som i SCB:s statistik kallas flyktingar). Det är här som regeringen står inför stora bekymmer.

Medierna fortsätter att upprepa att det tar i snitt åtta år för en nyanländ att komma i arbete i Sverige (men utelämnar att det enligt SCB:s sätt att räkna räcker att ha ett arbete en timme i veckan). Det låter illa men är egentligen en förskönande siffra. Centerpartisten Staffan Danielsson bad Riksdagens utredningstjänst titta på hur det i själva verket såg ut och resultatet, som är aggregerat, blev följande uppdelat i tre kategorier:

- av de som har varit upp till 15 år i Sverige har 34% arbete på hel- eller deltid
- av de som varit 11-15 år i Sverige är siffran 50% 
- av de som har varit här i 16 år eller längre är andelen hel- eller deltidsarbetande 59%.

Detta är vad regeringen Löfven har att bemöta med konkret politik. Det är därför besvärande att han inte förhåller sig till dessa fakta över huvud taget. Givet detta kommer dessa siffror att se ännu värre ut om tio år.

Ett tecken på hur regeringen med alternativa fakta tror sig kunna lugna svenska folket i integrationsfrågan fick vi i Löfvens debatt med Anna Kinberg Batra i SVT:s Aktuellt. Då hävdade statsministern att det handlade om "några" nyanlända som saknade utbildning och relevant yrkeserfarenhet. 

Dessa "några" är i själva verket den största gruppen, enligt regeringens egen myndighet. 31 procent av de nyanlända som är inskrivna hos Arbetsförmedlingen har inte gått ur grundskolan. Ytterligare 17 procent har en utbildning som motsvarar svensk grundskola, vilket i konkreta termer betyder att ungefär hälften av de nyanlända saknar en utbildning när de invandrar. 

Genom att kalla hälften av alla nyanlända för "några" och hellre prata om alla läkare som anlänt visar regeringen att den helst vill tona ned omfattningen av det problem Sverige står inför. Det går dock inte att dölja i all evighet, ty andelen registrerade arbetslösa som är utrikes födda växer. Och den statistiken är än så länge offentlig. Under valåret 2018 väntas 8 av 10 arbetslösa antingen vara födda utanför Europa, ha fyllt 55 år, sakna gymnasieutbildning eller (i färre fall) ha en funktionsnedsättning. Det behöver knappast nämnas att de som både kommer från ett land som Afghanistan eller Somalia och saknar gymnasieutbildning står inför stora bekymmer med att bli anställningsbara i Sverige.

Det enda sätt på vilket Löfvens regering skulle kunna nå målet om EU:s lägsta arbetslöshet 2020 och samtidigt punktera arbetslösheten hos outbildade nyanlända vore att pumpa ut subventionerade anställningar i statlig regi. Förmodligen skulle statsministern kunna hitta ett klämkäckt ord för en sådan satsning. Men även Löfven inser nog det orimliga i en sådan politik. Hittills har regeringen föreslagit 5 000 så kallade moderna beredskapsjobb för denna grupp fram till 2020, och det är förstås en droppe i havet.

Bekymret för Löfven, och Sverige, är att landets regering inte har någon politik för den största gruppen av nyanlända. Att syssla med alternativa fakta räddar möjligen ansiktet på regeringen här och nu så länge journalisterna inte begriper sig på statistik. Men det kommer surt efter när arbetslösheten väl vänder uppåt.

Redan nästa år är det val. Måtte fler jaga regeringen för dess användning av alternativa fakta. 

Läs även:
Anna Dahlberg, HAX

lördag 28 januari 2017

En övervakningsstat som sväller


På senare tid har både medier och politiker uppmärksammat cyberattacker och spionage mot svenska intressen. Detta måste betraktas som ett något yrvaket uppvaknande.

Här görs dock en distinktion mellan när utländsk makt spionerar/avlyssnar/övervakar, och när den svenska staten gör det. Public service, DN och andra stora medier har inte direkt drivit integritetsfrågorna sedan FRA-lagen klubbades 2008. Ej heller ger det några större rubriker att Sveriges lag om datalagring ligger fast trots att EU-domstolen ogiltigförklarat direktivet som lagstiftningen bygger på.

När politiker drabbas blir det plötsligt intressant. DN berättar att Miljöpartiets partisekreterare är en av flera politiker vars telefon kan avlyssnas. Även riksdagsledamöternas datorer har varit öppna för angrepp länge. För den som vill ta sig in och har lite kunskap om hur, är det alltså inte så svårt.

Visserligen är det bra att detta uppmärksammas. Kanske, kanske kan det rent av få upp integritetsfrågan på agendan igen. Men sannolikt inte, ty detta behandlas inte som en sådan utan som en säkerhetsfråga i första hand. Och säkerhetsfrågor brukar normalt landa i krav på mer övervakning, inte mindre.

Att regering och riksdag kan skyddas mot angrepp och övervakning är självfallet viktigt. Men frågan är varför medborgarna inte borde ha samma rätt till privat kommunikation utan en spanande statligt öga. I fallet med FRA-lagen vet vi dessutom att det inte bara är svenska öron som lyssnar utan att det sker ett informationsutbyte med främmande makt. Vi kan utgå från att alla trådar leder till NSA på ett eller annat sätt.

Edward Snowden har formulerat rätten till personlig integritet väl:
Att säga att du inte bryr dig om rätten till integritet för att du inte har något att dölja är som att säga att du inte bryr dig om yttrandefriheten för att du inte har något att säga. Det är som att säga att du inte bryr dig om den fria pressen för att du inte är journalist. Eller religionsfriheten för att du inte är kristen. Rättigheter i ett samhälle är både kollektiva och individuella. Du kan inte ge bort minoritetens rättigheter även om du röstar som majoriteten. Rättigheter är inget som ges av regeringar, de ska garanteras av regeringar.
Snowdens gärning går inte att överskatta. I sommar är det fyra år sedan han flydde till Hongkong och till slut hamnade i Ryssland utan pass att ta sig vidare. Massövervakningen blev ett hett diskussionsämne i stora delar av världen.

Sedan dess har egentligen mycket lite hänt. Massövervakningen fortsätter som förut. Den stora skillnaden är att vi nu känner till den. Signifikativt för alltings beständighet är att James Clapper (som har avgått), som då satt och ljög det amerikanska folket rakt upp i ansiktet om att NSA inte samlade in information om alla amerikaner, nyligen åter satt i utfrågningar och lovade och svor.

Det är viktigt att komma ihåg att inte bara utländska stater vill åt din information. Det gäller även din egen regering, som ofta råkar samarbeta med just utländska stater.

Jag växte upp med ett internet som var fritt. Oreglerat. Nytt. Spännande. I dag är det på många sätt bättre, men samtidigt har politiken insett att det här finns något de bara måste få kontroll över. Det finns skäl att vara orolig för såväl internets framtid som för den personliga integriteten generellt. Allt vi gör online är i dag övervakat, tillsammans har IT-jättar och statliga spionmyndigheter mycket god koll på vem du är och vad du har för dig.

Visst finns möjligheter att surfa och mejla anonymt, men lösningarna är inte alltid så användarvänliga och problemet är att de allra flesta inte tycker att de har något att dölja. Rent mjöl i påsen-argumentet verkar ha vunnit utan något större motstånd.

Övervakningsstaten byggs ut ett steg i taget, och det senare steget motiveras alltid med att det förra inte var så farligt. Så sker en långsam tillvänjning. Snart har vi vant oss vid att aldrig vara privata på riktigt. Vad händer med människan när hon är ständigt övervakad?

För den som är intresserad av utvecklingen är Kina landet att hålla koll på. Där har övervakningsstaten byggts ut på ett så skickligt sätt att många kineser i dag nog inte skulle vilja vara utan den. Ett exempel är att man genom appen WeChat (微信, Wēixìn) kan handla, boka hotell, beställa taxi och mycket annat. Regeringen har förstås fullständig koll på appen eftersom den har skapat den.

Förra sommaren bokade jag och min fru hotell genom hennes systers konto och satte efter vistelsen ett lågt betyg på hotellet. Systern blev sedermera uppringd av hotellet och uppmanad att ta bort eller ändra sitt omdöme. I Kina skapas nu ett system där ditt beteende online påverkar din kreditvärdighet och trovärdighet som samhällsmedborgare. Detta är det slutliga steget till det absoluta övervakningssamhället.

I dessa tider av värdegrundsarbete och social utfrysning av personer med fel åsikter, vore det inte förvånande om många i västvärlden sneglade på den kinesiska modellen och slickade sig lite om munnen kring dess potential även i våra västliga demokratier. 

torsdag 26 januari 2017

Den svenska nationalismen


Sverige är ett märkligt land på många sätt. I synnerhet när det gäller vår självbild, som är närmast kalejdoskopisk i sin förvirring och mångtydighet. Ständigt tassar vi runt på tå, osäkra om vad vi får uttrycka och tänka om tillståndet i konungariket. Det är inte helt lätt att veta.

Å ena sidan anser vi att vi är ett föredöme i världen, något att avundas och efterlikna. Å andra sidan finns det ingen svensk kultur, inga svenska värderingar. Allt är lånat, allt kommer utifrån.

Å ena sidan ska man inte vara stolt över att vara svensk och helst inte vifta för mycket med svenska flaggan. Å andra sidan bör den som talar illa om Sverige utomlands passa sig jävligt noga.

Hur går det här ihop? Vad är Sverige och vad vill vi vara inför andra? Alice Teodorescu uttryckte det väl i en debatt mot Aftonbladets Anders Lindberg i SVT:s Aktuellt häromkvällen:
I ett land som hävdar sig vara inte särskilt nationalistiskt är det väldigt intressant hur mycket man bryr sig om bilden av Sverige. Jag tror att vi har en självbild av att vi inte är så nationalistiska, men när vi får kritik då ska sluta samman.
Det finns som jag tidigare påpekat en logik i att sittande regering vill måla tillvaron i ljusa färger medan oppositionen har som uppgift att göra det motsatta. Häri ligger inte det intressanta. Det är när svenska medier går ut och angriper enskilda personer för vad de påstått om Sverige i utländska medier som det börjar bli anmärkningsvärt.

Mest uppmärksammat på senare tid är förstås fallet Katerina Janouch. Janouch har inte bara sågats på stora uppslag i landets största morgontidning utan också drabbats professionellt genom att enskilda bokhandlare plockat bort hennes böcker som en reaktion på vad hon gett uttryck för.

Läs det igen. Detta är inte Turkiet, Ryssland eller Kina. En relationsrådgivare och barnboksförfattare uttalar sig i utländsk media om sin upplevelse av otrygghet i Sverige, med växande antal sexualbrott och rädsla bland kvinnor. För detta ska hon hängas ut. Till och med statsministern ombeds kommentera.

Vissa av hennes uttalanden kan beskrivas som överdrifter, men för att något ska kallas överdrift och inte osanning måste det finnas en grund av sanning. Katerina Janouch har inte hittat på att sexualbrotten ökar, hon har heller inte hittat på att Sverige fått enorma bekymmer till följd av de senaste årens stora asylinvandring. (Att DN:s Hynek Pallas utger sig för att vilja "korrigera bilden" av Sverige men själv blandar bort korten, relativiserar och kommer med halvsanningar i en intervju i samma kanal är onekligen ironiskt.)

Det brukar hävdas att yttrandefrihet inte innebär att man får säga vad som helst utan att få mothugg. Så är det givetvis, men att argumentera emot är något helt annat än att dela ut ett socialt straff. Att frysa ut. Och att ge sig på personens försörjning. Metoden är inte ny, så här har exempelvis feministiska aktivister arbetat länge. De kontaktar arbetsgivare och kollegor till den utpekade med det uppenbara syftet att beröva personen hennes försörjning. Det räcker inte att vinna en debatt, åsiktsmotståndare ska straffas på alla upptänkliga vis.

Janouch har liknat Sverige och den svenska konsensuskulturen vid en dysfunktionell familj. Det är en gemenskap där man inte pratar om problemen, där det obekväma sopas under mattan och där det primära är att upprätthålla fasaden utåt. Omgivningens uppfattning av familjen är viktigare än hur familjen i själva verket fungerar.

En sådan familjegemenskap kan bara sluta i bråk och skilsmässa. Sveriges politiska, kulturella och mediala elit behöver förstå att det människor bryr sig om är hur landet fungerar, inte vad omvärlden tror om oss.

Tidigare bloggat:
Prisa Sverige - eller håll käft

onsdag 25 januari 2017

Om samvetsfriheten


En barnmorska som vägrat att utföra vissa arbetsuppgifter med hänvisning till sin tro har fått förnyad uppmärksamhet i dagarna. Fallet ska nämligen upp i Arbetsdomstolen.

Ett skäl till den stora mediala uppmärksamheten är inte så mycket principfrågan som att en amerikansk pro life-grupp har valt att stötta barnmorskan i ärendet. Detta har upprört något oerhört. Abortmotståndare driver ett fall i Sverige!

Som om lobbygrupper var något nytt eller ens negativt i sig. När hörde vi senast stora svenska medier ondgöra sig över att grupper som Fatta!, Kvinnolobbyn med flera aktivt drivit kravet på en förändrad sexualbrottslag för att få på plats ett så kallat samtyckesrekvisit? Eller när feministiska aktivister demonstrerat utanför domstolar efter frikännande domar i uppmärksammade våldtäktsmål? Det dessa grupper gör är att lobba för en förändring. Amerikanska ADF hjälper barnmorskan ekonomiskt.

Det händer titt som tätt att tron krockar med arbetet. Nyligen hade vi ett fall där en muslimsk tandläkarstudent förvägrades täcka sina armar av hygienskäl. Fallet blev ett diskrimineringsärende, och DO hävdade att arbetsgivaren "begränsar de här beslöjade muslimska kvinnorna från möjligheten att utbilda sig och arbeta inom vården" (att likställa tandläkaryrket med hela vården kan tyckas lite märkligt). Tingsrätten gick på DO:s linje och studenten fick rätt att täcka armarna och ett skadestånd på 5000 kr. I ett liknande parallellt fall med en färdigutbildad tandläkare kräver DO ett skadestånd på 100 000 kr. Om den tidigare domen blir vägledande lär DO vinna även denna gång.

I fallet med den kristna barnmorskan är förståelsen från samhället emellertid liten. Det är korrekt att det rör sig om lite olika fall - tandläkarstudenten och tandläkaren har inte vägrat utföra vissa arbetsuppgifter - men principiellt är fallen desamma, även om endast det ena får ledarskribenter att rycka ut och kräva att personen i fråga bör förbjudas att arbeta inom sitt gebit. Sådana krav hörs inte när brevbärare vägrar att dela SD-reklam eller när restauranganställda vägrar att arbeta under vissa event.

För mig är frågan ganska enkel. Om du av något skäl inte kan utföra de arbetsuppgifter som jobbet kräver, då får du söka ett annat jobb. Arbetsgivaren måste få avgöra vad som krävs och vilka regler som gäller på just den arbetsplatsen. Oavsett om det handlar om att inte bära religiösa symboler, att hälsa på alla genom att ta i hand, att inte skyla ansiktet eller att klä sig i lila sparkdräkt under arbetstid.

Svenska mediers dubbelmoral är besvärande. Vad den bottnar i är upp till var och en att bedöma, men det är svårt att inte dra slutsatsen att personer behandlas olika beroende på om de är kristna eller muslimer. Ibland är förståelsen lite större, och DO driver helhjärtat frågor för den ena gruppen.

Sverige som sekulärt samhälle ska hålla hårt på religionsfriheten, men poängen med ett sekulärt samhälle är att religionen inte ska prägla vare sig politik eller arbetsliv. Det är fritt fram att tro på vad du vill, men det övriga samhället ska inte behöva anpassa sig efter just din tro.

tisdag 24 januari 2017

Alliansens fall

Anna Kinberg Batra har sagt att hon inte vill sitta i regering med eller ha ett budgetsamarbete med Sverigedemokraterna. Detta upprepade hon åter igen häromdagen. Men Kinberg Batra var uppenbarligen inte tillräckligt avståndstagande eftersom hon faktiskt öppnade för att prata med SD i enskilda sakfrågor där partierna är överens.

Detta har fått både Liberalerna och Centerpartiet att ta kraftigt avstånd och be om ett förtydligande från Moderaterna. I dag satte C:s gruppledare Anders W Jonsson ned foten rejält när han bad M att välja mellan C och SD. Annie Lööf tonade visserligen ned detta ultimatum på Twitter, men utspelet hade redan fått spridning. Och KD hakar på i ett försök att tvinga M tillbaka till fållan.

Det vi nu ser är Alliansens död inför öppen ridå. Ett öppet gräl. Klyftan kan inte bli så mycket tydligare än så här. Alliansen håller på att göra sig irrelevant som politiskt alternativ.

För Stefan Löfven är det bästa tänkbara läge. Han får nu tillbaka den ammunition som Socialdemokraterna så framgångsrikt har använt i många år: den borgerliga splittringen. Denna gång kryddad med SD.

Huvudbekymret är att samtidigt som Alliansen nu faller isär lyckas inte Moderaterna rädda detta genom att helhjärtat söka stöd hos Sverigedemokraterna. Resultatet blir största möjliga osäkerhet och en komplett röra inom oppositionen som endast gynnar regeringen. För presumtiva borgerliga väljare måste det resas många frågetecken just nu.

Anna Kinberg Batra har spelat sina kort dåligt ända sedan hon blev partiledare. Hennes otydlighet borgar för ett förlustval för Alliansen och fortsatt rödgrönt styre. Men som det verkar är det inget som vare sig Jan Björklund eller Annie Lööf skulle ha särskilt mycket emot.

måndag 23 januari 2017

En ny era


Det är en ny era nu. Brexit var stort och viktigt, men effekterna av det brittiska EU-utträdet får vi vänta ytterligare något år på. Donald Trumps seger i det amerikanska presidentvalet märks dock här och nu. Med besked.

Redan när Trump höll sin första presskonferens sedan valet blev det rubriker. Och hans installationstal har ömsom sågats, ömsom utmålats som ett hot mot världsfreden (jämförelsen med Batmanskurken Bane var dock lite rolig). Människor tror på fullt allvar att Harmagedon är här.

Den häftiga reaktionen från medie- och kändiseliten är inte oväntad. Att vänsteraktivister går lös på skyltfönster och papperskorgar är inte heller något nytt. Trump kommer få kritik oavsett vad han företar sig. Han har inga poänger att vinna hos vare sig de stora amerikanska mediebolagen eller hos artister och skådespelare som under hela sina liv har stött Demokraterna.

Oron är inte helt obefogad. Framför allt ser jag med viss skepsis på hur Trump kommer sköta kontakten med Kina. KKP är lättkränkt och oerhört känsligt i vissa frågor. Dit hör Hongkong, Taiwan och Ett Kina-policyn (一个中国政策), som enligt partiet är odiskutabel. Detta måste Trump förstå om han vill ha en fruktbar relation till Kina under de kommande åren, något såväl USA som Kina har ett ömsesidigt intresse av.

Först och främst är emellertid Trump en inrikespolitiker, och inrikespolitiskt finns det inte så mycket att oroas över. Den nya administrationen kommer frångå en rad policies som Obama stod för, vilket är väntat, och föra en expansiv ekonomisk politik för att bland annat rusta upp den eftersatta infrastrukturen. Statsskulden kommer skena iväg, men det gjorde den under Bush och Obama också.

Det är inte så mycket sakpolitiken som Trumps vägran att böja sig för mediedramaturgin som retar det mediala och kulturella etablissemanget. Men irritationen beror också i hög grad på att alla, Trumps beteende under hela valkampanjen till trots, förväntat sig att han ska bete sig som alla andra amerikanska presidenter. Det många måste börja ta till sig är att Trump i första hand är en affärsman. Han tänker som en affärsman och beter sig som en affärsman. På gott och ont.

Trump är rik och nu är han till och med president, men han är inte en del av det traditionella politiska etablissemanget i Washington. Detta betyder att han även fortsättningsvis kommer spotta detta etablissemang i ansiktet, reta demokrater, reta republikaner, tala för folket mot överheten och fortsätta sina kampanjtal mot medierna. Vita husets presskonferenser kommer få ett nytt kapitel.

Några djupare analyser av Trumps beteende kommer vi inte få ta del av i svenska medier. Däremot kan vi vänta oss desto fler ledarstick på krönikenivå som ifrågasätter Trumps mentala hälsa, jämför honom med Hitler och varnar för 30-talets återkomst. Oförmågan att förstå varför det amerikanska folket valde bort elitpolitikernas elitpolitiker, Hillary Clinton, visar på en bristande förståelse för vanliga amerikaners livsvillkor. En liknande bristande förståelse för vanligt arbetande folk runt om i Sverige kan också vi se.

Som jag har påpekat vid något tidigare tillfälle hade jag önskat att en bättre populist än Trump hade lyckats fånga upp den vrede och besvikelse som finns i det amerikanska folkdjupet. Men nu var det han som lyckades, och då får vi förhålla oss till detta.

Det kommer bli en skakig resa, men de som framför allt skakar just nu gör det av rädsla för sina egna förlorade privilegier. Dessa finns det ingen anledning att tycka synd om.

Läs även:
Fnordspotting

söndag 22 januari 2017

Om det kärleksfulla hatet

Nog blir det ganska avslöjande när en artist som Madonna kliver upp och välkomnar åhörarna till "kärlekens revolution" och sedan skriker "fuck you!" till alla som ifrågasätter marschen. 
I dag bloggar jag hos I otakt om de grupper som säger sig sprida kärlek men i själva verket står för hat och konfrontation.

Läs om kärlekens hat.

lördag 21 januari 2017

Kvinnoförtryckets apologeter


Varje år uppdateras Svenska Akademiens ordlista med nya svenska ord. 2015 noterades 13 000 nya ord medan 9 000 fick stryka på foten. Den politiska och sociala utvecklingen i Sverige har berikat landet med nya fenomen och därmed språket med nya ord. Som balkongflicka och barnbrud.

Det förstnämnda har varit ett okänt fenomen i Sverige fram till för något decennium sedan. För somliga har polletten ännu inte riktigt trillat ned när det gäller hedersproblematiken (det är ju så känsligt att säga att det finns olika kulturer och att vissa av dem är avskyvärda). Bland dem hittar vi skribenter, debattörer och politiker på vänsterkanten som gör allt för att relativisera det förtryck som drabbar framför allt kvinnor och flickor men även det manliga könet i hederns och traditionens namn.

I dag är det 15 år sedan Fadime Sahindal mördades av sin egen far. Hon blev mördad för att hon inte ville leva enligt familjens önskemål. Mördad för att hon inte ville gifta sig med den man som släkten utsett åt henne. Sahindal var modig och vågade trotsa familj och släkt. Hon talade till och med i riksdagen bara månader före sin död.

Aftonbladets Somar Al Naher skriver om vilken skillnad Fadime Sahindal sannolikt har gjort för andra kvinnor och flickor i samma situation genom att uppmärksamma problematiken. Kunskapen har ökat i samhället, men denna kunskap har uppenbarligen inte nått Aftonbladets ledarredaktion.

Al Naher aktar sig noga för att nämna begreppet "heder". I stället kallar hon det som drabbade Fadime Sahindal för "mäns våld mot kvinnor" - som om detta var exakt samma fenomen som när herr Karlsson i fyllan pucklar på sin fru.

Begrepp som "hedersvåld" eller "hedersmord", som specifikt syftar på brott som begås i hederns och traditionens namn, nämns över huvud taget inte. Aftonbladet gör sig till hedersbrottens apologeter, och det är rent ynkligt att skåda.

Det är just den här sortens relativisering och vägran att se saker för vad de är som har bidragit till att hedersbrotten har kunnat spridas i Sverige. Varje dag drabbas flickor och kvinnor av detta. Varje dag kringskärs deras frihet. Varje dag riskerar de att fara illa enbart för att de vill leva som alla andra.

Svenska språket har fått ännu ett nyord: barnbrudar. Även här blundas det aktivt. Regeringens barnminister Åsa Regnér har varit påfallande passiv och undfallande när frågan om barnäktenskap kommit upp. Migrationsverket och socialtjänsten märker att alltfler asylsökande minderåriga är gifta. Ibland med en annan minderårig, ibland med en betydligt äldre person. Inte sällan väntar paret barn.

Hur ska samhället se på detta? Regnér har inte gett något tydligt svar. Hon har konstaterat att barn inte ska vara gifta och sedan lagt till ett besvärande "men": "Men det är också en ny tid och nya situationer." 

Det är anmärkningsvärt hur lätt mänskliga rättigheter, och i synnerhet flickors och kvinnors rättigheter, väger för den feministiska regeringen och dess anhängare när kränkningarna begås av minoritetsgrupper och inte den vita majoritetsbefolkningen.

Den enda slutsats vi kan dra av detta är att mänskliga rättigheter för somliga är ett politiskt slagord som hellre används på plakat än i den politiska vardagen. De borde skämmas. 

Läs även:
SVT: Få fälls för hedersbrott

Public service briljerar

Donald Trump är nu USA:s president. Inga demonstrationer, inget gnäll, inga sårade känslor kommer ändra på det.

Svenska medier var förstås på plats för att följa när Trumps svors in - och intervjua folk. När SVT:s ekonomireporter Peter Rawet försökte sig på det sistnämnda gick det så här. Klippet innehåller så mycket sekundärskam att det är svårt att se på, men gör gärna ett försök.

fredag 20 januari 2017

Regeringens "kraftfulla åtgärder"


Den som hoppades att inrikesminister Anders Ygemans möte med Dan Eliasson skulle resultera i beslutet att tillsätta en ny rikspolischef hoppades förgäves. Eliasson sitter kvar, och det var väntat.

På en presskonferens redogjordes för hur polisens fallande utredningsresultat ska kunna vändas.

Åklagarmyndigheten ska förstärkas med ett tiotal åklagare, ett nytt resultatredovisningssystem ska inrättas och ett anställningsstopp införas i de nationella avdelningarna för att få ut poliser lokalt. Detta är alltså inrikesministerns "kraftfulla åtgärder". Det blir mest semantik av det här, ty särskilt kraftfullt är det inte. Polisförbundet i Storgöteborg beskriver träffande åtgärderna som "takdropp".

Mötet med rikspolischefen hölls enligt Anders Ygeman i "en uppriktig och allvarlig anda" (inklusive kaffe och bulle). I fjol fastslog inrikesministern att Dan Eliasson hade året ut på sig att vända utvecklingen. I dag hävdade Ygeman att han inte kommer sätta upp några nya tidsgränser för när rikspolischefen måste ha lyckats vända utvecklingen. En indikation är kanske inrikesministerns exempel att det i andra länder har tagit fem år att få ordning på en stor polisomorganisation. Eliasson sitter kort sagt tryggt fram till nästa val. Han "känner" att det går åt rätt håll.

Om det ska sägas något positivt är det möjligen att Anders Ygeman inte vill fokusera på statistiken eller återgå till forna tiders "pinnjakt". Det är ju egentligen ganska enkelt att förbättra statistiken om endast detta är huvudfokus: utred lätta narkotikabrott och fortkörningar i stället för skjutningar och gängkriminalitet så skulle det se ut som förbättringar i uppklarningsprocenten. Men så ska givetvis polisen inte arbeta.

Ygemans och Eliassons lugn under dagen till trots befinner sig svensk polis fortfarande i kris. Inte ens 15 procent av de anmälda brotten klaras upp. Allmänhetens förtroende sjunker och otryggheten växer. Polisen är inte i närheten av att komma tillrätta med gängkriminaliteten, står handfallen inför de brott som begås av personer som uppger att de är minderåriga och tvingas fortfarande prioritera bland mordutredningarna.

Att rikspolischefen i detta läge känner att det går åt rätt håll väger inte särskilt tungt. Men det räcker uppenbarligen för regeringen.

Tidigare bloggat:
Polisen och sifferexercisen

Läs även:
Paulina Neuding

torsdag 19 januari 2017

God konsumentupplysning


Anna Kinberg Batras utspel att Moderaterna nu, hastigt och lustigt, vill se en gemensam alliansbudget som med Sverigedemokraternas stöd kan knuffa bort Stefan Löfven från statsministerposten möttes av stor förvåning. Tidigare har moderatledaren avvisat ett sådant förslag från Kristdemokraterna.

Kinberg Batra medgav i Studio Ett att det funnits ett hårt internt tryck att fälla regeringen. Troligen kände hon sig mer eller mindre tvungen att göra dagens utspel, även om hon visste att det skulle skjutas i sank av två allianskollegor. Missnöjet med att allianspartierna varit alldeles för veka i opposition är omfattande.

Jag tror dock att tillfället var illa valt. Detta utspel borde moderatledaren ha gjort redan hösten 2015. Att fälla regeringen vid en budgetomröstning ett år före ordinarie val är långt ifrån optimalt. Det skulle kunna resultera i det där extravalet som aldrig blev av, och ett extraval under ett ordinarie valår är förstås ingen betjänat av. Och såväl Centerpartiets som Liberalernas hållning i frågan om en gemensam alliansbudget med stöd av Sverigedemokraterna har länge varit känd.

Allt detta vet Anna Kinberg Batra, varför torsdagens utspel nog främst ska ses som ett sätt för henne att visa sina egna väljare att det åtminstone inte är hennes fel att Löfven fortfarande sitter kvar. Det ansvaret får två andra partiledare bära. Samtidigt har det uppenbara risker eftersom det blottar den djupa spricka som går rakt igenom Alliansen, något Löfven inte var sen att påtala under dagen.

Alliansen finns fortfarande, men mest på papperet. Rent sakpolitiskt har Moderaterna och Kristdemokraterna sannolikt större chans till framgång i ett samarbete med Sverigedemokraterna. De behöver dessutom stödet. Liberalerna och Centerpartiet, som notera väl beskriver ett borgerligt maktövertagande som "politiskt kaos", kan gott närma sig Socialdemokraterna i stället. Det förefaller vara där de hör hemma.

Samtidigt som det moderata utspelet föll platt var det ganska bra att det gjordes. Nu har vi nämligen svart på vitt att Annie Lööf och Jan Björklund hellre ser Stefan Löfven som statsminister än Anna Kinberg Batra.

Detta är bra konsumentupplysning för alla borgerliga väljare inför det val som oundvikligen kommer 2018.

Prisa Sverige - eller håll käft


Det finns inga frågor eller utspel som är för små för att riksmedier och toppolitiker ska ha en åsikt om dem. När sexrådgivaren och barnboksförfattaren Katerina Janouch i tjeckisk TV berättade om hur otryggheten sprider sig i Sverige till följd av ett växande tillskott av män samt hur välfärden är ansträngd på grund av en stor invandring, tog det hus i helsike.

En barnboksförfattares intervju i tjeckisk TV blev en riksnyhet. Plötslig stod människor i kö för att ta avstånd. Längst i sitt avståndstagande gick DN som inte bara uppmärksammade Janouchs uttalande utan gick till våldsamt motangrepp i DN Kultur. Janouch har svarat för sig, även i ett längre inlägg på Facebook. Men det räcker inte, ty nu är motståndarna ute efter blod. Det vill säga Janouchs försörjning. Det är så här det går till numera: det räcker inte att skälla ut någon offentligt, personen ska straffas även privat.

Vad har då Katerina Janouch gjort? Hon gjorde en personlig reflektion om tillståndet i Sverige. För detta har hon blivit ifrågasatt och fått envisa frågor om källhänvisningar. Nog är detta lite intressant, i vårt postmoderna tidevarv där alla har rätt till sin egen upplevelse. En samtid där rikskändisar som Jonas Gardell, Henrik Schyffert, Malena Ernman och Alexandra Pascalidou kan häva ur sig vad som helst i sociala och andra medier utan att en enda journalist ber dem om källor. De får i stället jobb i public service.

Janouchs intervju nådde till slut den politiska toppen i form av ett uttalande av Stefan Löfven. Såklart. Det är ju hos statsministern sådant här måste hamna, det begriper alla. Löfvens omdöme är att Janouch gjort ett "väldigt konstigt uttalande". Carl Bildt uttalade sig generellt om problemet i att det sprids en "bekymmersam bild" av Sverige. Vad kungen tycker i frågan är ännu oklart, men det finns tydliga indikationer på att ärkebiskopen håller med Löfven och att Sametinget förmodligen gör det också.

Att landets statsminister helst skulle vilja att alla pratar gott om Sverige är visserligen inte så konstigt. Löfvens retorik går sedan valet ut på att visa på att regeringen har vänt den negativa utvecklingen och att den nu "investerar" (läs: höjer skatterna) för att få landet på rätt köl. Men minnet är uppenbarligen kort. Socialdemokraterna gick till val på ett Sverige som var på dekis. Löfven hävdade då att "Sverige håller på att gå sönder". Många tyckte att det var ett väldigt konstigt uttalande.

Exakt vad som höll på att gå sönder i Sverige fick vi heller aldrig veta, men så här i efterhand framstår den dåvarande oppositionsledarens beskrivning av landet nästan som en profetia av vad som väntade. Och fortfarande väntar.

Åren 2018-2022 kommer bli mycket kämpiga för välfärdslandet Sverige. Kommunerna sliter med finansieringen av välfärden, polisen sliter med att över huvud taget fungera och en ny etnisk bidragsunderklass växer fram med konsekvenser ingen i dag kan överblicka. I detta läge bekymrar sig alltså landets politiska elit mer om "bilden av Sverige" än om Sverige som land.

Alla medborgare bör emellertid akta sig för att tala om dessa problem. Ty nåde den som sprider en negativ bild av Sverige.

Läs även:
Ann-Charlotte Marteus, PJ Anders Linder

onsdag 18 januari 2017

Utan EU går världen (förmodligen) under


Storbritanniens premiärminister Theresa May har bekräftat att hon siktar på en så kallad "hård Brexit", vilket betyder att britterna lämnar EU:s inre marknad vid sitt utträde om cirka två år. De lämnar EU men inte Europa, som May uttryckte det.

I svenska medier har britternas beslut att lämna EU beskrivits som en katastrof, närmast en vettvillings verk. I dag kallas Brexit att "kasta sig över klippbranten". Förståelsen för resultatet av folkomröstningen har varit obefintligt och förklarats med växande främlingsfientlighet och rasism på de brittiska öarna. Struntprat, förstås.

Läsare av denna blogg vet att mina känslor för EU-projektet är tämligen svala (eller snarare något agiterade). Jag vill kort sagt att Sverige också lämnar unionen, att EU faller samman och ersätts av ett nytt samarbete mellan suveräna demokratiska stater med gemensamma intressen.

För ett Storbritannien utan EU:s bojor öppnar sig onekligen stora möjligheter. De kan satsa på att förbättra företagsklimatet, sänka skatterna och så snart utträdet trätt i kraft se till att börja förhandla ett handelsavtal med USA och övriga världen. Det EU som återstår kommer enligt vissa bedömare att gräla ännu mer om hur unionens växande verksamhet ska finansieras, nu utan britternas hjälp.

Det den brittiska regeringen bör göra nu och framgent är att se till att skapa de bästa möjliga villkoren för Storbritannien utanför EU, utan hänsyn till vad EU tycker om det. Led vägen och visa att det går alldeles utmärkt att ha en god välståndsutveckling utan en överstatlig rock.

I debatten låter det ibland som att det inte har funnits en värld innan EU, och att världen närmast skulle gå under i kaos om EU inte längre fanns.

Ett lyckat brittiskt utträde kan dels få alla domedagsscenarier att komma på skam, dels uppmuntra fler länder att följa efter. Det vore i slutändan bra för alla - utom möjligen alla som tjänar sitt levebröd i den annalkande EU-staten.

tisdag 17 januari 2017

Obekväm forskning


På söndagskvällen sände SVT:s Agenda ett reportage och en debatt som omgående blev en snackis både i sociala medier och på landets större ledarsidor. Det handlade om huruvida Brottsförebyggande rådet ska begära ut statistik på brottsdömdas härkomst.

Frågan är förstås känslig eftersom det statistiska underlaget kan tänkas utnyttjas av främlingsfientliga krafter. Vi måste emellertid sluta upp med att bedöma varje enskild fråga utifrån vem som kan tänkas "gynnas" av den eller använda den i egna syften. I synnerhet när det handlar om forskning och statistik, som ju i alla tider använts och förvridits efter behag av olika politiska krafter, är denna hållning bekymmersam.

Statistiken i sig ljuger inte. Den bara är. Det är vad vi gör med den som spelar roll. Ändå är motståndet mot att uppdela brottsstatistiken efter födelseland stort i riksdagen. Såväl Socialdemokraterna som Moderaterna och Centerpartiet säger blankt nej. Liberalerna har inget emot det, men tycker inte att det är en fråga för politiken.

Jag tycker att det generellt sett alltid är bra att ha statistiska underlag. Sverige är överlag väldigt bra på detta, och det ska vi värna och utveckla. Inte nedmontera. I det aktuella fallet finns det dessutom rättstrygghetsskäl att veta mer om vilka grupper som är överrepresenterade i viss brottslighet. Detta betyder absolut inte att olika grupper ska dömas olika utifrån etnicitet utan att mer kunskap kan möjliggöra såväl ett bättre preventivt arbete som ett tydligare repressivt sådant.

Överraskande nog håller DN med om behovet av uppdaterad statistik (Wolodarskis publikation är onekligen morgontidningsversionen av en personlighetsklyvning). Inte ens DN räds alltså att vissa krafter ska utnyttja statistiken och att främlingsfientligheten ska späs på. Gott så.

Landets största kvällstidning har förstås en annan åsikt. Det är i sanning anmärkningsvärt hur Aftonbladet i en ledartext som handlar om vikten av fakta lyckas argumentera emot mer forskning. Det krävs att man lever i ett alldeles speciellt parallellt universum för att få ihop den logiken (formuleringen att utlandsfödda "löper ungefär dubbelt så stor risk att misstänkas för brott som inrikesfödda" får däremot ett högt betyg för sin kreativitet).

Rädslan för att föra brottsstatistik uppdelad efter födelseland skulle kunna överföras på en mängd andra områden. Varför ska vi ha könsuppdelade svar i trygghetsundersökningarna? Stigmatiserar det inte gruppen män? Varför ska människor svara hur gamla de är? Är det inte utpekande mot den grupp som upplever mest otrygghet? Nej, det är faktiskt intressant att se skillnader i utsatthet utifrån kön och ålder. Vad vi sedan gör med denna kunskap är upp till oss alla att besluta om, inte Brå. Precis som i fallet med brottsstatistiken.

Justitieminister Morgan Johansson ville inte delta i Agenda - varefter hans pressekreterare kritiserade SVT för att Sverigedemokraterna fick plats i programmet. Ett flagrant exempel på hur famlande regeringspartiet är i frågor som anses känsliga bland gräsrötterna. Och därmed löses precis ingenting. Sverigedemokraterna framstår åter igen som sanningssägare.

Till SVT hävdar justitieministern att det inte behövs ny statistik eftersom den elva år gamla forskningen antas stå sig. Han tillägger att de gångna årens asylinvandring av ensamkommande män och pojkar till Sverige inte gör att uppdaterade siffror behövs, ty ministern "tror att det kommer att gå väldigt bra för de allra flesta av dem".

Nå, Morgan Johansson. Fördelen med forskning är att man slipper tro så mycket, vi kan i stället veta och fatta beslut utifrån denna vetskap.

måndag 16 januari 2017

Tänk om det inte blir bättre än så här?


I en scen i klassikern Livet från den ljusa sidan frågar sig Jack Nicholsons neurotiska karaktär bittert: "What if this is as good as it gets?" Kanske är det den frågan svenska folket borde börja ställa sig.

Sanningen är nämligen att svensk välfärd krisar. Ja, ni har hört det förut. När befann sig välfärden inte i kris? undrar någon. När var alla någonsin nöjda samtidigt med vården, skolan och omsorgen? frågar en annan. Det har väl alltid klagats över resursbrist. Så är det nog, och så kanske det ska vara i ett högskattesamhälle med världsfredsambitioner.

Vi har redan pratat om polisens kris. Låt oss titta ett ögonblick på vården. Ty när förlossningsvården lägger ned och ABF Sollefteå som en reaktion bjuder in till en studiecirkel i "bilförlossning" har det hänt något i det stolta folkhemmet. Något har, för att använda statsministerns ord, gått sönder.

Vi har även hört om hur mammor till följd av fullbelagda neonatalavdelningar i Uppsala tvingats flyga till Åbo för att föda. Och Danderyds sjukhus i Stockholm, som under senare tid haft uppemot en 125-procentig beläggning, har tappat nästan var femte sjuksköterska det senaste året. Kompetens sprids för vinden.

Dessa brister drabbar vanliga människor, men framför allt drabbas de som är i sitt livs mest utsatta situation. Kvinnor som ska föda för tidigt. Multisjuka som inte får den tillsyn de skulle behöva. Människor som lämnas i korridorer eftersom det är fullt överallt. Brist på vårdplatser, brist på erfaren personal och en aldrig sinande ström av nya patienter är vardag för de som arbetar i vården i dag. I synnerhet på akutmottagningarna.

Alla som känner någon som arbetar någonstans inom välfärdens vårdkomplex, oavsett om det är äldrevården, akutvården, psykiatrin eller på en vårdcentral, känner igen bilderna. Kaoset. Underbemanningen. Saker som glöms bort. Stöket. Patienter som inte får den kontakt de skulle behöva. När någon ringer sig sjuk börjar en desperat jakt på ersättare, men ofta slutar det med att personal på plats får jobba dubbla pass i stället.

Personalen gör ofta ett heroiskt arbete under mycket svåra förutsättningar. Men det finns gränser även för de bästa, och när den gränsen är nådd står vi inför en ännu svårare situation. Vem vill egentligen utbilda sig till undersköterska, sjuksköterska eller annan position inom vården när arbetsmiljön ser ut som beskrivet ovan?

Krisen inom vården kommer säkert bli föremål för många debatter fram till valet. Politikerna kommer buda över varandra i "satsningar", sprida populistiska slogans om "vinsttak", allt samtidigt som undersköterskor byter blöjor på patienter i sjukhuskorridorerna och psykiskt sjuka skrivs ut för att de är för svåra att hantera för den personal som finns till hands.

Den som har råd bör se till att ta privata vårdförsäkringar för sig och sina barn omedelbums. Att betala två gånger om är egentligen inte acceptabelt, men det finns få andra val eftersom en ljusning i vårdkrisen inte är i sikte.

Jag frågar mig ständigt varför politiker är så krisstyrda. Varför de saknar förmågan att förutspå händelser och arbeta preventivt. Varför de alltid agerar först när situationen blivit akut. Kanske har det med enkla incitament att göra.

Vårt demokratiska system belönar helt enkelt inte långsiktigt och preventivt arbete, ty vem tackar den som förhindrat en kris? En kris som förhindras har ju aldrig uppstått. Det är den som tar krafttag när krisen väl är ett faktum som får applåder och röster.

Jag kan helt ärligt och uppriktigt ge alla ett tips i dagens Sverige: bli inte sjuk.

Tidigare bloggat:
Ett välfärdsland i utförsbacke

Läs även:
I otakt

söndag 15 januari 2017

Avskaffa integrationspolitiken


Integration har varit ett begrepp som diskuterats på samhällets alla nivåer i flera decennier. "Den som kommer till Sverige måste integreras!", har politiker och tjänstemän proklamerat med övertygelse i rösten. Tyvärr har vi inte kommit så mycket längre än till denna innehållslösa proklamation.

Efter över 20 år av integrationsåtgärder, projekt, särlösningar och plakatpolitik med fokus på en enda sak - sysselsättning - har vi nått stadiet av odiskutabelt misslyckande där hälften av alla inskrivna hos Arbetsförmedlingen är utrikes födda, där trångboddheten i landets utsatta områden slår rekord och där hälften av de hemlösa i det socialdemokratiska skyltfönstret Malmö har utländskt medborgarskap.

Om detta hade gällt något annat än migrations- och integrationspolitik hade en haverikommission tillsats och efter en tid hade en utredare konstaterat att det inte går att fortsätta så här. Det krävs förändring. Det monumentala misslyckandet hade i den bästa av världar fått politikerna att rodna av skam, be om ursäkt och lägga fram en annan politik.

I stället föreslås mer av exakt samma politik för de kommande åren. Socialdemokraterna har inte tänkt en ny tanke sedan Per-Albin Hanssons dagar och borgerligheten har fastnat i en skatteavdragsmani och fäbless för lönesubventioner. Centerpartiet vill tydligen ha en app för att starta företag också.

Hela tänkandet runt dessa frågor måste förändras, och politiken läggas om från en integrations- till en assimileringspolitik. Låt oss först ta en snabb titt på skillnaden de två begreppen emellan så att vi vet vad vi talar om:
Integration betecknar en förening av skilda delar, ex. människor av olika etniska grupper, till en större enhet
Assimilation eller assimilering, syftar på den process genom vilken en minoritet, om processen är fullständig, helt överger sin egen kultur så att de ursprungliga kulturskillnaderna försvinner
Idén med integration är egentligen väldigt sympatisk. Den bygger på föreställningen att ett samhälle med influenser från många olika håll blir en smältdegel av kulturer, traditioner och sedvänjor, vilket berikar livet för alla. Vi har emellertid fått stora bekymmer då Sverige i realiteten inte är det där öppna nybyggarlandet som bland andra Fredrik Reinfeldt fortfarande dagdrömmer om.

Samtidigt som särintressen ser till att det byggs höga murar in på bostads- och arbetsmarknaden har det land som tagit emot den nyanlände en mycket splittrad självbild. Ena dagen är Sverige en humanitär stormakt där solidaritet med flyktingar är något typiskt svenskt. Nästa dag proklameras att det inte finns något typiskt svenskt, ingen svensk kultur, inga svenska värderingar att anpassa sig till.

Integrationspolitikens misslyckade under de senaste två decennierna står bortom diskussion. Frågan är hur vi ska gå vidare. Jag föreslår en mjuk assimilationspolitik. Med mjuk menas att processen måste vara självvald, och jag ser egentligen ingen anledning till att den inte skulle kunna vara det. Ingen, förutom möjligen kvotflyktingar, är tvingade att komma till just Sverige. Den som kommit hit har självfallet ett eget ansvar att anpassa sig för att bli anställningsbar och självförsörjande. Detta måste stå klart långt innan personen i fråga får ett uppehållstillstånd.

I sin integrationspolitik framhärdar allianspartierna och i synnerhet Centerpartiet att allt hänger på jobben. Men att integreras i ett nytt land handlar om så mycket annat än bara en försörjning. Det handlar om att vilja finna en plats i det nya samhället. Att förstå detta samhälle. Och att respektera det. Sålunda: en smula ödmjukhet inför möjligheten att få bo i ett nytt land.

Att assimileras betyder endast i sin mest extrema form att individen överger sin egen kulturella särprägel. Det finns inget egenvärde i att den som invandrar till Sverige blir som majoritetsbefolkningen på alla tänkbara sätt. Men vi behöver ersätta den skadliga normkritiken med ett försvar för de normer som är viktigast i ett modernt samhälle.

Den som tror att det är acceptabelt i Sverige att kringskära kvinnors och flickors rörelsefrihet och självbestämmande får tänka om. Den som tror att det inte får några sociala konsekvenser om du vägrar att hälsa på människor av ett visst kön får tänka om. Och den som förväntar sig att majoritetssamhället ska anpassa sig till ens egna religiösa dogmer, får tänka om. Eller vända om. Klar och tydlig information om vad som gäller i lagen och i den svenska kulturen, som för all del ska fortsätta att vara öppen för yttre influenser, tjänar alla på.

Begreppet integration är på väg att få en ny innebörd. Nu hävdas nämligen att alla, även personer vars släkt har bott i Sverige i generationer, ska integreras. Detta, tillsammans med att Aftonbladet pekar ut det välmående Östermalm i Stockholm som ett värre integrationsproblem än de brinnande förorterna, visar att begreppet helt förlorat sin relevans i debatten.

Därför är det dags att släppa det för gott och börja prata assimilering.

Tidigare bloggat:
Värdet av självvald assimilation

fredag 13 januari 2017

Polisen och sifferexercisen


Med anledning av att polisens egen statistik för 2016 blev klar och siffrorna för december offentliggjordes ställdes rikspolischef Dan Eliasson till svars i SVT:s Aktuellt på torsdagskvällen. Han kan frågorna utantill vid det här laget.

Statistiken visar att polisen klarade upp tio procent färre brott 2016 än året före. Den evigt optimistiske rikspolischefen svarade att han såg vissa ljusningar i december och uttryckte en förhoppning om att detta var tecken på en vändning. Programledaren bet sig fast i procenttalen.

Mediernas bevakning av frågan är problematisk. Vi ser nu en tendens i de stora medierna att behandla uppklarningsprocent med samma exakthet som opinionsmätningar, där partisekreterare ställs till svars när en mätning visar på en enprocentig nedgång för något parti. Det går att förstå varför, för det kräver ingen analytisk förmåga att läsa av en tabell. Men hur relevant blir diskussionen?

Risken finns att bevakningen och ansvarsutkrävandet stannar vid att polisen under 2017 kanske lyckas bryta en nedåtgående trend med knapp marginal, rikspolischefen får behålla jobbet och inrikesministern kan skryta lite i nationell TV. Om polisen stärker sina resultat med en ynka procentenhet under 2017 står journalisterna som lagt allt krut på dessa siffror tomhänta.

Det går inte att se på polisens effektivitet ur ett så snävt perspektiv. Polisen har blivit allt ineffektivare under lång tid, inte minst sedan 2010, långt före både migrationskris, gränskontroller och omorganisation. Utvecklingen har således tillåtits pågå under flera regeringar. Dan Eliasson är förmodligen fel person för jobbet, men polisens resa utför började långt tidigare.

Tyvärr har inrikesminister Anders Ygeman själv bidragit till sifferstirrandet genom att i slutet av fjolåret hävda att han väntade sig en vändning före nyår. Annars, förklarade Ygeman, väntade "kraftfulla åtgärder". Det är svårt att förstå vad han trodde sig uppnå med ett sådant uttalande. Rimligen visste både han och rikspolischefen att en mirakelvändning under årets sista veckor inte var sannolik.

Nu när fakta ligger på bordet och den där vändningen inte hann komma, står inrikesministern där och ser fånig ut. Hans "kraftfulla åtgärd" är att kalla rikspolischefen, som han har ett fortsatt förtroende för, till ett möte. Jaha. Vad ska de prata om? Om Ygeman vill veta hur Eliasson har tänkt vända utvecklingen kan han lyssna på rikspolischefens föredrag på Folk och försvars rikskonferens häromdagen eller be att få Powerpointen mejlad till sig.

När Dan Eliasson intervjuades i Ekots lördagsintervju i maj 2015 utlovade han att utvecklingen skulle vända senast under 2016: "På totalen kommer vi se positiva effekter, kanske redan mot slutet av -15 men framför allt från -16". Han sade sig då vara övertygad om att utredningsresultaten skulle bli positiva under 2016. Så blev det som bekant inte.

"Det ska fan vända", sade Dan Eliasson i november. Polisledningen behöver vidta ytterligare åtgärder, förklarade han då. Nu två månader senare låter det likadant. "Det ska vända", och om det inte gör det måste det vidtas ytterligare åtgärder. Frågan är hur länge inrikesministern nöjer sig med denna ständigt framskjutna karantän för när vändningen ska komma och omorganisationens effekter märkas.

Sanning att säga är det mer än bara ett trendbrott i andel uppklarade brott som svensk polis och Sveriges befolkning behöver se. Det är en radikal förbättring som krävs. Polisen skulle behöva tredubbla sin effektivitet för att nå acceptabla nivåer. Om så skedde skulle ändå inte ens vartannat brott klaras upp.

Detta säger en del om vilka nivåer som svensk polis kravlar på just nu. I ett sådant läge är en procentenhet hit eller dit faktiskt inte så viktigt. 

torsdag 12 januari 2017

Oppositionen som försov sig


Jag brukar gilla riksdagens partiledardebatter. Till skillnad från TV4:s och statstelevisionens debatter avbryts inte partiledarna av otåliga programledare utan kan, visserligen i korta repliker, mäta argumenten mot varandra under ordnade former.

Årets första partiledardebatt var däremot ingen kioskvältare, och den så kallade oppositionsledaren bär en stor del av skulden för detta.

Det blev uppenbart att Anna Kinberg Batra efter två år som moderatledare inte har vuxit en tum utan att detta bleka framträdande är vad presumtiva M-väljare kommer att få. Visst sade Kinberg Batra alla de rätta sakerna. Men hon gjorde det som vanligt utan övertygelse i rösten och framför allt utan att följa ord med handling. Hon vill bli statsminister - men inte just nu. Hon anser att Sverige går i fel riktning - men hon är inte beredd att utmana regeringen i någon avgörande fråga.

Ett tema dominerade debatten: den växande otryggheten och oron i samhället. Det vore väl OK om inte alla hade sagt exakt samma sak, beskrivit samma problematik och levererat ungefär samma lösningar: mer pengar.

Inte ens Jimmie Åkesson och Annie Lööf, som brukar vara vassa och spänstiga i dessa debatter, ofta mot varandra, lyckades leverera.

Statsministern påtalade som vanligt att Sverige har bytt riktning och beskrev att med regeringens politik kommer livet bli bättre för alla. Det här är fortsättningsvis socialdemokratins problem. Den ser inga begränsningar. Den ser inga målkonflikter. "Alla ska med" var en hånad paroll inför ett tidigare riksdagsval, men den förblir lika innehållslös och platt nu som då.

Löfven vill "inte ge en tum" till den organiserade brottsligheten. Ändå är det i socialdemokratiskt styrda kommuner och stadsdelar - som Malmö, Göteborg och utsatta områden i Stockholms förorter - som den organiserade brottsligheten och gängkriminaliteten har etablerat sig och kunnat bita sig fast. Insikten om varför det har gått så här långt förefaller begränsad.

Partiledardebatten var sålunda mest en upprepning av gamla haranger. Löfven håller i stort sett samma anförande som han har hållit sedan valrörelsen 2014. Oppositionen går på autopilot. Oppositionsledaren snarksover och låter sig bli tillplattad av statsministern. Det är kort sagt en ganska tragisk samling som säger sig vilja regera efter nästa val.

Då har det varit desto mer intressant följa alla debatter och diskussioner från Folk och försvars rikskonferens, där trygghetsfrågorna har diskuterats i betydligt mer konkreta och konstruktiva termer. Rikspolischefen Dan Eliasson medgav, kanske lite oväntat, att migrationen till Sverige under senare tid vid sidan om att anstränga polisens resurser också har skapat otrygghet i det svenska samhället.

Överlag gjorde rikspolischefen ett ganska tydligt och bra framträdande på Folk och försvar. Men Eliasson råkar vara en obotlig optimist, vilket månne ingår i uppdraget men rimmar rätt illa med hur verkligheten ser ut just nu.

Detta gör att hans uttalanden inte sällan skaver mot hur allmänheten uppfattar vardagen i dagens Sverige. Han framstår som tondöv. Händelsevis en egenskap som förenar honom och landets statsminister.

onsdag 11 januari 2017

"Your organization is terrible"

Det här är lite kul. Den blivande amerikanske presidenten Donald Trump vägrar ge CNN en fråga under sin första presskonferens sedan valet.

Jag har en känsla av att det kan bli lite spänt mellan Trump och CNN under de kommande fyra åren. Det brukar sällan vara smart av politiker att reta medierna. Men i detta fall har Trump sannolikt inget att förlora eftersom CNN ändå aldrig kommer skriva ett positivt ord om honom.

Let the show go on.



Den hånade otryggheten


Brottsförebyggande rådets nationella trygghetsundersökning, NTU, för 2016 visar att otryggheten i Sverige ökar (PDF). Var sjunde kvinna uppger att hon inte vågar röra sig fritt i sitt eget bostadsområde. 31 procent av landets kvinnor känner ganska eller mycket stor otrygghet, vilket är en ökning med sex procentenheter på bara ett år.

Upplevd otrygghet är inte nödvändigtvis liktydig med risken att utsättas för något. Men innan någon hävdar att risken för att sätta ett kycklingben i halsen är större än att bli våldtagen, låt oss konstatera att medan det förstnämnda inte påverkar ditt liv på något sätt får det sistnämnda stora konsekvenser för dig, din familj och dina anhöriga. Upplevd otrygghet gör människor ofria och begränsar oss i vår vardag. Och den tenderar att faktiskt vara en reaktion på något verkligt.

Svenska folkets oro för att utsättas för brott ökar på bred front. Det gäller oron för att anhöriga ska råka illa ut, oro för våldsbrott, sexbrott och flera andra brottstyper. Samtidigt sjunker förtroendet för rättsväsendet, visserligen från höga nivåer. Onekligen en oroväckande utveckling om den fortsätter, men fullt begriplig.

Oron är inte obefogad, vilket det finns skäl att återkomma till framöver. Först ska vi ta en titt på hur delar av Sveriges mediala och kulturella elit reagerar. Motståndet mot att beskriva ett Sverige där brottsligheten och otryggheten breder ut sig är nämligen mycket starkt.

I november skrev jag att Brå:s "Utsatthet för brott 2015", som visade att den andel kvinnor som uppgav att de utsatts för sexualbrott mer än fördubblats åren 2012-2015, borde resultera i en diskussion baserad på fakta. Men jag tillade att jag inte trodde att det skulle ske. Under tisdagen fick vi detta ånyo bekräftat då SR:s Studio ett sände från Folk och försvars rikskonferens. Medverkade gjorde bland andra rikspolischefen Dan Eliasson och ledarskribenterna Anders Lindberg och Anna Dahlberg.

Anders Lindberg tillhör dem som tycker att "bilden av Sverige" är viktigare än Sverige. Denna pseudodiskussion är alltså viktigare för Lindberg än att fundera över hur vi kommer tillrätta med bilbränder, sexövergrepp, kvinnoförtryck och en polis som inte klarar av att utreda brott.

Lindberg är inte ensam. I hans tidning ondgör sig Eva Franchell över att "testosteronstinna män i ylletröjor" vill ha mer pengar till försvaret. Man ska inte skrämmas, tycker hon. Och i Expressen kallar komikern och numera även krönikören Özz Nûjen alla som skildrar den negativa samhällsutvecklingen för "gnällspikar".

När Nûjen blickar ut över den laxätande publiken på Norra Brunn kan han nämligen inte se vare sig brinnande bilar, kvinnor som ser sig över axeln på väg hem från kvällsskiftet, narkotikaförsäljning i sitt kvarter eller personer som får stryk av killgäng på stan. Özz Nûjen har det nämligen bra, och det har hans lättroade publik också.

Krönikan är bisarr i sin infantilitet och därmed ett sätt att ta tempen på en samtid där gapet mellan en alltmer fjärmad elit och ett i allt högre grad drabbat folk bara växer. Nûjen är som personen på sandstranden på Bali som tittar på nyheterna och ser att Stockholms invånare klagar över snökaos. Detta, konstaterar han, är rent skitsnack, ty det finns ju ingen snö där han sitter på solstolen och dricker sin välkylda paraplydrink. Vilka gnällspikar de är, stockholmarna.

Även om somliga ledarskribenter och krönikörer hånar känslan av otrygghet är Brå:s Erik Wennerström oroad. Han kommenterar den växande otryggheten på följande sätt:
Jag tycker att det var helt oacceptabelt redan innan ökningen. 31 procent av landets kvinnor och nio procent av landets män känner en sådan typ av otrygghet. Ingen av oss har röstat för att det skulle bli så.
Som avslutning kan vi konstatera att, jo, många av er har röstat för just detta. Ni begrep det kanske inte då. Men det har ni faktiskt. 

Tidigare bloggat:
Sexualbrotten ökar

tisdag 10 januari 2017

Folk har alltid varit lite okunniga


Det hävdas att falska nyheter på nätet köps med hull och hår av intet ont anande medborgare. Det är därför vissa partier går framåt i opinionen medan andra tappar, ska vi förstå. Det talas om faktaresistens, vilket har liknats vid "klimatförnekelse", och att sanningen inte längre spelar någon roll i den politiska debatten.

Allt detta är förstås överdrifter, men framför allt tror jag att vi bör ta en titt bakåt och se efter hur välinformerat svenska folket har varit tidigare. Det räcker att titta på enskilda sakfrågor ett knappt decennium bakåt i tiden. Hur många vanliga väljare hade stenkoll på FRA-lagen när den under stora protester klubbades i riksdagen 2008? Hur många vet vad datalagringen innebär eller känner till att den faktiskt har ogiltigförklarats av EU-domstolen men ändå fortgår med politikernas goda minne? Hur många vet exakt hur mycket skatt de betalar varje månad? Vem har egentligen koll på pensionssystemet?

Svaret på dessa frågor är att de allra flesta inte har koll. Det är inte så konstigt. Livet är komplicerat, nu mer än någonsin, och det går inte att begära att människor ska kunna allt (även om det hade varit trevligt om fler brydde sig om annat än snöröjningen utanför villan och hanteringen av köttfärs på ICA). Det är just därför att vi inte har koll som vi har en representativ demokrati där vi väljer företrädare som ska representera och tala för oss i olika svåra frågor.

Så länge dessa väljare röstade på Socialdemokraterna eller Moderaterna var det inte så stigmatiserande att vara oinformerad. Och så länge utlandet hade en felaktig Sverigebild som var överdrivet positiv var det inget fel i falska nyheter och överdrifter om det fredliga bullerbylandet i norr.

Nu, däremot, är okunskap, faktaresistens och påstådda vrångbilder av Sverige plötsligt ett gigantiskt problem som måste tacklas med statens fulla kraft. Utrikesdepartementet ska ge svenska ambassader hjälp att gå till motangrepp mot desinformationen. Ursäkta om jag inte är så värst imponerad av trovärdigheten i denna kampanj.

Problemet med vår representativa demokrati är att våra företrädare tänker mer på sig själva och sina politiska partier än på oss som valt dem. De är så att säga inga oberoende sanningsvittnen utan ger en vinklad bild av samhällsproblem och fenomen som passar deras egen agenda. Ibland ideologisk, ibland rent partitaktisk.

Politiker säger det som gynnar den egna saken och kan plötsligt svänga från en position till en annan utan att väljarna, som ofta vill tro på politikernas ord, hänger med. Givetvis är detta inget svenskt fenomen, men det är ett gott argument för att ge politikerna så lite makt och inflytande som möjligt över våra liv.

Att stora delar av den politiska, mediala och kulturella eliten nu har gått på vandringsmyten att folk hastigt och lustigt har blivit faktaresistenta och inte längre lyssnar på rim och reson är besvärande eftersom det kan leda till att de får för sig att "åtgärda problemet".

Vi kan ha stora uppfostringskampanjer att se fram emot.

måndag 9 januari 2017

Putin den allsmäktige


Efter att företrädare för den amerikanska underrättelsetjänsten - däribland James Clapper, som ogenerat ljugit om massövervakningen tidigare - pekat ut Ryssland för intrång och otillbörlig påverkan på det presidentval som vanns av Donald Trump har alltfler i Sverige insett att det i dessa osäkra tider med cyberspionage går att anklaga fientlig makt för det mesta.

Om Vladimir Putin genom fejkade nyheter och på andra sätt kan påverka valprocessen i världens supermakt, vad kan han då inte göra med ett svenskt val? Det svenska riksdagsvalet är över 18 månader bort, men i vissa medier börjar valanalysen redan bli klar. Om Sverigedemokraterna växer ytterligare kommer det ha skett genom yttre påverkan. Kort sagt: ett större SD är Putins fel.

Konspirationsteorier av det här slaget är inte bara löjeväckande, de riskerar att leda till groteska felanalyser av varför människor röstar som de gör. Fortfarande sprids på många håll en uppfattning om att den exempellösa sverigedemokratiska tillväxten beror på växande rasism i samhället. Att blanda in Putin i denna analytiska soppa gör knappast saken bättre.

Vi ska inte vara naiva inför ryska (eller kinesiska, amerikanska och brittiska) intrång. I stort sett alla länder spionerar på andra, och det finns från många håll ett intresse att inte bara hålla koll på den politiska utvecklingen bakom kulisserna utan även ägna sig åt rent industrispionage (vilket Snowdendokumenten visade att USA gjort i många år). Detta är en realitet vi behöver tugga i oss och agera utifrån.

Att däremot skylla valframgångar för anti-etablissemangspartier och -personer på fejkade nyheter är att underskatta det missnöje som finns med dagens elitpolitiker. Ändå har såväl Brexit som Trumps seger kommit att förklaras med att många läste osanningar på nätet. Som om några struntartiklar avgör vad vi röstar på. Som om den som röstar mot det sittande etablissemanget inte kan göra detta av en inre övertygelse. "Experterna" sade ju annorlunda.

The Guardian sätter fingret på kärnan i problemet:
Our elites are having none of it. Their fake news narrative is itself fake: it’s a shallow explanation of a complex, systemic problem, the very existence of which they still refuse to acknowledge. The ease with which mainstream institutions, from ruling parties to thinktanks to the media, have converged upon “fake news” as their preferred lens on the unfolding crisis says a lot about the impermeability of their world view.
Genom att skylla egna misslyckanden på alternativmedier, fejkade nyheter och populistiska lögner visar det mediala och politiska etablissemanget precis hur förstockade och tappade bakom en vagn de faktiskt är. De kan känna att människor håller på att röra sig bort från dem. De kan se hur förtroendet och maktbasen sjunker. Men de verkar inte ha en aning om varför.

Eliterna famlar i mörker. Just nu är det Putin de har klängt sig fast vid i detta mörker, redo att använda den auktoritäre ryske ledaren som slagträ i snart sagt varje situation.

Vi kommer få höra mer om Ryssland ju närmare nästa val vi kommer. Vänta bara tills public service plockar upp denna tråd i valdebatterna.

söndag 8 januari 2017

Ett illa rustat land

Plötsligt är alla försvarsvänner. Statsministern talar sig varm för en upprustning och till och med pacifisterna i Miljöpartiet går med på höjda försvarsanslag och trupper på Gotland. Så har det inte alltid varit. Omsvängningen i försvarspolitiken slås egentligen bara av den i migrationspolitiken.

I flera decennier har regeringar av olika kulörer systematiskt nedmonterat den svenska försvarsförmågan. Kalla kriget var över. Sovjetunionen borta. Sverige gick in i EU. Nu levde vi i den eviga fredens tidevarv.

I sitt tal på Folk och försvars rikskonferens under söndagen medgav Stefan Löfven sitt eget partis delskuld i detta. Han driver nu på för en upprustning. Men regeringen har ännu inte visat någon vilja att låta denna upprustning prioriteras före bidragssatsningar - i stället verkar Löfven vilja använda det rangliga svenska försvaret som argument för att kunna driva fram fler skattehöjningar.

Hur regeringen än skakar fram pengarna kommer det ta tid för det svenska försvaret att komma på fötter igen. Den mångåriga nedrustningen gör en plötslig upprustning både kostsam och tidskrävande. Regementen har lagts ned, materiel skrotats, beredskap försvunnit. Mycket av detta var säkert nödvändigt för att anpassa försvaret till en ny tid, men inte allt. Ett exempel är att alla regementsnedläggningar tvingar Försvarsmakten att ånyo hitta och till stora kostnader bygga om andra lokaler.

I den ingångna försvarsuppgörelsen mellan regeringen och tre av allianspartierna skjuts drygt 10 miljarder till Försvarsmakten under 2016-2020. Det motsvarar två miljarder per år, vilket är ungefär en fyraprocentig ökning räknat på vad anslagen för landets försvars- och krisberedskap var 2015. Någon jättesatsning i kronor kan det knappast sägas vara, och det har sina skäl. Ett sådant är att Försvarsmakten har haft svårt att rekrytera sedan värnplikten avskaffades.

Rekryteringsproblemen till trots är det ändå rimligt att Sveriges regering och riksdag förmår göra större satsningar på svensk säkerhet än så här. Liberalerna hoppade av försvarsuppgörelsen då de ansåg att den var för klen. Jag delar den uppfattningen.

Samtidigt är Liberalernas utspel partitaktiskt: säkerligen vill (L) ha upp frågan i valrörelsen, vilket blir svårt om alla partier utom V och SD är med i en blocköverskridande försvarsuppgörelse. (L tenderar dessutom att tro att allt löser sig bara Sverige går med i Nato.)

Det är bra att regeringen noterat vilka hot som Sverige står inför. De är som bekant betydligt mer komplexa och mångfacetterade i dag än för 30 år sedan. I dag föreligger inget konkret invasionshot, däremot är Sverige precis som andra länder sårbart för annan sorts krigföring, och om något borde den svenska senfärdigheten att bemöta hoten från den militanta jihadismen mana till eftertanke.

När svensk polis har svårt att hantera fyrverkerier på nyårsafton, och det fortfarande finns ett kompakt motstånd mot att låta militären samarbeta nära polisen, säger det något om hur pass illa rustat Sverige som land är för ett större terrordåd.

Vi får helt enkelt tacka vår lyckliga stjärna för att den där stora smällen inte har inträffat här än. Risken för att svensk statsledning skulle bete sig som yra höns är tyvärr överhängande. 

lördag 7 januari 2017

Om tilliten som försvann


I dag gästbloggar jag på bloggen I otakt.
Sveriges oförmåga att hantera personer som bryter mot normer i stort och smått går mig på nerverna. Oförmågan att straffa unga kriminella, att ge brottsoffer upprättelse, att ha ett välfungerande asylsystem som lägger bevisbördan på den som söker asyl och inte minst visa någon förbannad respekt för alla skötsamma och hårt arbetande människor som faktiskt betalar för hela kalaset, är oacceptabel.
Läs om tilliten som försvann.

fredag 6 januari 2017

DGS: Tino Sanandaji om utanförskapet

Landets mest utsatta grupp


Vilken grupp är den mest utsatta i Sverige? Är det månne romer? Muslimer? Nej, det kan faktiskt vara män, och i synnerhet vita svenska män.

Det låter månne överdrivet. Vita svenska män pekas ju ständigt ut som de mest privilegierade i samhället. Och det stämmer att många är det. Den som tar en titt på den yppersta eliten av företagsledare och näringslivstoppar kommer hitta många äldre, vita svenska män. Men exakt denna grupp återfinns även i samhällets absoluta botten.

Vita män är nämligen överrepresenterade bland missbrukare, hemlösa och socialt utsatta. Avsevärt fler män dör på jobbet (men det är arbetsmiljön i kvinnodominerade yrken som ständigt diskuteras). Den vanligaste dödsorsaken för män under 45 år är självmord.

Det pratas väldigt lite om detta eftersom de är just män och i många fall till råga på allt vita män. De som i den moderna journalistiken beskrivs som samhällets mest privilegierade. De som krönikörer, ledarskribenter och politiker älskar att göra sig lustiga över. När utsatthet kommer på tal är det nästan alltid kvinnor och barn, och utrikes födda, som avses. Begreppet "utsatthet" har kommit att könskodas.

Jag skriver inte detta för att sprida en uppmaning om kollektiv självömkan bland män, sådant bör vi avhålla oss från, utan för att visa hur det faktiskt ser ut.

"Svenska män får ju bara skit", sade Paolo Roberto apropå feminism i en gammal intervju gjord av Sveriges Radios Hanna Fahl som fortfarande är kul att lyssna på. I intervjun pekar han på faktumet att svenska män tillhör världens mest jämställda men ändå blir ständigt utskällda.

Det är svårt att veta hur pass utbrett detta hat är. Svenska kvinnor blir ju trots allt ihop med vita svenska män nu precis som förr. Men kanske har det mycket att göra med att svenska män alltmer underordnar sig det feministiska perspektivet att män är ett problem som måste fixas. Många har med hull och hår köpt Svante Tidholms resonemang om män som kollektivt ansvariga för allt elände i samhället och att män därför är kollektivt skyldiga att kliva åt sidan.

Det finns en trend som uppmärksammats av ett fåtal debattörer men som förblivit tämligen okänd för framför allt den breda allmänheten i Sverige, och det är unga män som "checkar ut" från samhället. Det förefaller vara ett i-landsfenomen att unga killar ger upp på karriär och partner, men första tecknet på detta är det växande utbildningsgapet mellan tjejer och killar.

Unga killar gör allt sämre ifrån sig i skolan, vilket gör det svårare att få ett arbete i dag och heller inte gör killarna särskilt attraktiva för det motsatta könet. Lägg därtill ett växande överskott på män i Sverige på kinesiska nivåer och var och en inser att det finns potential för att något väldigt oroväckande kan ske.

Vi har en tickande bomb som det talas alldeles för lite om. Även feminister borde fundera över om manshat verkligen ligger i deras eget intresse. 

onsdag 4 januari 2017

Förslappningens land


Nyårsfirandet är alltid stökigt. Våldtäkter, fylleslagsmål och olyckor i samband med fyrverkerihantering hör tyvärr till. På senare tid har emellertid problemen eskalerat och blivit grövre.

På nyåret 2016 rapporterades om gruppövergrepp på kvinnor och tjejer, bland annat på Larmtorget i Kalmar. I år sägs det ha gått lugnare till, men ett skäl som anges av polis på plats är att det helt enkelt vistades färre kvinnor ute denna gång. Kvinnor verkar alltså ha gjort som de brukar - anpassa sig efter rådande hotsituation för att undgå att utsättas för obehagligheter.

Om situationen för ett år sedan beskrevs med "ökad anmälningsbenägenhet", vad ska vi använda för ord för att beskriva den i år? Kapitulation är ett. Om färre går ut av rädsla för att bli utsatta för brott har samhället kapitulerat för de kriminella. Konsekvensen för vanligt folk blir ofrihet, för de kriminella straffrihet.

Därtill har vi den nya traditionen att skjuta raketer och kasta smällare på folk. I tisdagens Aktuellt stod Malmös polismästare Stefan Sintéus och sade att polisen inte kunde ingripa mot de ungdomar som under nyårsnatten sköt raketer mot människor på Möllvångstorget i staden. Han angav följande som skäl:
Att ingripa när vi har fyrverkerier och raketer i luften är en fara för både poliserna och för de som poliserna ska skydda. Man bedömde att man i så fall kan arbeta med de här filmerna.
I stället för att ingripa på plats mot de som skapade kaos och fara för annan valde polisen alltså att avvakta granskning av de filmer som tagits på platsen. Hur lätt det är att i efterhand identifiera personer på långt håll som i mörker skjuter raketer på ett torg fullt av fyrverkerier och explosioner kan nog de flesta räkna ut. Det kommer inte bli några som helst resultat av den granskningen.

Polisen fegade ur, helt enkelt. Ville inte eller vågade inte ingripa. Det är inte ett dugg konstigt att problemen fortsätter och dessutom eskalerar när alla med egna ögon kan se att polisen inte ingriper. Vilka incitament har ligisterna att sluta med dumheterna när de ser att polisen inte agerar mot dem? När det inte får några som helst konsekvenser av att skjuta raketer mot andra människor?

Förflackningen i det svenska rättssamhället tar tyvärr inte slut där. Inte ens när en kriminell tagits i förvar lyckas våra myndigheter sköta jobbet. Den beryktade gängledaren i Ronneby undgick en beslutad utvisning i ett helt decennium, fortsatte att trakassera ortsbefolkningen och togs slutligen i förvar efter att media uppmärksammat situationen. Då rymmer (!) han från förvaret. Två gånger.

Seriöst, så här kan det inte fortsätta. Människor kommer helt förlora förtroendet för de rättsvårdande myndigheterna. Vi är redan på god väg. Både myndigheter och lagstiftare behöver skickas på snabbutbildning för att lära sig begreppet "incitament". Det har varit helt frånvarande i det politiska samtalet under alldeles för lång tid och det med katastrofala konsekvenser. Det är som om de helt enkelt inte begriper att även allt som inte görs, alla icke-ingripanden, får konsekvenser.

Varför kastar ungdomar sten på blåljuspersonal? Därför att de kan. Varför skjuter ligister raketer på förbipasserande och poliser? Därför att ingen ingriper. Varför används skjutvapen och handgranater i så stor omfattning? Därför att riskerna med det är så små.

Detta är inte jättekomplicerad materia. Det måste kort sagt bli ett slut på relativiserandet och gullandet med personer som med berått mod våldför sig på andra människor och annans egendom. Det finns sätt att komma åt kriminalitet om man bara vill.

Polisen måste vinna tillbaka kontrollen. Domstolarna måste lära sig att använda hela straffskalan. Och lagstiftarna måste börja tänka mer på brottsoffren än på gärningsmännen. Det vore en bra början på en vändning som måste komma väldigt snart.

Tidigare bloggat:
Postmodernismen och faktaresistensen